Alexander Suvorov
Från Rilpedia
Aleksander Vasiljevitj Suvorov-Rymnikskij (ryska: Александр Васильевич Суворов), född 24 november 1729, död 18 maj 1800 (13/11 resp 6/5 enl. g.s.), var en rysk fältmarskalk och greve, även kallad furst Italiskij. En av Rysslands största krigshjältar genom tiderna.
Aleksander Suvorov föddes i Moskva i en släkt som härstammade från Sverige. 16 år gammal gick han in vid gardet och utmärkte sig under sjuårskriget 1756-1763 (vars svenska engagemang vanligen kallas pommerska kriget) i striderna vid Zorndorf, Kunersdorf och Kolberg och utnämndes 1762 till överste.
Innehåll |
I Polen 1768 - 1772
Under kampen före Polens första delning ledde han 1768 stormningen av Krakau (Kraków) och trängde fram till Lublin i sydöstra Polen. Befordrad till generalmajor 1770, slog han Michal Kazimirz Oginski vid Stolowice den 22 september 1771 och intog året efter Bar-konfederationens sista platser, slottet i Kraków, Tyniek och Czestochowa.
I Turkiet
I Katarina II:s första ryska krig mot turkarna (1768-74) gick han 1773 över Donau och vann först den 28 juni vid Turtukai och därefter vid Hirsova den 14 september. Den 27 januari 1774 gifte han sig med generalsdottern Warwara Iwanowna Prosoroska. Tillsammans med Michail Kamenskij segrade han vid Koslidsche[1] den 17 juni 1774. Samma år gjorde han även slut på Jemeljan Pugatjovs bondeuppror mot livegenskapen. 1775 dog Alexanders far och den 11 augusti samma år föddes hans dotter Natalja. 1777-78 erövrade han återstoden av Krim och 1783 kuvade han de nogaiska tatarerna. Som belöning för detta utnämndes han 1786 till general och guvernör på Krim.
Under andra rysk-turkiska kriget (1787-91) försvarade han först framgångsrikt fästningen Kinburn den 12 oktober 1787 men han sårades svårt i vänster höft och underarm. Även vid stormningen av fästningen Otjakov (Очаков / Očakiv i nuvarande Ukraina) sårades Suvorov, denna gång i halsen. Under sjuktiden skadades han ytterligare när fästningen Otjakovs krutmagasin exploderade den 29 augusti. 1789 vann han flera framgångar under Potemkins befäl. I förening med österrikiska trupper, under prins Fredrik Josias av Sachsen-Coburg-Saalfeld, slog han turkarna vid Focşani (i Moldavien) den första augusti 1789, vilket renderade honom Sankt-Andreas-Orden med briljanter. Den 22 september 1789 vann han, åter tillsammans med prins Friedrich Josias trupper, en lysande seger över Yusuf Pasha vid floden Rymnik. Av kejsar Josef II av tysk-romerska riket upphöjdes han därefter till riksgreve och av Katarina II (Katarina den stora) till greve med tillnamnet Rymnikskij. Även 1790 var Suvorov Potemkins högra hand och verkställde, tillsammans med generalmajor Michail Kutuzov, den 22 december stormningen av Ismail (nuvarande Ізмаїл i Ukraina) där han tillät sina soldater att plundra och döda. Hans blotta namn injagade skräck hos turkarna och senare hos polackerna. Efter Ismail föll han i onåd hos Potemkin och deltog inte mer i detta krig. I stället sändes han den 6 juli 1791 av Katarina II att överse fästningsbyggena vid svenska gränsen i Karelen. Efter freden 1791 utnämndes han till generalguvernör i Jekaterinoslav på Krim och i de nyerövrade områdena kring Dnjestr. Han grundade staden Odessa och byggde ut starka befästningar i Sevastopol.
Åter i Polen
Redan 1794 kallades han emellertid till Polen, där han besegrade Kosciuzsko vid Maciejowice och natten mellan 4 och 5 november under ett fasansfullt blodbad stormade Praga och den 8 november efter kapitulationen besatte Warschau. Av kejsarinnan Katarina erhöll han sedan värdigheten av generalfältmarskalk och flera andra hedersbetygelser. Efter kejsar Pauls trontillträde (1796) föll han i onåd på grund av sitt klander av dennes nya uniformer och militära förslag samt levde någon tid, delande sina bönders arbete, på sitt lantgods Kontsjanskoe i guvernementet Novgorod.
Napoleonkrigen
1799 blev han i kriget mot Frankrike generalissimus för de rysk-österrikiska trupperna i Italien och av österrikiske kejsaren utnämnd till riksgeneralfältmarskalk. Den 27 april slog han fransmännen under Moreau vid Cassano, den 29 intågade han i Milano och upphävde Cisalpinska republiken och den 3 maj erövrade han Pavia samt slog sedan Moreau i upprepade strider och tog Turin. Den 17-19 juni besegrade han Macdonald vid Trebbia och 15 augusti Joubert vid Novi samt gjorde sig därefter till herre över hela norra Italien. Till belöning för dessa bragder blev han av sin kejsare upphöjd i furstligt stånd med namnet Italijskij. Betydelsen av de nämnda framgångarna förminskades dock genom tvister mellan de österrikiske befälhavarna och intriger i Wien samt genom den befallning Suvorov plötsligt erhöll att i Schweiz förena sig med Korsakov och en österrikisk kår. Under stora svårigheter tågade han över Alperna genom Sankt Gotthardspasset men fick vid sin ankomst veta att Korsakov redan blivit slagen. Genom ett mästerligt återtåg räddade han då sin svårt decimerade armé genom Graubünden in i Tyskland och gick i vinterkvarter mellan floderna Iller och Lech. Kort därefter hemkallades han av kejsar Paul, som från denna tid ändrade politik och slöt sig till Napoleon. På grund av ett obetydligt formfel föll Suvorov i onåd och blev vid sin återkomst inte mottagen av kejsaren. Tsar Alexander I däremot, lät 1801 resa hans staty i huvudstaden.
I Nordisk familjebok 1918 karaktäriserades han som följer:
Suvorov utmärkte sig i sin krigföring mera genom snabba rörelser och våldsamma angrepp än genom omfattande beräkningar. Såväl i sin taktik som till sin personlighet var han i viss mån barbar. Med ytterlig brutalitet och förakt för människoliv förenade han en barnslig hjärtegodhet. Den största enkelhet och arbetsamhet voro utmärkande drag i hans enskilda liv.
1792 grundade han staden Tiraspol i Transnistrien och finns därför avbildad både på en staty i Tiraspol och på transnistrierubeln.
Hans stora militära skicklighet blev förebild för många av de senare stora ryska härförarna.
Noter
- ↑ Idag heter staden Suvorovo efter generalguvernör Suvorov 1848-78
Källor
- Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1904–26 (om NF)
- Webbplats Helen & Nick Mozak, Belgorod, Ryssland
- Webbsida om krigshistoria KMLA läst 2006-04-30
