Cisalpinska republiken
Från Rilpedia
Cisalpinska republiken (italienska: Repubblica Cisalpina) var en fransk lydstat i norra Italien, upprättad genom general Napoleon Bonapartes kungörelse 29 juni 1797 och bestående av de förutvarande Cis- och Transpadanska republikernas förenade område. Den varade 29 juni 1797-29 april 1799 och juni 1800-1802.
Cisalpinska republiken omfattade Lombardiet, de venezianska distrikten Bergamo, Brescia, Cremona, Verona och Rovigo, hertigdömet Modena, furstendömena Massa och Carrara samt legationerna Bologna, Ferrara och Romagna. Härtill lades ytterligare 27 september Mantova och 22 oktober Valtellina, Chiavenna och Bormio, sedan Österrike genom freden med Frankrike i Campo Formio 17 oktober samma år tvingats erkänna den nya staten. Denna stat, vars areal utgjorde 42 450 km², var på franskt vis delad i 10 departement.
Författningen var bildad efter mönster av den franska direktorialförfattningen. Den verkställande makten innehades av ett direktorium, den lagstiftande av två kamrar, de gamles råd på 80 medlemmar och stora rådet på 160. Huvudstaden var Milano. Republiken hade inga egna trupper men underhöll en fransk armé på 20 000 man och var sedan mars 1798 nära förbunden med Frankrike genom en off- och defensivallians samt ett handelsfördrag. I själva verket var Bonaparte dess oinskränkte härskare. 11 maj 1798 antog staten tricoloren som flagga.
Den unga staten blev upplöst 29 april 1799 av Alexander Suvorov, som då med sin segrande här höll sitt intåg i Milano, varifrån hela regeringen flytt. 2 juni 1800 erövrade Bonaparte åter Milano och dekreterade några dagar senare republikens återställande samt en ny författning. Enligt denna innehades den verkställande makten av en governo på 9 medlemmar och den lagstiftande av en consulta på 50. Bonaparte införlivade 6 december 1800 Novara och Tortona med republiken, och Österrike måste erkänna detta genom freden i Lunéville 9 februari 1801.
År 1802 ombildades staten till den italienska republiken, och Bonaparte valdes 26 januari till dess president, medan hertig Francesco Melzi d’Eril under hans frånvaro förestod regeringen som republikens vicepresident. Landet indelades i 13 departement och styrdes fullkomligt efter franskt mönster.
På Napoleons föranstaltande begärde italienarna 1805 republikens omdaning till monarki, en deputation erbjöd honom dess krona, och 17 mars samma år skapades kungariket Italien, varefter Napoleon 26 maj i Milano krönte sig till dess kung. Hans styvson Eugene de Beauharnais utsågs 7 juni samma år till det nya rikets vicekonung och förvaltade det, inte utan framgång och förtjänst, till 1814, då Napoleons nederlag och tronavsägelse gjorde slut på dess tillvaro.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
