Svensk slavhandel

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den nutida hamnen i Gustavia, huvudorten på ön Saint-Barthélemy, ön som svenska kronan förvaltade 1784-1878.

Svensk slavhandel bedrevs främst under Sveriges äldre historia. Allt slaveri och slavhandel förbjöds i Sverige år 1335. Slavhandel återkom dock utanför det egentliga Sverige under 1600-talet till följd av oceangående sjöfart och handel. I praktiken legaliserades sådan slavhandel som bedrevs utanför Sveriges gränser när Sverige skaffade sig handelsstationer i Afrika (Cabo Corso) år 1650 samt kolonin Saint-Barthélemy i Karibien år 1784. Den svenskbedrivna transatlantiska slavhandeln olagligförklarades år 1813.

Sverige höll även avtal med England och Nederländerna angående slavhandel, och några svenska fartyg deltog i triangelhandeln. Mellan 1784 och 1878, ägde den svenska kronan ön Saint-Barthélemy i Karibien där det levde slavar. All slavhandel och nypåförande av slavstatus avskaffades inom Sveriges översjöiska besittningar år 1813. Därefter följde successiva lagskärpningar mot slaveri tills de sista återstående slavarna friköptes den 9 oktober 1847. Den svenskbedrivna andelen av slavhandeln från 16- till 1800-talet var dock mycket liten. Av totalt minst 34 941 slavskeppstransporter inom den transatlantiska slavhandeln förekom cirka 50 svenska transporter.^[1] Sverige var därmed en mycket liten aktör på området jämfört med huvudaktörerna Portugal / Brasilien, Storbritannien, Frankrike, Spanien / Uruguay, Nederländerna, USA och Danmark.

Sammanlagt genomfördes 99,9 % av de transatlantiska slavtransporterna av andra stater än Sverige.^[2]

Slaveri före och under vikingatiden

Detta avsnitt är en sammanfattning av Träl

Kung Magnus Erikssons domsigill. Kungen förbjöd slaveri i Sverige år 1335.

Både före och under vikingatiden togs regelbundet trälar från grupper utanför den egna i samband med krig eller strider. Trälarna, som enligt asatron var ättlingar till en mytisk person med samma namn, befann sig på botten av det sociala systemet. Trälar kunde delvis födas in i slaveri. Man kunde även bli träl som straff, genom att begå brott. Det var även vanligt att folk frivilligt sålde sig själva som trälar, eller att en familj sålde sina barn som trälar. Sådana förhållanden var även vanliga i Skandinavien och Danelagen i England.

Svenska vikingar färdades österut in i Ryssland och var beryktade för att ha bedrivit handel med slavar.^{[källa behövs]} Slavar kom också från germanska, brittiska och andra nordeuropeiska stammar, och blev ibland sålda till arabiska eller judiska slavhandlare, som i sin tur sålde dem vidare.^{[källa behövs]}

Under 1200 och 1300-talen försvann träldomen gradvis i Sverige. År 1335 infördes ett förbud mot träldom i Sverige av kungen Magnus Eriksson. I lagtexten stadgades att ingen person som fötts av kristna föräldrar i Västergötlands eller Värends lagsagor skulle vara träl.^[3] då hade lokala förbud redan inrättats i flera andra landskap. Lagen år 1335 innebar i praktiken att de dåvarande trälarna var den sista generationen där.

Slaveri i Sverige efter vikingatiden

Sverige, tillsammans med Norge och Island, skiljer sig från övriga Europa på så sätt att livegenskap aldrig förekom i dessa länder.^[4] Vissa påstår att slaveri förekommit i Sverige även efter år 1335, baserat på enstaka fall. Omfattningen har i vilket fall som helst varit mycket begränsad. Det finns inga belägg för att slavar har använts som typisk slavarbetskraft efter 1335, individer som förts till Sverige av resande stormän var mer ett sätt att visa makt och status för enskilda personer i högadeln. Mellan cirka 1650 och 1850 fanns det till exempel svenska tjänstemän och affärsmän som arbetat i Sveriges kolonier i Västafrika och Västindien och som sedan fört slavar med sig tillbaks då de återvände hem med sina ägodelar. Ett sådant fall finns beskrivet av journalisten Göran Skytte. Den svenske prästen Lönner var i tjänst på ön Saint-Barthélemy i Västindien på 1800-talet. När han reste hem för att bli präst i Hudiksvall tog han med sig två slavbarn tillbaks. De två slavbarnen överlevde inte kylan i Sverige.^[5]

Slavhandel via Cabo Corso, 1650-1663

Louis De Geer startade och drev det Afrikanska kompaniet.

Den nederlandsfödde industripionjären Louis De Geer och Drottning Kristina var initiativtagarna till sverigerelaterad slavhandel som inleddes efter 1650.^[6] Louis De Geer, startade ett svenskregistrerat företag, Afrikanska kompaniet, som öppnade handelsstationer längs den västafrikanska kusten. En koloni, Cabo Corso, grundades 1650 i nuvarande Ghana.^[7] Danska och Nederländska fort togs över för att försvara handelsstationerna. Från att varit främst tyskt och holländsk blev kompaniet främst svenskt år 1654.^[8] Ett nederländskt fort byggdes ut och namngavs Carolusborg efter Karl X Gustav. Fortet användes vid slavhandel även under den svenska förvaltningen, men inte huvudsakligen av svenska skepp. Kolonin kapades 1658 av Danmark och fram till 1660 var den en dansk koloni. År 1663 togs Cabo Corso slutligen över av holländarna, därefter engelsmännen.

Slavhandel via Saint-Barthélemy, 1784-1813

År 1784 köpte Gustav III den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy av Frankrike. Ön, som är ungefär lika stor som Gotska sandön, hade redan koloniserats av fransmännen. I den nya kolonin bedrevs svensk och internationell slavimport och handel med slavar från Afrika. Enligt kartläggningar av den transatlantiska slavhandeln utgjorde Saint-Barthélemy aldrig någon av de större slavhamnarna inom den transatlantiska slavhandeln.^[9] Vid den tiden hade Frankrike problem med att transportera de slavar som behövdes för kolonierna i området. Sverige skulle kunna försöka att exportera ett bestämt antal slavar till de franska kolonierna i området varje år. Saint-Barthélemy saknade förutsättningar för jordbruk, men ön hade förutsättningar för en naturlig hamn. För att få köpet av ön att gå runt, var det nödvändigt att inrikta den på handel. Den svenska generalkonsuln i den franska staden L'Orient, Simon Bérard rekommenderade att ön skulle göras till ett frihandelsområde.

Om Saint-Barthélemy blev en framgång kunde Sverige senare expandera till flera öar i området. De ledande kolonialländerna i Europa, England, Frankrike, Portugal, Spanien och Holland, hade stora inkomster från vissa karibiska öar. Gustav III följde Bérards rekommendationer och försökte göra Saint-Barthélemy till ett frihandelscenter, även för slavhandel. Den första guvernören på det svenskägda Saint-Barthélemy hette Salomon Mauritz von Rayalin, hans adjutant var löjtnant Pehr Herman von Rosenstein. År 1785 förklaras ön som frihamn.

Fram till 1805 drevs all handel och allt som hade med huvudstaden Gustavia och hamnen att göra av Västindiska kompaniet. Det enda som sköttes av svenska kronan var att byta guvernör och garnison. Det Västindiska kompaniet var ett privat företag med kungligt monopol över all svensk handel via Saint Barthélemy. Det var kompaniet som bedrev handeln med slavar och andra varor. Av tullar och avgifter gick tre fjärdedelar till kompaniet, resten tillföll den svenska staten som avgift för monopolet.

På S:t Barthélemy talades engelska och franska, endast några procent av öns befolkning var svensk. På ön användes aldrig svensk valuta, utan fransk. Tidningarna som publicerades på ön var engelska. Öns lagar skrevs på franska eller engelska. Alla afrikaner på ön var inte slavar, år 1819 bodde 4 587 personer på ön, av dessa var 2 849 färgade och utav dessa var 2033 registrerade som slavar, alltså ca 71 %.^[10]

Teckning som sägs visa hur slavar lastades på ett brittiskt slavskepp. Teckningen publicerades av den svenske slavmotståndaren Carl Bernard Wadström år 1794. Även svenskregistrerade skepp kan ha lastats på detta sätt.

Under lite mer än ett år, mellan 19 mars 1801 och 10 juli 1802, befann sig Saint Barthélemy utanför svenskt styre. Då var det engelsmännen som hade hand om ön, till följd av Napoleonkrigen.

Slavlagstiftning på Saint-Barthélemy

Saint-Barthélemy var en frihandelstation med inga eller låga tullar och avgifter för varor som fraktades genom kolonin. Lagar som reglerade slavar och handel instiftades av myndigheterna efter fransk förebild.^[11] Direktimporterade slavar från Afrika på Saint-Barthélemy kunde säljas vidare utan avgifter: "Fri import av slavar och handel med svarta slavar eller så kallade nya negrar från Afrika beviljas alla nationer, utan krav på att betala några avgifter vid lossningen."^[12]

I likhet med tidens merkantilistiska tänkande var tullar och avgifter högre för andra stater än för den egna statens medborgare och företag. Folk som kom från andra öar för att köpa sina slavar på Saint-Barthélemy var tvungna att betala en avgift när de exporterade slavar från ön. Det fanns också en skillnad mellan slavar som hade blivit förda till den Nya Världen på ett svenskt skepp och slavar som blivit transporterade på utländska skepp. Svenskars avgifter vid slavexport var bara 50% av avgiften för utländska slavtransportörer.

Den 12 mars 1790 stadgades det i ett kungligt brev till kammarrätten och konseljen på S:t Barthélemy att det skulle råda frihet för alla på Saint Barthélemy bosatta och ankommande att utrusta och sända ut skepp och sändningar till Afrika för att köpa slavar. Kungen skrev att "en ny gren bör kunna uppkomma för svenska handeln på Africa och kusten av Guinea."^[12]

Slaveriet på själva ön reglerades i en lag som ursprungligen skrevs på franska^[13] sedan på engelska^[14]. Enligt förordningen delades befolkningen på ön in i tre grupper: vita, fria kulörta och svarta slavar. I likhet med den tidens syn på brott, straff, ansvar och klasstillhörighet kunde fria män och slavar behandlas grymt. Regeringen i Stockholm beviljade år 1806 guvernörens ansökan att få hyra en slav som ny piskare och bödel i Gustavia. Enligt Sjöhistoriska museet blev lagarna inte mildare med åren, vilket samtida beskrivningar av piskningar gett uttryck för: "...varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn- samt köttstycken följa ofta med ifrån kroppen."^[12] Lagarna för slavar skrevs av guvernören Per Herman Rosenstein år 1787 och var menade att kuva dessa även med hjälp av piskning, halsjärn och brännmärkning. Upp till 29 piskrapp fick delas ut av slavägaren själv, men straff därutöver var bödelns uppgift. Gravida kvinnor skulle piskas liggande på marken med en grop utgrävd för magen. Straffet för slavar som slog tillbaks mot sin ägare eller dennes familj var döden.^[12]

Handelns omfattning

Enligt den svenska regeringen förekom cirka 50 svenska slavskeppstransporter mellan 1600- och 1800-talet.^[1] I jämförelse har forskare vid Emory University identifierat totalt 34 941 slavtransporter över Atlanten i den hittills mest detaljerade kartläggningen av handeln.^[15] I denna databas finns tio stycken resor där skeppet är registrerat som svenskt.^[16] Vid fyra utav dessa resor finns en registrering om att skeppet är konstruerat i Sverige. Om 50 stycken slavtransporter genomfördes av svenska skepp, så utgjorde därmed de svenska slavtransporterna 0,14 % av samtliga transporter. Om 10 stycken slavtransporter utfördes av svenska skepp, utgjorde de svenska transporterna 0,2 promille av samtliga slavtransporter.^[17] Andelen slavtransporter som utfördes av Sverige är så liten att den inte redovisas separat i forskningsprojektets egna sammanställningar över den transatlantiska slavhandeln.^[18]

De flesta svenska dokument som skulle kunnat sprida ljus över handelns exakta omfattning har försvunnit. Man har därför inte med säkerhet kunnat utreda exakt hur många slavar som togs till den Nya Världen på svenska skepp. Det genomsnittliga antalet slavar per transport för samtliga slavtransporter inom triangelhandeln var runt 350.^[19] De tio svenskregistrerade fartygen i Trans-Atlantic Slave Trade Database har mellan 86 och 260 slavar angivna, i genomsnitt 151. Med utgångspunkt i 50 svenska transporter och 151 slavar per resa kan 7 550 slavar ha fraktats på svenskregistrerade skepp. Om den korrekta siffran för antalet svenska transporter är 10 blir antalet transporterade slavar ca 1 550.

Slavskepp som anlände Saint-Barthélemy

Det typiska skepp som anlöpte Saint-Barthélemy var inte ett svenskt skepp. Även slavskepp som registreras som svenska, var ofta byggda i andra länder och hade engelska kaptener och besättning. Från Saint-Barthélemys tidning, som skrevs på engelska, finns mellan 1804 - 1806 detaljerade listor över de skepp som anlöpt hamnen under den gångna veckan. Några exempel är:

• 8 oktober 1804: Skonaren ACTIVE under befäl av kapten Portelly ankommer med last som består av vin, rom, socker och ”Nya Negrar”.
• 25 december 1804: Den danska briggen HOFFI under befäl av kapten Hilton ankommer efter 44 dagars resa från Rio Pongo med en last av 177 slavar.
• 16 mars 1805: Den amerikanska skonaren ELMIRA under befäl av kapten Sherburne ankommer efter 19 dagars resa från Goré med 46 ”Nya Negrar”.
• 5 juli 1805: Det engelska skeppet KITTY´S AMELIA under befäl av kapten Newcable ankommer efter 42 dagars resa från Angola med 210 ”Nya Negrar”. Briggen PRUDENCE under befäl av kapten Griffith ankommer efter 42 dagars resa från Angola med 162 ”Nya Negrar”.
• 9 augusti 1805: Den svenska skonaren ONLYFER under befäl av kapten Lamitt ankommer med 101 ”Nya Negrar”.
• 19 oktober 1805: Den svenska briggen ELISABETH under befäl av kapten Pyke ankommer efter 63 dagars resa från Afrika med en last av 176 slavar.

I databasen Trans-Atlantic Slave Trade Database finns 1 283 slavar registrerade och som har anlänt till Saint-Barthélemy. Av dessa hade 421 (33 %) transporterats på brittiska fartyg, 536 (42 %) på danska / baltiska fartyg, 250 (20 %) på franska fartyg, och 76 (6 %) på amerikanska fartyg.^[20]

Avvecklandet av slavhandeln

Växande kritik mot den transatlantiska slavhandeln

British Anti-Slavery Society medaljong skapad 1795

Uppsalaforskaren Anders Sparrman var en svensk abolitionist, och verkade för att alla länders slavhandel skulle förbjudas.

I samband med spridningen av upplysningens humanistiska idéer och ökad produktivitet och därmed mindre behov av slavar, så växte motståndet mot slavhandeln. Motståndet mot handeln blev allt starkare, speciellt i den ledande slavhandelsnationen, England. Fler och fler nationer övervägde att förbjuda slavhandeln. Flera framstående slavmotståndare var svenskar, till exempel Anders Sparrman och Carl Bernard Wadström.^[21] De kritiserade den omfattande slavhandel som bedrevs av England, Frankrike, Portugal och andra stater, liksom den blygsamma svenska handeln.^[22]

År 1788 skickade den engelska kommittén för avskaffande av slaveriet Anders Sparrman, till Gustav III. Kommittén fruktade att andra nationer skulle expandera sin slavhandel om England förbjöd sin. Man skickade böcker om frågan och ett brev, där kungen uppmuntrades att hindra att hans undersåtar deltog i denna skamliga handel. I svarsbrevet, som överlämnades av Sparrman, skrev kungen att ingen i hans land hade deltagit i slavhandeln och att han skulle göra allt han kunde för att det skulle fortsätta att vara så.

Sverige förbjöd slavhandeln via Saint Barthélemy år 1813.^[23] Det är tidigt i jämförelse med de flesta stater i världen.^[24] År 1823 beslutade riksdagen att svenska fartyg som sysslade med slavhandel inte hade rätt till svenskt beskydd och år 1830 infördes dödsstraff för slavhandlare. Slaveriet på Saint Barthélemy uppmärksammades knappast alls i Sverige förrän 1840, men riksdagen ansåg sig inte ha råd att friköpa de kvarvarande slavarna på ön. En proposition om avskaffande av slaveriet skrevs 1844. Slavstatusen för de befintliga slavarna på ön avskaffades den 9 oktober 1847. Det är fjorton år senare än i USA:s nordstater och England, men över 110 år före slaveriets avskaffande i Saudiarabien och Yemen. Då slaveriet avskaffades friköpte svenska staten de återstående svenska slavarna (som man kan anta därefter blev fria).^[25] Enligt en kolumn av journalisten Herman Lindqvists i Aftonbladet var det 523 slavar som köptes fria och man betalade 80 riksdaler för varje slav.^[26]

Efter Napoleonkrigen minskade handeln via Saint-Barthélemy. Ön blev en allt mer betungande finansiell börda för den svenska staten. Staten försökte sälja ön till USA, som tackade nej, och sedan till Italien, som inte heller var intresserat. Slutligen såldes ön till sin ursprungliga ägare Frankrike, som gick med på att ta tillbaks den i augusti 1877. Vid denna tidpunkt identifierade sig öborna fortfarande med Frankrike. I en folkomröstning på ön där befolkningen tillfrågades om övergången till Frankrike brydde sig bara 352 personer om att rösta, men av dessa var endast en emot förslaget.^[27]

Slavhandlare inför rätta

Efter att slavhandeln förbjudits i England och Förenta Staterna, och efter att de flesta länder i Europa avtalat om att lagstifta mot slaveri och slavtransporter, patrullerade den engelska flottan Afrikas kuster. Det var dels för att förhindra att slavhandlare fortsatte frakta slavar över Atlanten^[28] men även för att förhindra slavtagande som bedrevs av arabiska och nordafrikanska skepp.

Ett genskjutet svenskt fartyg, slavskeppet Diana, har gått till historien efter att de engelska myndigheterna ingrep medan skeppet var nära den afrikanska västkusten lastat med slavar. Fallet var viktigt därför att man internationellt med denna rättegång mot en slavtransport från Afrika till Västindien hoppades få till stånd ett domslut som förklarade slavhandel ett brott mot Jus cogens, den internationella folkrätten.^[29] Skeppet fälldes av den brittiska Vice Admiralty rätten i Sierra Leone, överklagade till en högre rätt och friades av denna 1813. I det friande domslutet skrev domaren William Scott att det inte kunde anses hållbart, såsom Sierra Leone rätten hävdat, att "slavhandeln av humana motiv har avvecklats av de flesta civiliserade nationer och att det numera inte är lagligen auktoriserat av någon".^[30] De brittiska myndigheterna tvingades således lämna tillbaka skeppet och dess last till de svenska ägarna.

Stor uppmärksamhet i Sverige

Den lilla slavhandeln via Guldkusten och Saint Barthelemy har fått mycket stor uppmärksamhet i Sverige. Den är föremål för flera böcker, radioprogram, TV-program, artiklar, museiutställningar och uttalanden av politiker. Under FN:s internationella dag för avskaffandet av slaveriet höll integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ett tal där hon uppmärksammade "Sveriges delaktighet" i den transatlantiska slavhandeln.^[31]

Se även

• Slaveri
• Slavhandel
• Triangelhandeln
• Svenska kolonier

Referenser

1. ↑ ^{1,0 1,1} Regeringskansliet. Högtidsmöte till minne av avskaffandet av slaveriet i Sverige. Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter. 2007-10-12.
2. ↑ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Assessing the Slave Trade: Estimates. Sammanställd tabell, antal transporterade slavar per aktör
3. ↑ Träldom. Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /159-160, 1920.
4. ↑ Kajanto, Iiro (1995). "A Historical Note" i Minna Skafte Jensen (red). A History of Nordic Neo-Latin Literature. (Odense 1995) sid. 13-16. full-text html
5. ↑ Skytte, Göran (1986). Det kungliga slaveriet. Askelin & Hägglund, ISBN 9176840964.
6. ↑ Harrison, Dick (2007). Slaveri - en världshistoria om ofrihet: 1500-1800. Historiska media, ISBN 9789185507245.
7. ↑ Svensk slavhandel i Afrika. Vetenskapens värld, SVT, 31 mars 2003.
8. ↑ [1]
9. ↑ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Map 5: Major regions and ports involved in the transatlantic slave trade, all years. [2]
10. ↑ St. Barthélemy under Sverigetiden S:t Barthélemysällskapet
11. ↑ Slaveriet på St. Barthélemy Projekt Kolonin.
12. ↑ ^{12,0 12,1 12,2 12,3} S:t Barthélemy. En dunkel historia. Sjöhistoriska museet.
13. ↑ [3]. Vice kommendanten Rosensteins ordonnance de police.
14. ↑ [4]. Saint-Barthélemy «Code noir» suédois 1787.
15. ↑ Trans-Atlantic Slave Trade Database
16. ↑ Namnen på dessa tio fartyg är ofta engelska, inte svenska. De nio kända fartygsnamnen är Carol, Carolina, Elisabeth, Joseph, Lumbie, Maria, Neptune, Onlyfer och Svea. Av dessa tio har två stycken registrerade ägare (Zachariah Atkins och E. F. Hansen). Tre av tio kaptener har svensklydande namn; Andre Hagberg på Carolina och Peter Wallender på Svea samt Arendt Gebbesson på Onlyfer.
17. ↑ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Expanded dataset (2008, SPSS format) Datafil i SPSS-format
18. ↑ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Assessing the Slave Trade: Estimates. Sammanställd tabell, antal transporterade slavar per aktör
19. ↑ Baserat på 12,5 miljoner slavar och 35 000 transporter, se Trans-Atlantic Slave Trade Database.
20. ↑ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Tables. Flag+Specific disembarcation regions
21. ↑ Carl Bernard Wadström (1791). Anmärkningar rörande Slafhandeln På Kusten af Guinea; Carl Bernard Wadström (1794) An Essay on colonization. Tryckt London 1794. Kungliga Biblioteket, Stockholm.
22. ↑ Rix. Robert (2004). Carl Bernhard Wadström (1746-1799) full-text html
23. ↑ The Atlantic Slave Trade. A Timeline Durham University Library.
24. ↑ Danmark-Norge var först i världen med att förbjuda slavhandel, det var år 1803.
25. ↑ Lindqvist, Herman. Tre års riksdagsstrid om de svenska slavarnas öde. Aftonbladet, 2005-10-09 (avgiftsbelagd webbartikel.)
26. ↑ Lindqvist, Herman. "Hård riksdagsdebatt innan svenskkolonin blev slavfri ". Aftonbladet, 2006-10-08 (avgiftsbelagd webbartikel).
27. ↑ St. Barthélemy under Sverigetiden. S:t Barthélemysällskapet, 2008.
28. ↑ Phillips, Mike. Slavery: Catalogue reference (PRO) FO 84/1310. Migration Histories: Caribbean. Origins. Moving Here, United Kingdom. På engelska.
29. ↑ Kent, James (1826). Commentaries on American Law. Vol. 3. New York, 1826. University of Chicago webbutgåva: The Founders' Constitution, Volume 3, Article 1, Section 9, Clause 1, Document 26. University of Chicago Press, 1987. På engelska.
30. ↑ U.S. Supreme Court. The Antelope, 23 U.S. 10 Wheat. 66 66 (1825), Justia & Oyez Supreme Court Multimedia, 2008. På engelska: "Sir William Scott, in pronouncing the sentence of reversal, said 'The condemnation also took place on a principle which this Court cannot in any manner recognize, inasmuch as the sentence affirms 'that the slave trade, from motives of humanity, hath been abolished by most civilized nations and is not at the present time legally authorized by any.' This appears to me to be an assertion by no means sustainable."
31. ↑ Sabuni, Nyamko. Tal på manifestation mot slaveri, Kungsträdgården, Stockholm 2 december 2007. Regeringskansliets webbplats.

Externa länkar

• Slavhandel - ett mörkt avsnitt i den svenska historien - Sveriges Radio, 2007-03-21
• St. Barthélemy under Sverigetiden - S:t Barthélemysällskapet, 2008
• Comité de Liaison et d'Application des Sources Historiques (Saint-Barthélemy) Utdrag från arkiv rörande Saint-Barthélemy (franska)
• När Sverige skulle bli kolonialmakt av Hans Norman, historiker vid Uppsala Universitet