Kroatiska självständighetskriget
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln behöver språkvård. Hjälp till genom att förbättra texten. Se Rilpedia:Korrekturläsning för mer information, och Kategori:Rilpedia:Språkvård för fler artiklar i behov av språkvård. |
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
| Kroatiska självständighetskriget | |||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Jugoslaviska krigen | |||||||||||
 Vukovar i ruiner 1991. |
|||||||||||
|
|||||||||||
| Stridande | |||||||||||
| Mall:Landsdata Kroatien Kroatien | Mall:Landsdata Jugoslavien Jugoslavien Republika Srpska Krajina |
||||||||||
| Befälhavare | |||||||||||
| Franjo Tuđman Janko Bobetko Gojko Šušak |
Slobodan Milosevic Milan Martić Milan Babić |
||||||||||
| Förluster | |||||||||||
| Totalt ca 20,000 - 30,000 döda på båda sidorna | |||||||||||
Kroatiska självständighetskriget var Kroatiens krig för att bryta sig ur Jugoslavien och bilda en självständig stat. Kriget varade mellan 1991 och 1995 och var ett av de jugoslaviska krigen. Striderna mellan kroater och framför allt serber skulle hålla på i fyra år och kräva tiotusentals människoliv.
I Kroatien kallas kriget för Hemlandskriget (kroatiska: Domovinski rat) medan man i Serbien brukar använda termen kriget i Kroatien (serbiska: Rat u Hrvatskoj).
Innehåll |
Bakgrund
I slutet av 1980-talet försvagades kommunistregimerna i Öst- och Centraleuropa. Allt fler människor krävde kommunistregeringarnas avgång och införande av en demokratisk ordning vilket kom att symboliseras av rivningen av Berlinmuren år 1989. Dessa omvälvningar kom att drabba även det dåvarande Jugoslavien där det regerande kommunistpartiet i slutet av 1980 förlorade sin politiska auktoritet till förmån för de nationalistiska rörelser som växt fram i de olika delrepublikerna som utgjorde Jugoslavien. I den serbiska provinsen Kosovo hade den albanska majoriteten länge känt sig försummad och diskriminerad av den federala administrationen samtidigt som den serbiska minoriteten klagade över att den blivit trakasserad av albanerna som i allt högre grad började kräva republikstatus inom den Jugoslaviska federationen [1]. I de mer välmående delrepublikerna Slovenien och Kroatien höjdes allt starkare krav på decentralism och demokrati. Serbien, lett av Slobodan Milošević, förespråkade istället centralism och enpartistyre genom det jugoslaviska kommunistpartiet. De serbiska provinserna Kosovo och Vojvodina hade sedan år 1974 haft autonomi men detta avskaffades 1989 av Slobodan Milošević vilket ökade rädslan i Slovenien och Kroatien för att Serbien skulle komma stärka sin roll inom Jugoslavien och allt fler röster inom de två delrepublikerna talade om frigörelse från federationen.
Utbrytningen (1990-1991)
Under 1990 hade flera nya partier i Kroatien bildats. Ett av dem var Kroatiska demokratiska unionen (HDZ, Hrvatska Demokratska Zajednica), som var ett nationalistiskt parti lett av den numera framlidne Franjo Tuđman.
Tuđman och HDZ var mycket starkt för ett utbrytande från Jugoslavien för att bilda en egen stat, detta gav honom mycket stöd hos den kroatiska befolkningen, och Tuđman och HDZ gick vinnande ur valet och fick i uppdrag att bilda ny regering.
Den 30 maj 1990 sammanträdde det kroatiska parlamentet för första gången, och president Tuđman meddelade då sina planer för en ny grundlag och radikala förändringar av Kroatiens politik och inställning till Jugoslavien. Serbiens ledare Slobodan Milosevic började nu oroa sig för Tuđman och Kroatien men var än så länge motvillig att ingripa på ett hårdare sätt.
Serberna i Kroatien blev upproriska till följd av HDZ:s framgångar. Detta gällde särskilt de serber som var bosatta i Krajina (ett område som ligger längs med gränsen till Bosnien-Hercegovina) där serberna var i majoritet i många kommuner. Serberna i Kroatien tillhörde majoritetsbefolkningen i f.d. Jugoslavien. Därmed åtnjöt de många privilegier och ogillade tanken att de i och med Kroatiens självständighet skulle förvandlas till en minoritet. Rädslan bland serberna steg även när gamla Ustašaveteraner från andra världskriget återvände från exil och sågs som hjältar. Serbiska rebeller beväpnade sig och började blockera vägarna i Krajina. Kroatiska specialstyrkor sändes dit för att återställa ordningen men helikoptrarna som bar på styrkorna tvingades att vända om av jugoslaviska arméns (JNA) stridsplan. Också de som färdades med bil stoppades av JNA stridsvagnar vilket var ett bevis på att regeringen i Belgrad öppet tog rebellernas sida och detta gjorde många kroater upprörda och kände ännu mer att Kroatien borde få ha en egen stat.[källa behövs]
Hatet mellan kroater och serber växte snabbt, och de två folken kände sig mer som rivaler än som grannar. Politiska nationalister från båda sidor piskade upp en hatisk stämning med hjälp av propaganda. Flera incidenter som till slut ledde till krig inträffade under 1990 och 1991, mest känd av dessa är "Plitvices blodiga påsk".
Kroatiska myndigheter började nu beväpna sin polis och sina specialstyrkor militärt och gav dem även militär träning. Kroatien tilläts inte ha någon armé, men Tuđman som hade många kontakter utomlands kunde smuggla in omfattande mängder vapen från utlandet tack vare hemliga överenskommelser med Ungern, Tyskland och Italien, HDZ hade också stora finanseringar från utlandet som var extremt viktiga för Kroatien om landet skulle klara sig som egen stat efter ett utbrytande som Tuđman hade planerat ända sedan han blivit president. Kroatisk militär började agera allt hårdare mot de serbiska motståndsmännen som blockerade vägar och utförde sabotage. JNAs stidsvagnar och infanteri öppnade vid det laget till och med eld mot kroatisk polis och militär som försökte gripa rebellerna. Milosevic hade velat tvinga kroaterna tillbaka till unionen och minimera risken att de bröt sig ut ur Jugoslavien.
I april 1991 beordrade Tuđman att specialpolisen skulle byta namn till Zbor Narodne Garde (Allmänna folkgardet). Den 9 april meddelade Tuđman att Kroatien hade fått sin första officiella armé som inte var bunden till JNA vilket försämrade den redan tryckta stämningen mellan Kroatien och Jugoslavien. Milosević krävde att Zbor Narodne Garde skulle avväpnas men Tuđman ignorerade Milosevics krav och en väpnad konflikt verkade bli allt mer trolig.
Den 25 juni 1991 förklarade sig Kroatien vara självständig från Jugoslavien. Strider mellan kroatisk militär och serbiska rebeller utbröt genast efter självständighetsförklaringen. Då Tyskland veckan efter erkände Kroatien som självständig stat angrep även JNA Kroatien vilket bidrog till en eskalering av kriget.
Självständighetskriget (1991-1992)
Fullskaligt krig mellan kroatiska och jugoslaviska armén, JNA, tillsammans med andra pro-serbiska styrkor utbröt nästan omedelbart där JNA tog stora områden. JNA:s taktik gick helt enkelt ut på att bomba sönder fienden och dennes städer med flyg och artilleri innan avancemang, men trots detta led JNA stora förluster mot de kroatiska motståndarna som envist höll emot. Kroatiska armén var ingen väl beväpnad armé men den var bra tränad med hög moral. Flera kroatiska generaler var veteraner i franska främlingslegionen och hade erfarenheter från olika krig och bra kunskaper i hur man kombinerar gerilla- och armékrigsföring. Dessutom hade kroaterna ingått i den armé man nu stred emot innan självständighetsförklaringen. De kroatiska styrkorna gjorde envist och överraskande hårdnackat motstånd men kunde inte hindra JNA:s avancemang.
I början av augusti 1991 belägrades den strategiskt viktiga staden Vukovar av JNA (Slaget om Vukovar). Staden försvarades av 2 000 frivilliga kroatiska soldater som ställdes mot över 36 000 serbiska soldater, 700 stridsvagnar och beväpnade fordon som backades upp av stora mängder flyg och artilleri. JNA inledde attacker mot staden i början av augusti, men deras kraftiga underskattning av kroaternas försvar ledde till att de första anfallen blev katastrofala med stora förluster för JNA och de serbiska rebellerna. JNA-generalen Panic beslutade då att man skulle inta Vukovar med tunga vapen, och beordrade omfattande flyg- och artillerianfall. Nära 1 000 000 granater föll över Vukovar innan och under striderna. Den 10 september hade Vukovar omringats av JNA, som nu hade skurit av alla kommunikationer mellan staden och omvärlden, vilket lämnade de 2 000 försvararna utan någon som helst assistans. Nästa försök att få in en fot i staden började den 14 september och varade till den 20 september. Under detta anfall lyckades kroaterna förstöra 200 JNA-stridsvagnar men också deras förluster började kännas. JNA lyckades dessutom penetrera kroaternas försvar så mycket att det hade skapat panik hos de kroatiska försvararna. Omringade och desperata stred kroaterna in i det sista. Den 16 oktober anföll JNA från norr och lyckades dela på det kroatiska försvaret, vars general i Vukovar dödats samma dag av en artillerigranat. De fortsatte att försvara staden gata för gata. Den 12 november lämnade de till slut sina positioner, delade på sig och försökte ta sig förbi serberna till sina egna linjer. Väldigt få lyckades med detta. De serbiska förlustsiffrorna är väldigt knappa och osäkra, uppskattningar visar mellan 1 500-7 000 döda, dessutom 400 stridsvagnar, 2 500 sårade och 20 stridsplan nerskjutna. Enligt officiella siffor är de kroatiska fölusterna 921 döda och 770 sårade.
Vid slutet av november hade JNA och RSK styrkor ca en tredjedel av Kroatien under kontroll. Vid denna tidpunkt, om inte tidigare, började båda sidor utföra etniska rensningar av de områden de hade kontroll över. Kroater i de serbiska områderna mördades eller fördrevs och samma sak hände med serber på den kroatiska sidan. Också flyktingsituationen började bli svår. Mellan augusti 1991 och mars 1992 flydde eller fördrevs 196 000 kroater från de serbisk ockuperade områderna.
I Krajina hade serbiska rebeller tagit stora delar av området och utropat sin egna stat Serbiska republiken Krajina, RSK. I Knin utkämpades blodiga strider mellan kroatisk militär och de serbiska separatisterna. Staden föll i slutändan till de serbiska rebellerna som understöddes av JNA. Också i de södra delarna av Kroatien ryckte serberna fram. I Dalmatien tog separatisterna och JNA kontroll över stora områden. Den vackra gamla staden Dubrovnik belägrades av JNA, som sköt en stor mängd granater mot staden och dess hamn. Rebellerna i Krajina, ledda av Milan Martić, utropade snart sin egen stat Republika Srpska Krajina med den medeltida staden Knin som huvudstad. Stödda av JNA föll i stort sett hela Krajina och delar av Dalmatien till RSK. Majoriteten av befolkningen i Krajina var serber, så RSK fick därför stöd där, men mötte hårdare motstånd när de gick utanför Krajina. RSK belägrade i början av 1992 Zadar. Staden besköts av RSK och bombades av JNA men höll de serbiska rebellerna stången. Också städer som Karlovac, Gospic, Sibenik, och Novska belägrades av RSK och blev beskjutna, men ingen av städerna föll.
Striderna fortsatte och kulminerade vid mitten av december. Staden Osijek anfölls av JNA den 4 december men försvaret hade förstärkts tack vare tiden man fick under slaget om Vukovar och kroaterna avvärjde attackerna (Slaget om Osijek). Striderna som rasade under december och januari i utkanterna av Osijek var mycket hårda och kraftiga och värre än de i Vukovar enligt flera uppgifter. Under december erkände en rad länder Kroatien som bland annat Litauen, Lettland, Ukraina, Island, Vatikanen, Italien, Österrike och Sverige.
FN engagerade sig starkt i saken, trots att de inte ville sända några styrkor för att stoppa kriget. De blundade likt många andra länder för Jugoslaviens sönderfall. I slutet av januari 1992 kom den sista FN-sponsrade vapenvileförslaget. Båda parterna skrev på vapenvilan. Kroatien hade förlorat mycket territorium till serberna (en tredjedel) men vunnit självständighet, vilket mycket få människor trodde att de skulle få vid krigets utbrott. Kroaterna kände sig dock besvikna och bittra över förlusten av en tredjedel av sin mark och det skulle leda till Operation Blixt och Operation Storm. Sporadiska strider mellan Kroatien och RSK skulle fortsätta ända tills 1995 då kriget skulle blossa upp till fullskaligt krig igen. Kroatien fick medlemskap i FN den 22 maj 1992
Kroatisk intervention i Bosnien (1992-1994)
1992, samtidigt som vapenvila slöts i Kroatien, utbröt krig i Bosnien-Hercegovina i samband med deras utbrytning från Jugoslavien. De bosniska kroaterna utropade i början av kriget en självständig republik, Herceg-Bosna, i de delar av Bosnien där bosnienkroater är i majoritet (i de södra, västra och norra delarna av Hercegovina, i Posavina-regionen i norra Bosnien och i flera mindre områden i centrala Bosnien) med Mostar som huvudstad och bildar sin egen armé, delvis finanserad av Kroatien, HVO. Inledningsvis allierade sig kroaterna med bosniakerna, den bosniska regeringen i kriget mot serberna, men snart bryter strider ut mellan bosniaker och kroater. Den kroatiska regeringen sände inofficiellt in tusentals soldater och mängder av krigsmateriel för att hjälpa de kroatiska rebellerna vilket gjorde kriget i Bosnien till en internationell konflikt. Mostar som länge har varit en etnisk heterogen stad med serber, kroater och bosniaker blev till ett brinnade slagfält mellan bosniaker och kroater.
Rysslands president Boris Jeltsin motsatte sig starkt en rysk militär intervention mot serberna, men varnade dock dessa att bryta mot världssamfundets vilja.
Striderna i Mostar (Slaget om Mostar) varar från slutet av 1992, då kriget mellan bosniaker och kroater inleds, till 1994. Dessa strider har ofta beskrivits som de våldsammaste i kriget. Också här förekommer etniska rensningar. Bosnienkroaterna siktade in sig på att förena Herceg-Bosna med Kroatien. Därefter började etnisk rensning från båda sidor, och byn Ahmići blev skådeplats för en massaker i vilken nära 120 bosniaker, inräknat kvinnor, barn och gamla, dödades i sina hem av HVO. Den 9 november 1993 sprängdes den gamla bron Stari Most av bosnienkroatiskt artilleri. Stridigheterna fortsatte till februari 1994 då USA och FN pressade bosnienkroaterna och den bosniska regeringen för att få till stånd en fred, och i februari 1994 skriver parterna på ett fredsavtal i Washington och beslutar sig för att ännu en gång alliera sig mot kroatienserberna och bosnienserberna.
Kroatiska offensiver och seger (1995)
Mellan 1992 och 1995 förekom fortfarande sporadiska strider men de var mindre intensiva och inte lika fullskaliga som de 1991. Av västvärlden hade Jugoslavien setts som angriparen, medan Kroatien hade fått mycket stöd och sympati från väst och framförallt USA. Efter Srebrenicamassakern i Bosnien hade tonen mot Serbien skärpts ytterligare nu när rensningarna blev så uppenbara. USA och NATO hade sedan 1994 hjälpt att träna och utrusta den kroatiska armén för dess kommande offensiv. Tudjman hade varit väldigt klar med att Kroatien måste få tillbaka det territorium de förlorat 1991 men Milosevic och de serbiska rebellerna vägrade och såg det som serbisk mark. USA och NATO hade sagt till Kroatien att de skulle stödja dem om de beslutade att anfalla Serbien och bryta ömtåliga vapenvilan. Kroatiska armén gjorde flera inofficiella inventioner mot JNA i slutet av 1994 för att få bort den serbiska uppmärksamheten mot staden Bihac som belägrades av JNA och serbiska rebeller.
Den 1 maj 1995 anföll den kroatiska armen serbhållna delar i västra slavonien. Kroaten-serberna som hade ca 7 000 man i området överrumplades totalt och var efter en dags strider evakuera sina kvarvarande trupper över Sava floden in i ockuperade norra Bosnien, ett en bataljon lyckades dock inte komma undan ock var tvungna att ge upp vid byn Pakrac, RSK:s förluster var 250 dödade och 1 500 tillfångatas medan kroaterna förlorar 55 döda och 500 sårade. Den psykologiska effekten hos kroaterna var enorm, de hade lyckats ta tillbaka ett relativt stort område på en dag och med såna minimala förluster. RSK däremot fick svidnade kritik från Serbien och Republika Srpska och förlusten var ett starkt slag mot den redan sjunkande moralen. RSK och JNA var inte var det var 1991, kampanjerna i Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina hade varit kostsamt både i manskap, material och pengar och fyra års oavbrutet krigande började ta sig på krigsmaskinen som hade blivit alldeles för utsträckt, effektiviteten av den kroatiska och serbiska armen var avsevärt i favör för kroaterna, serberna som förlorade mer än vad de kunde ersätta fick sätta in män som inte hade tränats mer än i några veckor medan kroaterna hade fått utbildning och material från USA.
Nästa stöt skulle komma mot ockuperade Krajina och den självutropade staten Republika Srpska Krajina där allt hade börjat med det serbiska upproret som lett till krig 1991, Krajina var också det sista större område serberna hade i Kroatien. Kroatien-serberna var kraftigt underbemannade och hade bara ca 50 000 man att täcka fronten från de 175 000 kroatiska soldaterna som stod redo att på order gå till attack. Bosniska styrkor närmade sig också från sydost vilket fösämrade serbernas redan dåliga läge. Kroatiska och bosniska styrkor samarbetade mycket nära när de i slutet av juli fångade byn Glamoc öst om Krajinas huvudstad Knin vilket betydde att staden var omringad från tre håll. Under juli och de dagarna i augusti innan operation storm byggde kroaterna upp massiva mängder militära medel för att så snabbt som möjligt kunna storma Krajina. Serberna som skulle försvara Krajina insåg snart deras underlägsenhet och begärde förstärkningar från Serbien men Milosevic avslog begäran och anklagade de serbiska generalerna för att överdriva. De kroatiska generalerna ansvariga för Operation Storm var Zvonimir Červenko och Ante Gotovina, Gotovina var den som ritade upp anfallet och hade gjort detsamma med operation blixt. Den 2 augusti meddelade de kroatiska myndigheterna USA och NATO att man var redo att anfalla, USA gav då grönt ljus för kroaterna för "att göra vad som måste göras". Klockan 05.00 på morgonen den 4 augusti så började anfallet under kodnamnet operation storm, under natten hade NATO-flyg tagit ut mycket av serbernas kommunikationer och nästan allt luftvärn. Med serbisk antiflyg nere så gjorde kroatiskt flyg omfattande bombräder mot städer och serbiska positioner i Krajina. Detta skapade en av historiens värsta flyktingsituationer då över 300 000 civila serber flydde undan de framryckande kroaterna in till bosnien och staden Bihać, vägarna blev fullkomligt packade av flyktingar, panik utbröt när kroatiska stridsflyg och attackhelikoptrar flög över vägarna för att beskjuta bilarna. De kroatiska anfallarna bröt sig snabbt igenom de serbiska försvararnas ställningar som beordade att man skulle rycka tillbaka mot Knin och sätta upp en ny försvarslinje runt omkring staden som hade blivit kraftigt bombat av kroatiskt flyg. På förmiddagen den 5 augusti når kroatiska styrkor Knin där hårda strider utkämpas mellan fienderna, ett anfall mot de serbiska styrkorna som belägrade Dubrovnik (och hade gjort det sedan 1991) gjordes också, de serbiska styrkorna blev omringade innan de kunde fly och kroaterna tog flera hundra fångar. Den 6 augusti vat Knin säkrat och Tudjman besöker staden och håller en stor parad dagen efter och den kroatiska flaggan höjs över den gamla borgen i Knin, serberna drar sig tillbaka men striderna var fortfarande intensiva. Den 7 augusti faller än rad byar och det serbiska motståndet minskar avsevärt, samma dag övertar kroatisk och bosnisk militär staden Bihac i västra Bosnien och skapar nya serbiska flyktvågor österut. Den 8 augusti förklaras operationen avslutad och den slutar i en total vinst för Kroatien och Bosnien-Hercegovina, kroaterna har förlorat 174 döda 700 skadade medan serberna har förlorat 750 döda 2 000 tillfångatagna och 1 500 sårade, minst 500 civila döda men än idag saknas cirka 1 000 serber från operation storm. De förlorade också Krajina, Bihac och flera områden i västra Bosnien till kroaterna och bosniakerna.
Se även
- Operation Storm
- Operation Blixt
- Slaget om Vukovar
- Slaget om Osijek
- Jugoslaviska krigen
- Daytonavtalet
- Kroatien
- Serbien
- Franjo Tuđman
- Slobodan Milošević
Externa länkar
(engelska)
(engelska)
(engelska)
(engelska)
