Bergslagen
Från Rilpedia
Bergslagen är ett inte helt klart geografiskt avgränsat område i Mellansverige som kan sägas omfatta norra och västra Västmanlands landskap inklusive de norra delar av Örebro län som ingår i Västmanlands landskap, sydöstra Värmland och södra Dalarna. En vidare definition av Bergslagen omfattar även delar av Närke, Östergötland, Uppland och Gästrikland. Bergslagen har utmärkt sig för gruvdrift och metallindustri.
Sedan medeltiden har bergshantering, brytning och smältning av malmer haft en stark ställning i området. Vidare förädling skedde ofta utanför Bergslagen. Sedan 1800-talets senare del, när metallindustrin mötte ökad konkurrens, har detta emellertid förändrats till Bergslagens fördel. Fortfarande idag sätter metallindustrin en tydlig prägel på regionen. Sjunkande järnmalmspriser och utländsk konkurrens under 1960- 70-talen har emellertid resulterat i att samtliga järnmalmsgruvor idag är nedlagda. Den sista, i Grängesberg, stängdes 1989. Brytning av andra metaller och mineraler förekommer dock fortfarande.
Innehåll |
Historia
Staten kom tidigt att föra en medveten politik i Bergslagen för att reglera gruvbrytning och masugnsdrift (se även Bergslag). Senare kom även tillgången på skog för träkolstillverkningen in i bilden, vilket gjorde det nödvändigt att från mitten av 1600-talet geografiskt avskilja vidareförädlingen av metall från gruvbrytning och tackjärnstillverkning. Ekonomihistorikern Rolf Adamson skriver i Nationalencyklopedin att "denna klassiska svenska brukspolitik, som bedrevs med växande eftertryck ca 1650–1750, anses vara ett av de mera framgångsrika exemplen på lagstiftning från äldre tid". Han pekar på att en hård en lagstiftning i kombination uppdelning av de olika momenten i metallindustrin ska ses som en av anledningarna till framgången. I andra länder, exempelvis Storbritannien, var nämligen regleringar och statliga påbud inta alls lika påfallande. Under denna period växte nya bruksbygder fram kring Bergslagen i vilka järn- stål och manufakturverk kom att lokaliseras. Detta kom att fungera bra fram till 1800-talets senare del då ny teknik och utländsk konkurrens började slå undan grunden för den metallhantering som då bedrevs.
Den s.k. bruksdöden gjorde att järnframställningen kom att styras mot allt färre, men större enheter. I detta avseende låg Bergslagen bättre till än de omgivande bruksbygderna, vilka drabbades hårdare av nedläggningarna. Stora järnverk växte fram där äldre järnbruk funnits, exempelvis i Fagersta, Långshyttan, Hofors, Forsbacka och Söderfors. Även helt nya, ur transportsynpunkt bättre lokaliserade, järnverk kom att anläggas. Domnarvets Jernverk anlades 1872-78 utmed järnvägen Falun-Göteborg, och kom att bli en av de främsta anledningarna till staden Borlänges etablering på samma plats.
Införande av thomasprocessen under 1870-talet revolutionerade järnmalmsbrytningen. Förr hade främst rena fosforfria malmer använts vid tillverkningen av kvalitetsjärn. Detta kom nu att ändras, och fosforhaltiga malmer började bli högintressanta. I Grängesberg gynnades gruvbrytningen av utvecklingen och grunden lades för Grängesbergsbolaget, en av de större industrikoncernerna i Sverige under 1900-talet. Exporten av järnmalmen kom att bli viktig. Flera av gruvorna blev dessutom utlandsägda. Gruvor som Blötberget och Håksberg ägdes exempelvis av tyska intressen ända fram till andra världskrigets slut. Bergslagen hade dock förlorat sina geografiska fördelar nu. Exempelvis spelade inte vattenkraften in längre och transportkostnaderna hade minskat. Lokaliseringen av vidareförädlingen av järnmalmen kunde istället med fördel förläggas vid kusten. Exempel på detta är Oxelösunds järnverk och Norrbottens järnverk, båda anlagda under 1900-talet långt utanför den egentliga Bergslagsregionen men försörjda av järnvägstransporter därifrån.
En fortsatt hård konkurrens under 1900-talet resulterade i fortsatta koncentrationer av driften. Under 1920-talets krisår lades många äldre träkolshyttor ned, en utveckling som fortsatte till den sista blåstes ned i mitten på 1960-talet. På 1970-talet kom nästa kris, vilken drabbade i stort sätt hela västvärldens stålindustri. En omstöpning av ägarbilden till färre, större och mer produktinriktade företag tillsammans med statliga åtgärder räddade stora delar av Bergslagens stålindustri. Nedragningar har emellertid även varit nödvändiga, framför allt vad gäller gruvdriften, och de järnverk som finns kvar omfattar inte lika många anställda jämfört med mitten av 1900-talet. Under statliga SSAB:s ledning lades flertalet järnmalmsgruvor ned i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Sulfidmalmsbrytningen kom att klara sig bättre. Garpenberg i Hedemora kommun med anor från 1300-talet är idag Sveriges äldsta gruva i drift.
Se även
- Bergslag
- Bergslagssten
- Bergslagskamin
- Bruk
- Brukssamhälle
- Engelsbergs bruk
- Falu koppargruva
- Sala silvergruva
- Silverringen, Dalarna
Källförteckning
- Nationalencyklopedin
