Svarthakedopping

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Svarthakedopping
Status i världen: Livskraftig (lc)
Status i Sverige: Sårbar
Svarthakedopping i sommardräkt
Svarthakedopping i sommardräkt
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Doppingfåglar
Podicipediformes
Familj: Doppingar
Podicipedidae
Släkte: Doppingsläktet
Podiceps
Art: Svarthakedopping
P. auritus
Vetenskapligt namn
§Podiceps auritus
Auktor: Linné, 1758
Svarthakedopping i vinterdräkt
Svarthakedopping i vinterdräkt
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Svarthakedopping (Podiceps auritus) är en fågel som tillhör familjen doppingar.

Innehåll

Utseende

Svarthakedoppingen är 31-38 centimeter lång och har ett vingspann på 46-55 centimeter. Den är andliknande, med röda ögon och en liten och rak svart näbb, som har vit spets på sommaren. Den flyter högt i vattnet.

Både hanen och honans sommardräkt är omisskännliga med svart huvud med rödgula kraftiga öronliknande tofsar vid sidorna av ansiktet och röd nacke. De är svåra att skilja åt i fält utan att man ser dem tillsammans.

På vintern är fågeln mestadels vit med en kraftigt tecknad svart hjässa, och liknar en liten gråhakedopping.

Läte

Under häckningen hörs hanens rop som en underlig, slående serie höga kraxanden och tjattrande toner följda av långvariga skrik.

Utbredning och taxonomi

Svarthakedoppingen häckar i bevuxna områden vid färskvattensjöar i Europa och Asien. Den häckar också i norra delarna av USA inne i landet och i stora delar av Kanada. De flesta fåglar flyttar till kusten på vintern.

Underarter

Svarthakedoppingen beskrivs ofta som monotypisk men delas upp i två erkända underarter:[1]

Förekomst i Sverige

I Sverige finns den i stora delar av landet från Blekinge i söder till Lappland i norr. Förekomsten är dock ojämn och den häckar inte alls i Bohuslän, Halland eller Skåne. I Dalsland är den tillfällig och i Värmland är den begränsad till några få lokaler. I Västergötland har den i första hand en östlig utbredning i ett stråk från trakten av Tranemo till Tibro med en tyngdpunkt inom triangeln Falköping, Tidaholm och Skövde. Tyngdpunkten i den svenska utbredningen utgörs dock för närvarande av östra Svealand. I Norrland är utbredningen mer osäker sannolikt på grund av att de flesta häckningslokalerna inte besöks av ornitologer. Artens ursprungliga häckningsmiljö i Sverige skall enligt uppgift vara Lappland. Svarthakedoppingen häckar också i brackvatten utmed kusten från Södermanland till Ångermanland. Beståndet har dock sannolikt minskat under slutet av 1900-talet. Tillgången på nyanlagda dammar liksom andra vatten utan fisk kan dock gynna arten. Svarthakedoppingen tycks vara extra känslig för förekomst av gädda i ett häckningsvatten.

Häckning, föda och beteende

Liksom alla doppingar bygger den sitt bo i vatten. Själva boet utgörs av en flotte som fästes i buskar, vass, kaveldun eller annan växtlighet ett stycke, oftast minst en meter, ut från land i vattnet, för att få skydd mot landlevande rovdjur. Vanligen läggs 4-7 ägg. De individuellt strimmiga ungarna bärs på den vuxnas rygg upp till cirka 10 dagars ålder. Ungarna matas av båda föräldrarna. Däremot dyker inte svarthakedoppingen med ungarna på ryggen. Då får den andra föräldern ta hand om ungarna. Från cirka 10 dagars ålder börjar de bli allt mer självständiga och fångar föda allt mer själva. Vid 45-60 dagars ålder lämnar ungarna häckningsplatsen. Då har ofta föräldrarna redan lämnat häckningsvattnet.

Svarthakedoppingen är en utmärkt simmare och dykare, och jagar sitt byte under vattnet. Den kan också fånga föda på vattenytan. Små fiskar är sannolikt den viktigaste födan under vintern. Under häckningstid matas ungarna i första hand med larver från t ex fjädermyggor eller andra ryggradslösa djur. Svarthakedoppingen äter också små dunfjädrar. Varför den gör det är inte klarlagt.

Referenser

Noter

  1. Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD_rom

Källor

Externa länkar

Personliga verktyg