Harry Martinson

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Harry Martinson Nobelpristagare
Johansson Martinson.jpg
Harry Martinson och Ivar Lo-Johansson (höger)
Foto: Gunnar Lundh
Född Harry Edmund Martinson
6 maj 1904
Jämshög, Blekinge
Död 11 februari 1978 (73 år)
Stockholm
Yrke författare
Nationalitet Svensk
Språk Svenska
Verksam 1927–1978
Genrer dramatik, essäer, lyrik, romaner
Framstående verk Nässlorna blomma (1935), Vägen till Klockrike (1948), Aniara (1956)
Make/maka Moa Martinson (1929–1941), Ingrid Lindcrantz (1942–1978)
Influenser Viktor Rydberg, Rudyard Kipling, Joseph Conrad, Leo Tolstoj

Harry Edmund Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög i Blekinge, död 11 februari 1978 i Stockholm, var en svensk författare och poet. Han mottog Frödingstipendiet 1947 och Nobelpriset i litteratur 1974 (tillsammans med Eyvind Johnson).

Innehåll

Biografi

Martinson var gift med författaren Moa Martinson mellan åren 1929–1941 och med Ingrid Lindcrantz från 1942. Martinson var ledamot av Svenska akademien (stol nr. 15) från 1949. Han debuterade den 27 augusti 1927 med dikten ”Sanningssökare” i tidningen Arbetaren[1]. Bokdebuten kom 1929 med Spökskepp.

Martinson miste i tidiga år sina föräldrar: Han var endast sex år gammal när hans far, Martin Olofsson, avled i lungtuberkulos 1910 och modern emigrerade ett år senare till Kalifornien i USA. Modern bosatte sig senare i Portland i Oregon och Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn – ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydbergs, en författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling, Joseph Conrad och Leo Tolstoj tillhörde Martinsons litterära förebilder. Han genomgick sex år i folkskola. Var en kort tid på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Vid sexton års ålder gick Martinson till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien, men måste på grund av lungsjukdom gå i land för gott efter sju år. Både under sjömansåren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap.

Martinson sade i en intervju i Röster i radio-TV (nr 33 1961): ”Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddhist. Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt.” Hans tankevärlds rötter i buddhismen och taoismen gick över huvudet på den samtida kritiken. Hans buddhistiska livssyn har därför inte alltid tagits på allvar av hans omgivning, som både gav honom en kyrklig begravning och tog in en av hans dikter (De blomster som i marken bor) i Svenska kyrkans psalmbok.

Efter att ha gjort succé med Aniara blev Martinson hårt angripen för Vagnen. Han mottog 1974 Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson. Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, bland annat för att han själv satt i Svenska akademien då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet, ledde till att han slutligen tog sitt liv med en sax, på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer.

Harry Martinson är begravd på Silverdals griftegård i Sollentuna.

Bibliografi

Romaner

Essäer

Posthumt utgiven:

  • Gyro 1986 (skriven cirka 1946–47)

Diktsamlingar

Posthumt utgivna:

Radiopjäser

Scenpjäs

Psalm

Filmmanus

Priser och utmärkelser

Se även

Externa länkar


Företrädare:
Elin Wägner		 Svenska Akademien,
Stol nr 15
1949–1978		 Efterträdare:
Kerstin Ekman


Litteratur (urval)

  • Espmark, Kjell, Harry Martinson erövrar sitt språk, Stockholm, 1970
  • Espmark, Kjell, Harry Martinson Mästaren, Stockholm, 2005

Noter

    1. ↑ Espmark, Kjell, Harry Martinson Mästaren, 2005, s.15
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Harry_Martinson"
Personliga verktyg