Arbetaren

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Question book-4.svg
 Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009)


Arbetaren
Publikationstyp Veckotidning
Grundad 1922
Nuvarande ägare SAC
Huvudkontor Sveav. 98, Stockholm
Chefredaktör Rebecka Bohlin, Rikard Warlenius
Politisk beteckning syndikalistisk
Språk Svenska
Upplaga 3 900
Format Tabloid
ISSN 0345-0961
Officiell webbplats

Arbetaren är en syndikalistisk veckotidning som ägs av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC.

Innehåll

Historia

SAC bildades midsommarhelgen 1910 och redan då tillsattes en tidningskommitté i syfte att ge ut en syndikalistisk tidning. Vissa svårigheter infann sig dock i att hitta ett tryckeri villigt att producera en sådan, men i juli 1911 startade utgivningen av tidningen Syndikalisten, som utkom varannan vecka med redaktion i Malmö. Upplagan startade på ungefär 5 000 exemplar, och redan 1913 påbörjades veckoutgivning. Upplagan fortsatte stiga och nådde 1916 10 000 exemplar. 1917 köptes ett tryckeri i Örebro, dit även redaktionen flyttade, och tidningen började ges ut två gånger i veckan. 1920 nådde upplagan 14 000 exemplar.

Arbetaren startas

När upplagan för Syndikalisten steg och så även SAC:s medlemsantal började en daglig tidning planeras. Den hade som syfte att nå en bredare målgrupp än Syndikalisten och utan större debatt döptes den till Arbetaren. Första numret utkom den 2 januari 1922, och nu hade redaktionen flyttat till Stockholms tidningskvarter i gamla Klara. Chefredaktör blev Frans Severin, som även hade varit redaktör för Syndikalisten sedan 1917. Redaktionssekreterare var Ragnar Casparsson och utrikesredaktör Albert Jensen. Redan i januari var den så kallade postupplagan 5 670 exemplar – näst högst av Stockholmstidningarna, slagen endast av Social-Demokratens 7 360. Upplagan steg under 1920-talet till cirka 23 000 exempelar. 1920-talet var en intensiv period för den syndikalistiska arbetarrörelsen. Många konflikter på arbetsmarknaden utspelade sig i skogar, gruvor, järnvägsbyggen och fabriker, vilket präglade Arbetarens spalter. Andra stora händelser som satte avtryck i tidningen rörde Sacco och Vanzetti-dramat, kampen mot Arbetslöshetskommissionen och 1928 års kollektivavtalslag, som lagstadgade om fredsplikt för fackliga organisationer. Ända från tidningens början fördömdes såväl Mussolinis fascistiska diktatur i Italien liksom Lenins röda välde i Ryssland.

Albert Jensen tar över

Frans Severin och Ragnar Casparsson betraktades som pragmatiska röster inom syndikalismen, vilket färgade tidningen och gav den respekt även utanför SAC:s led. Men i slutet av 1920-talet utmanades deras syn av mer anarkistiska och revolutionära stämningar. 1928 lämnade både Severin och Casparsson syndikalismen. Severin blev chefredaktör för Järnvägsmannaförbundets tidning Signalen och Casparsson gick till Social-Demokraten. Albert Jensen var mer influerad av anarkism, men hade slutat på tidningen 1925, i samband med en strid mellan Ragnar Casparsson och Jensens maka Elise Ottesen-Jensen. 1928 kom Albert Jensen tillbaka till Arbetaren som dess chefredaktör, och han stannade på posten ända till 1950. 1930-talet präglades av arbetslöshet och stora konflikter på arbetsmarknaden, inte minst Ådalshändelserna 1931. Tidningen följde också nära utvecklingen i Spanien, där en fascistisk kupp möttes med en revolution – i vilken de spanska syndikalisterna i CNT spelade en huvudroll – och situationen eskalerade till inbördeskrig. Arbetaren rapporterade dagligen med en egen redaktion i Barcelona innan Francos seger 1939.

Kampen mot nazismen

Redan 1933 dömdes Arbetarens ansvarige utgivare Frid Nordin till 3 månaders fängelse efter att tidningen kallat Hermann Göring för ”blodhund”. Arbetaren var, jämte Göteborgs Handels- och sjöfartstidning och Trots allt!, den främsta antinazistiska pressrösten. 1940 dömdes dåvarande ansvarige utgivaren Birger Svahn till 3 månaders fängelse, och sammanlagt beslagtogs Arbetaren cirka 40 gånger under kriget av myndigheterna. Förutom en högljudd retorik mot hitlerismen och svenska medlöpare gjorde tidningen även viktiga avslöjanden, inte minst av den så kallade permittenttrafiken då tyska soldater tilläts använda det svenska järnvägsnätet. Tidningens högsta upplaga någonsin registrerades krigsåret 1941: 29 600 exemplar

Rättsskandalerna

Efter andra världskriget riktades mycket av Arbetarens fokus mot den så kallade rättsrötan. 1948 avslöjade tidningen Haijbyaffären, vilket ledde vidare till andra affärer som rörde Kejne, Lundquist och Selling. Förutom tidningens reporter Armas Sastamoinen var författaren Vilhelm Moberg ytterst drivande i avslöjandena. 1950 hade Evert Arvidsson, stenarbetare från Bohuslän, tagit över chefredaktörsstolen på Arbetaren. Edvard Ramström var redaktionssekreterare och Helmut Rüdiger utrikesredaktör.

Arbetarförfattarna

Ända sedan 1920-talet publicerade Arbetaren dikter, noveller och recensioner av arbetarförfattare som Moa Martinson, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Victor Arendorff, Nils Ferlin, Folke Fridell, Arthur Lundkvist, Karl Vennberg och Eyvind Johnson, varav många hade starka band till syndikalismen. Tidningens första egentliga kulturredaktör var Stig Dagerman, då 21 år, som tillträdde 1945. Han skrev dagsvers i tidningen – Dagermans dagsedlar - fram till sin död 1954. Även längre fram i tidningens historia har många stora författare börjat sin bana i Arbetaren, som Birgitta Stenberg, Göran Palm, Per Wästberg, Svante Foerster, Harry Järv, Siv Widerberg och Anna Westberg.

Arbetaren blir veckotidning

1950-talet kännetecknades av utbredd tidningsdöd men Arbetaren överlevde genom att 1958 omvandlas till veckotidning. Upplagan låg de första åren därefter omkring 12 000 exemplar, men sjönk och stabiliserades under 1970-talet till omkring 6000-7000 ex. Under 1960-talet kom en ny generation till tidningen – som inte varit med under pionjärtiden – och 1968 valdes Ahto Uisk, född 1940, till huvudredaktör. 1973 anställdes Karl Beijbom som redaktionssekreterare som 1974 fick Stora Journalistpriset för sin ansiktslyftning av Arbetaren. Beijbom värvade Tage Danielsson till att skriva dagsvers i Arbetaren under vinjetten ”Tankar från roten”.

Kärnkraftsstriden

1976 tar Ahto Uisk i en ledarartikel aktivt ställning mot kärnkraften och lanserar kravet på en folkomröstning. Bevakningen av kärnkraften och alternativrörelsen får allt större plats och efter haveriet i Harrisburg 1979 får tidningen igenom sitt krav om folkomröstning. Reportrar som Carsten Nilsson, Torbjörn von Krogh och Leif Zetterberg ägnade mycket kraft åt frågan. Året fram till kärnkraftsomröstningen 1980 trycktes bland annat en specialtidning i 132 000 exemplar och två böcker gavs ut i frågan.

1980-talet

Efter förlusten i kärnkraftsomröstningen gick en del luft ur Arbetaren, och upplagan började åter sjunka ner till omkring 4000 ex. 1983 valdes Leif Hallstan till chefredaktör och Mats Nörklit var redaktionssekreterare. Tidningen satsade mycket på bilder och satir, utöver traditionella områden som arbetsmarknadsbevakning, politik och kultur. Till de nya medarbetarna hörde Ulf B Andersson, Ulrika Hembjer, Jonas Fogelqvist och Eva X Moberg.

1990-talet

1990 tog Martin Nilsson över chefredaktörsposten. Arbetaren satsade mycket på initierade och bildrika utrikesreportage. Krigen på Balkan skildrades också nära, inte minst av redaktionssekreteraren Ulf B Andersson. Den åter framväxande nazismen var också ett återkommande tema. Skribenter som Journalistparet i Nacka, Peter Karlsson och Katarina Larsson, samt reportern och redaktören Magnus Linton skrev mycket om nynazismen. När syndikalisten Björn Söderberg mördades i sitt hem den 12 oktober 1999 var det efter att han i Arbetaren avslöjat att nazisten Robert Vesterlund valts in i en lokal klubbstyrelse för Handels.

Feminism och globalisering

1998 hade Anna-Klara Bratt valts till Arbetarens första kvinnliga chefredaktör. Från och med 1999 inledde hon en satsning på att könsbalansera Arbetaren och förstärka tidningens feministiska profil. Bland annat skapades XX-sidorna, med Mian Lodalen som redaktör, som varje vecka innehöll artiklar med feministisk vinkel. Tidningen bevakade också framväxten av den globala rättviserörelsen. Bland annat var Arbetaren enda svenska tidning på plats under det första World Social Forum i Porto Alegre år 2000. Under 2001 följdes EU-protesterna i Göteborg och G8-toppmötet i Genua på nära håll av reportrar som Bella Frank och Rasmus Fleischer samt redaktionssekreteraren Rikard Warlenius. Den mer teoretiska debatten gavs ökat utrymme genom införandet 2002 av tidningens essäsidor Radar, under Andreas Malms redaktörsskap. 2002 avslöjade tidningen också att Walther Sommerlath, far till drottning Silvia, varit medlem i nazistpartiet.

Klimatförändring

2004 valdes Rikard Warlenius och Rebecka Bohlin till chefredaktörer. De har satsat dels på att förstärka den fackliga bevakningen och på att öka Arbetarens upplaga. Den TS-kontrollerade upplagan har ökat från 3100 (2004) till 3800 (2007). Tidningen breddades genom bland annat krönikörer utanför SAC:s led, som Göran Greider, Katrine Kielos, Gustav Fridolin, Jonas Sjöstedt och Tiina Rosenberg. Från och med 2005 förstärktes Arbetarens bevakning av klimatförändringen genom reportage och kontinuerlig nyhetsbevakning. Arbetarens klimatblogg startade 2007 och drivs främst av tidningens redaktionssekreterare David Jonstad.

Övrigt

Tidningen Arbetaren delar årligen ut ett stipendium, Vilhelm Moberg-stipendiet, instiftat av Vilhelm Moberg själv.

Källor

Chefredaktörer

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Arbetaren"
Personliga verktyg