Elise Ottesen-Jensen
Från Rilpedia
| Elise Ottesen-Jensen | |
|---|---|
| Pseudonym | Ottar |
| Född | 2 januari 1886 Høyland, Rogaland fylke |
| Död | 4 september 1973 Stockholm |
| Yrke | Journalist |
| Nationalitet | Ursprungligen norsk |
| Ämnen | Sexualupplysning |
Elise Ottesen-Jensen, kallad Ottar, född Elise Ottesen 2 januari 1886 i Høyland, utanför Stavanger i Rogaland fylke i Norge, död 4 september 1973 i Stockholm, var en norsk-svensk sexualupplysare, journalist och frihetlig socialistisk agitator. Hon var gift med Albert Jensen åren 1915–1945.
Innehåll |
Biografi
Ottesen-Jensen föddes 1886 i Norge. Hennes far var prästen Immanuel Ottesen och modern var biskopsdottern Karen Essendrop. Hon var det sjuttonde barnet av arton. Barndomens studier ägnades åt såväl hushållslära som teoretiska studier. Familjerelationerna blev ansträngda när hon vägrade konfirmera sig på grund av religiösa tvivel.[1]
Istället för att som flertalet syskon välja en yrkesbana inom religionen började Ottesen-Jensen vid sjutton års ålder att studera till tandläkare. En explosion, då hon förlorade två fingrar, satte dock stopp för dessa planer och hon utbildade sig till riksdagsstenograf. Hon skrev flera mindre noveller och artiklar och arbetade på de norska tidningarna Nidaros, Ny tid och Arbeidet.[1]
Då första världskriget bröt ut 1914 träffade hon Albert Jensen, en framstående svensk syndikalist och fredsagitator. De levde ihop i många år, men gifte sig inte förrän flera år senare. Paret flyttade till Köpenhamn och fick en son som endast överlevde i två dagar. 1919 flyttade paret till Stockholm och hon började arbeta inom den syndikalistiska pressen. Då började hon även använda signaturen Ottar och startade en månadstidning, Vi kvinnor. [1]
Sexualupplysaren och agitatorn
Ottesen-Jensens syster Magnhild avled sexton år gammal på ett sjukhus efter att hon hade måst adoptera bort sin nyfödda dotter. Magnhild blev psykiskt nedbruten av detta och avled tio år efter barnets födelse på ett sjukhus för psykiskt sjuka. Detta antas vara en bidragande orsak till Jensens intresse för sexualupplysning och preventivmedel.[2]
När hon för Arbeidet fick hon tillåtelse att göra en kvinnosida där läsarna kunde skicka in frågor. Av dessa fick hon bekräftat att de många oönskade graviditeterna utgjorde ett problem för många familjer.[3]
Genom sina artiklar och även de mindre böcker hon skrivit blev hennes namn känt och hon fick förfrågningar om att föreläsa. Hon började föreläsa runt om i Sverige och informerade om preventivmedel och agiterade mot "könslagarna". Det var efter att hon kommit i kontakt med läkaren Anton Nyström som undervisade henne i sexualkunskap och lärde henne prova in pessar, som hon gav sig ut på sin första landsomfattande turné. Under dessa provade hon bland annat ut pessar på kvinnor under de förhållanden som bjöds vilket innebar att det kunde ske bakom draperier eller dragiga uthus. Under fem år fick 1800 kvinnor pessar utprovade av Ottesen-Jensen.[1]
Från 1920-talet ägnade hon sin tid i huvudsak åt sexualupplysning och -politik. Hon fick ett internationellt kontaktnät och lärde känna många utländska sexualupplysare, läkare och forskare. 1933 grundade hon Riksförbundet för Sexuell Upplysning, RFSU. Hon var ordförande för organisationen 1933–1959 och RFSU växte med många medlemmar och ideella krafter. För att få verksamhetens ekonomi att gå ihop och för att sprida preventivmedel började RFSU sälja preventivmedel och sjukvårdsartiklar. Genom hela Sverige undervisade Ottesen-Jensen arbetarklassen i hur den skulle skydda sig emot graviditet. Hon agiterade också för fri abort, för preventivlagarnas avskaffande, för homosexuellas rättigheter med mera. Hennes arbete var olagligt och riskerade i och med detta stränga påföljder och var vid ett flertal tillfällen nära att hamna i fängelse.[1]
Hon var från och med 1950 verksam som redaktör och ansvarig utgivare av Populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap. På 1940-talet samlade hon representater från olika familjeplaneringsorganisationer till ett möte i Stockholm vilket mynnade ut i organisationen IPPF (International Planned Parenthood Federation) vilken hon var president för 1959–1963. För sitt arbete utnämndes hon till medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet 1958, och erhöll medaljen Illis Quorum 1951.[1]
Hon författade flera böcker, hennes memoarer Och livet skrev utkom 1965 och 1966 Livet skrev vidare.
Hon fortsatte att arbeta för sexualupplysning och RFSU hela sitt liv, och sitt sista framträdande gjorde hon på RFSU:s kongress 1973.[1]
Ottesen-Jensens motto var
| ” | Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.[1] | ” |
Bibliografi
- Människor i nöd
- Könslagarnas offer
- Och livet skrev
- Och livet skrev vidare
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,7 Biografi på RFSU:s webbplats
- ↑ Artikel i Primavi tidskrift
- ↑ Artikel
Se även
- Theodor Hendrik van de Velde (1873–1937), vars bok Det fulländade äktenskapet (svensk översättning 1931) fick stor spridning i många länder
- Hinke Bergegren
- RFSU
