Pedagogik
Från Rilpedia
Pedagogik är läran om utbildning, framför allt av barn. Ibland avses strategier och tekniker för undervisning; den akademiska termen för detta är dock didaktik. En mer snäv definition av pedagogik är att det är läran om undervisningen i ett sociologiskt eller kulturellt perspektiv, särskilt med avseende på individens och samhällets påverkan på varandra samt utbildningens mål och syfte. Som akademisk disciplin är det ett tvärvetenskapligt ämne som bl a innefattar allmän psykologi, ledarskap, organisationsteori, kunskapsteori, intelligensforskning, filosofi och sociologi.
Innehåll |
Etymologi och definitioner
Pedagogik är vetenskapen om fostran/uppfostran och undervisning. Pedagogik kommer från det grekiska ordet paidagagik som kommer av paidagagiko´s som hör till fostran/uppfostran eller undervisningens vetande och metoder. Begreppet pedagogik kommer från benämningen på de grekiska slavarna som under 600- talet f.Kr. hjälpte de rika människornas söner i undervisningen i Aten. Slaven kallades för pedagog, ordet pedagog står för att ”leda någon” och pedagogen hade till uppgift att både följa sönerna till privatläraren och sedan hjälpa sönerna med hemläxorna. (Sjöstrand, 1968), (Svedberg & Zaar, 1993).
Pedagogik är ett ord som har fått olika betydelse beroende vem man frågar. Man skall skilja på den definitionen som används i dagligt tal och den definition som används inom akademin. Till vardags används pedagogik för att beskriva en persons förmåga att lära ut något eller förmedla ett budskap. Exempelvis att den personen är opedagogisk. Här ses pedagogik som en egenskap eller färdighet som människor besitter och har olika mycket av. Den definitionen stämmer mer in på betydelsen av presentationsteknik eller retorik. Inom akademin används ordet pedagogik som en samlingsbeteckning för olika studier och teorier som handlar om påverkans- och förändringsprocesser. Och kan studeras på individ-, grupp-, organisations- och samhällsnivå. (Nilsson, 2005)
Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet definierar pedagogik så här: ”Pedagogik är en vetenskaplig disciplin, där man bildar kunskap om de processer genom vilka människan formas och förändras i olika sociala, kulturella och historiska sammanhang. Inom det pedagogiska problemområdet behandlas bl.a.. olika aspekter av fostran, utbildning, lärande, undervisning eller andra påverkansprocesser. Frågor kan exempelvis ställas om hur och varför vissa värderingar, kunskaper och färdigheter uppstår, vidmakthålls och förändras inom och mellan generationer, grupper och individer. Pedagogiska institutionen (2004) s.2.
Inom pedagogik som disciplin föreligger ett antal subdiscipliner och flera av dem överlappar även med eller utgör också subdiscipliner till andra discipliner, vilket hänger samman med pedagogikämnets tvärvetenskapliga natur. Exempel på subdiscipliner inom pedagogik är: pedagogisk psykologi, utbildningsfilosofi (även kallad pedagogisk filosofi och filosofisk pedagogik), utbildningssociologi, specialpedagogik, värdepedagogik, didaktik, vuxenpedagogik, läroplansteori och utbildningshistoria.
Pedagogik i vardagliga, praktiska sammanhang kräver av pedagogen förmågan att väcka intresse hos eleven och involvera denna i inlärningsprocessen. Vad som skall läras ut är inte bara själva ämnet, utan också den nödvändiga inlärningstekniken, anpassad efter elevens intellektuella nivå, och det är inte bara den intellektuella nivån som är avgörande. Det finns fler discipliner än de rent teoretiska. Howard Gardners teorier om de olika intelligenserna visar det. Nedan följer inlärningstekniska steg som torde passa i de flesta undervisningssituationer för femtio år sen:
- Lyssna till information i ämnet.
- Anteckna det du hör.
- Sammanfatta och renskriv dina anteckningar.
- Läs kompletterande litteratur i ämnet.
- Diskutera det du lärt med andra.
- Om möjligt; utför det du lärt.
- Undervisa andra i det du lärt.
Pedagogiska metoder
Pedagogiska metoder är de pedagogiska tekniker som används för att skapa förutsättningar för lärande. Det sätt som undervisningen är arrangerad på brukar kallas en undervisningsmetod. Med undervisningsmetod avses det sätt på vilket lärarens och elevernas interaktion arrangerats. Doktriner om uppfostran har kommit från bland annat Platon, Quintilianus och Rousseau. Det Rousseaus skrev på 1700-talet står fortfarande som grund för undervisningsmetoder i flera olika ämnen som exempelvis läsning och matematik. På senare tid har pedagogik alltmer kommit att förknippas med lärarutbildning och ingår som ett eget ämne i lärarutbildning.[1]
Beroende på hur detaljerat man vill beskriva metoderna kan man räkna upp en mängd olika metoder. Den sokratiska metoden, majeutiken, kan ses som en grundform för alla pedagogiska metoder. Sokrates metod innebär att frågor ställs som får eleverna att tänka själva. Sokrates mor var barnmorska och precis som hon ansåg han sig syssla med förlossningskonst. I stället för barn förlossade han tankar. Kärnan i majeutiken är den goda frågan som utvecklar elevens tänkande. Denna goda fråga kan man enligt Kansanen finna i samtliga undervisningsmetoder. Också om variationerna är många kan man anta att eleven i alla metoder möter frågor som skall få honom att att utveckla kunskap.
Variationen kan beskrivas på olika detaljnivå och utgående från olika indelningsgrunder. En indelning är den i lärarcentrerade, elevcentrerade och samarbetsinriktade metoder.[2] Indelningen utgår från vem som har det huvudsakliga ansvaret för undervisningen. Till de lärarcentrerade metoderna räknas lärarens framställande undervisning, frågande undervisning som riktar sig till hela klassen och gemensamma övningar där eleverna utför uppgifter. Elevcentrerade metoder är individuellt arbete, elevers framställning och grupparbete. Som samarbetsinriktade metoder betraktas undervisningssamtal där lärare och elever deltar som jämbördiga parter. Också gemensamma fester i vilka lärarens och elevens roll kan träda i bakgrunden kan räknas till samarbetsinriktade metoder.
Vissa pedagoger[3] ifrågasätter meningsfullheten i att kategorisera metoder utgående från yttre former. Enligt dem kan detta leda till att någon speciell metod, exempelvis grupparbete, betraktas som värdefullare än andra. På liknande sätt kan exempelvis föreläsningen betraktas som passiverande. Värdet hos varje metod är enligt detta sätt attt resonera beroende av målsättningen med den undervisning som bedrivs. Det finns därför ingen allmängiltig metod att separera goda och dåliga metoder från varandra utgående från yttre karakteristika. Avgörande är den inre aktivitet hos eleven som undervisningen resulterar i.
I Sverige
Under slutet på 1900-talet riktades intresset inom pedagogiken i hög grad på elevens lärande. I de svenska läroplanerna kom detta till uttryck i att läraren betecknades som en handledare. Intresset riktades snarare på arbetssätt än på undervisningsmetoder. En mycket citerad indelning av arbetsformer har presenterades av Ausubel (1968). Lahdes (1997) delar utgående från Ausubel in arbetssätten utgående från den aktivitet som förväntas av eleven: Självständigt lärande (ex. individuellt arbete med arbetsuppgifter), ledda studier (grupparbete, projekt, klassrumsdiskussioner) och receptivt lärande (framställande undervisning).
Se även
[1]Vad är specialpedagogik? En film
Referenser
Källor
- Ausubel, D. (1968). Educational psychology: A cognitive view. New York: Holt, Rinehart & Winston.
- Engeström, Y. (1990). Perustietoa opetuksesta. (Grundläggande information om undervisning). Helsinki: Valtion painatuskeskus.
- Kansanen, P. (2000). Opetuksen käsitemaailma. (Undervisningens begreppsvärld). Helsinki: Opetus.
- Lahdes, E. (1997). Peruskoulun uusi didaktiikka. (Grundskolans nya didaktik). Keuruu: Otava.
- Nilsson, Peter (2008) Vad är pedagogik? Några tankar om pedagogikämnet i ett jämförande perspektiv. Pedagogiska institutionen Umeå universitet, (www.pedag.umu.se/utbildning/kurslitteratur/litteratur/Vadarpedagogik.pdf)
- Sjöstrand, Wilhelm (1968) Pedagogiska grundproblem i historisk belysning. Lund: Gleerups.
- Svedberg, Lars & Zaar, Monica (red) (1993) Boken om pedagogerna. Stockholm: Liber Utbildning.
- Pedagogiska institutionen (2004) Självvärdering. Umeå: Pedagogiska institutionen, Umeå universitet.
- Uusikylä, K. & Atjonen, P. (2000). Didaktiikan perusteet. (Didaktikens grunder). Helsinki: WSOY.
Fotnoter
- ↑ www.ne.se
- ↑ Uusikylä och Atjonen (2000) refererar Koskenniemis tredelade indelning av arbetsmetoder
- ↑ Engeström (1990)
|
||||||||||||||||||||||||||
|
|||||
- Wikimedia Commons har media som rör Pedagogik
