Nürnbergprocessen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

De anklagades bänk i Nürnberg.

Nürnbergprocessen är benämningen på en internationell rättegång i Nürnberg som varade mellan 20 november 1945 och 1 oktober 1946. De allierade segrarmakterna i andra världskriget ställde 24 militära och politiska ledare från det besegrade Nazityskland inför rätta.

Nürnbergprocessen är den inledande och mest kända av Nürnbergrättegångarna (1945–1949).

Förhistoria

I ett tal till den brittiska regeringen i november 1943 framförde premiärminister Winston Churchill ett förslag gällande omedelbar avrättning av de främsta tyska krigsförbrytarna. Redan ett år tidigare hade den brittiske ambassadören i Moskva diskuterat summarisk avrättning av tyska krigsförbrytare med sina ryska kolleger. Stalin motsatte sig dock detta; han trodde att detta förfarande skulle kunna framstå som en personlig hämndaktion.

Den amerikanske finansministern Henry Morgenthau, som även hade stort inflytande över utrikespolitiken, förordade omedelbar avrättning av de främsta tyska krigsförbrytarna. Han lade 1944 fram en plan, den så kallade Morgenthauplanen, som syftade till att oskadliggöra Tyskland för all framtid. Vid ett möte den 10 november 1943, strax före Teherankonferensen, förordade Churchill "summarisk behandling" av de främsta krigsförbrytarna, d.v.s. arrestering och arkebusering. Churchill och även Roosevelt ställde sig under lång tid på Morgenthaus sida. Den amerikanske krigsministern Henry L. Stimson, som ansåg att en internationell militärtribunal var att föredra före summariska avrättningar, kunde så småningom övertyga Churchill och Roosevelt. Det var i princip inte förrän i och med Jaltakonferensen 1945 som det förelåg konsensus hos de allierade att anordna en krigsförbrytarrättegång.

Åtalspunkter och domstolsstadga

De anklagade i Nürnberg åtalades för något eller några av följande brott, med den innebörd brottstyperna har idag:

1. Planerande av anfallskrig
2. Brott mot freden
3. Krigsförbrytelser
4. Brott mot mänskligheten

Den domstolsstadga som antogs av segrarmakterna definierar domstolens uppgift som att döma krigsförbrytare från de besegrade makterna för följande, och här skiljer sig definitionerna från vad som sägs i ovanstående artiklar:

1. Planerande av anfallskrig, d.v.s. att planera, förbereda krig eller annan aggression i strid med internationella avtal
2. Brott mot freden, dvs att inleda och föra krig eller annan aggression i strid med internationella avtal
3. Krigsförbrytelser, d.v.s. brott mot lagar och seder i krig. Detta inkluderar, mord, dålig behandling av och deportation av civilbefolkning på ockuperat område till slavläger, mord och dålig behandling av krigsfångar eller människor som påträffas på öppna havet, dödande av gisslan, plundring, illvillig förstörelse av städer och byar, och sådan förstörelse som inte är påkallad av militära skäl
4. Brott mot mänskligheten, d.v.s. mord, folkmord, förslavande, deportation och andra inhumana gärningar mot civilbefolkning före och under kriget, eller förföljelse på politiska, rasliga och religiösa grunder, vid förövandet av eller med samband till brott inom denna domstols jurisdiktion, oavsett om gärningarna är i strid med nationell lagstiftning i det land där de förövats

Ledare, organisatörer, uppviglare och medhjälpare delaktiga i plan eller konspiration av ovan sagda brott är kollektivt ansvariga för planens eller konspirationens utförande.

Domstolens ordförande Geoffrey Lawrence

Domare

• Geoffrey Lawrence – huvuddomare för Storbritannien, domstolens ordförande
• Norman Birkett – suppleant för Storbritannien
• Francis Biddle – huvuddomare för USA
• John Parker – suppleant för USA
• Henri Donnedieu de Vabres – huvuddomare för Frankrike
• Robert Falco – suppleant för Frankrike
• Iona Nikitsjenko – huvuddomare för Sovjetunionen
• Alexander Voltjov – suppleant för Sovjetunionen

Åklagare

• Robert H. Jackson
• Telford Taylor
• Benjamin B. Ferencz

Åtalade i alfabetisk ordning

Domslut och avrättningar

Tribunalen avkunnade sina domar den 1 oktober 1946. Intensiva och långdragna överläggningar hade föregått domslutet. Diskussionen hade bland annat gällt huruvida Hess, Funk och Speer skulle dömas till döden eller erhålla fängelsestraff i Spandaufängelset. Den ryske domaren ville döma samtliga dessa tre åtalade till döden, men han fick i omröstningen inte med sig någon av de andra domarna. Den franske domaren kunde tänka sig att militärerna Keitel och Jodl skulle avrättas genom arkebusering, men han fick, i sin tur, inget gehör för sin uppfattning.

Dödsdomarna gick i verkställighet natten till den 16 oktober 1946. Eftersom Göring hade begått självmord genom att inta gift några timmar före sin hängning, blev Ribbentrop den förste att bestiga schavotten. Därefter följde i tur och ordning Keitel, Kaltenbrunner, Rosenberg, Frank, Frick, Streicher, Sauckel, Jodl och Seyss-Inquart. Hängningarna inleddes 01.11 och avslutades 02.57, då den siste avrättade förklarades död. De tio avrättade männens kroppar fördes till ett krematorium, enligt vissa källor i Dachau, varefter askan spreds i floden Isar, en biflod till Donau.

Se även

• Tokyoprocessen

Källor

• Davidson, Eugene, The Trial of the Germans. New York 1967.
• Goldensohn, Leon, Nürnbergrättegången: samtal med vittnen och anklagade. Stockholm: Fahrenheit 2005. ISBN 91-975262-8-2
• Neave, Airey, Dömda i Nürnberg. Malmö: Bernce 1980. ISBN 91-500-0361-5
• Nürnbergprocessen. 1. Domstolsstadga och anklagelseakter. Stockholm 1946.
• Nürnbergprocessen. 2. Anklagelseakter och domar. Stockholm 1947.
• Stufen zum Galgen. Lebenswege vor den Nürnberger Urteilen. Leipzig: Militzke 1999. ISBN 3-86189-088-7
• Tusa, Ann & Tusa, John, Nürnbergprocessen. Stockholm: Legenda 1987. ISBN 91-582-1070-9

Externa länkar

• Nürnbergprocessen och följande rättegångar
• Rättegångsprotokollet
• Bilder från Nürnberg varav de fyra sista visar bilder domstolsbyggnaden och de tilltalade