Korrosion

Från Rilpedia

Version från den 11 maj 2009 kl. 18.48 av Inteloutside2 (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Korrosion i havsmiljö
Olika korrosionsskydd leder till potentialskillnad och därmed korrosion
Korrosionens elektrokemiska natur

Korrosion (från latinets corrodere som betyder gnaga sönder), frätning, innebär att ett material, vanligtvis en metall, löses upp genom en kemisk reaktion med omgivningen. Även andra material än metaller, så som plaster eller keramer, kan teoretiskt sett korrodera. I allmänhet räknas dock enbart metaller till de material som korroderar. Korrosion har sin grund i de olika materialens molekylära strukturer. Metaller skapas ur olika mineraler såsom järnockra eller limonit. Metallen blir då till sin grundstruktur instabilare än ursprungsmineralen. Metallens inre krafter gör att metallen bryts ner till en stabilare förening, mer lik ursprungsmineralen.

Vid korrosion behöver det inte nödvändigtvis bildas korrosionsprodukter utan korrosionsprodukten kan lösas i oxidationsmedlet. Korrosion kan ske i en omgivning av såväl luft som vatten, men även i kemiska lösningar, med mera.

Innehåll

Teori

För att en korrosionsprocess ska kunna ske måste metallen utsättas för ett oxidationsmedel samtidigt som elektroner måste kunna vandra från en anodyta till en katodyta. Korrosionsprocessen består av två halvceller, nämligen oxidation och reduktion. Där oxidationen sker, sker även angreppet på metallen. Metallen bildar metalljoner medan elektroner avges. Vid reduktionsdelen tas elektronerna upp och binds med oxidationsmedlet; oxidationsmedlet reduceras. De vanligaste katodreaktionerna är reduktion av syre ( 1/2 O2 + H20 + 2e- → 2 OH-) och vätejoner (2H+ + 2 e- → H2). Vanliga anodreaktioner är oxidation av järn (Fe → Fe2+ +2 e-) samt oxidation av vätgas(H2 → 2 H+ + 2 e-).

Hastighet

Korrosionshastigheten definieras som tjockleksminskning per tidsenhet, det vill säga materialförlust per tidsenhet, och mäts ofta i enheten mm/år. Korrosionshastigheten styrs av hur stor strömtätheten är. Strömtäthet betecknas i, mäts vanligtvis i A/cm2 och definieras som totalström dividerat med area, det vill säga i=I/A.

MPY står för "mils per year" det vill säga tusendels tum per år. Måttet används främst vid korrosionsmätningar för att ange korrosionshastigheten.

Passivering

Vid korrosion bildas ofta en oxid som reaktionsprodukt. Denna oxid bildar en tät och vidhäftande hinna på ytan som begränsar kontakten med oxidationsmedlet. Den så kallade passiv ytan är oftast bara några mikrometer tjock men isolerar halvcellerna tillräckligt för att begränsa korrosionen (oftast kring 0.01 mA/cm2).

Exempel på passiva material i luft är rostfritt stål, aluminium och titan. Korrosion, vardagligt kallat rost, lägger sig förvisso på ytan men inte tillräckligt för att passivering ska kunna ske. Oxidskiktet är helt enkelt inte tätt nog för att hålla ute oxidationsmedlet. Finns komplexbildare (till exempel kloridjoner) i oxidationsmedlet ökar jonledningen vilket gör passivskiktet instabilt.

Korrosionstyper

Allmän korrosion

Vid allmän korrosion finns anod- och katodytor överallt på ytan vilket gör att hela ytan korroderar. Allmän korrosion av metaller påskyndas av hög temperatur, lågt pH-värde, närvaro av klorider, närvaro av oxidationsmedel samt typ av legering.

Exempel

Den tredje figuren (Korrosionens elektrokemiska natur) är en bra visualisering av en allmän korrosionsprocess. Korrosionen sker i detta fall mellan järn (Fe), syre (O2) och vatten (H2O). Korrosionen gröper ur metallen på anodytan genom oxidation. Järnjoner (Fe2+) frigörs samtidigt som elektroner vandrar över till katodytan. Vid katodytan sker en reduktion varvid elektronerna binds med oxidationsmedlet. I detta fallet är oxidationsmedlen syre och vatten som bildar hydroxidjoner (OH-). Hydroxidjonerna binds med järnjonerna och bildar järnoxid (Fe(OH)2), vilken är mer känd som rost. Eftersom ytan består av massor av anod- och katodytor angrips hela ytan.

Bimetallkorrosion

Bimetallkorrosion, eller som det tidigare kallades galvanisk korrosion är en form av lokal korrosion. Om metaller med olika ädelhet (olika korrosionspotential, även kallat kontaktpotential) är i kontakt och utsätts för en elektrolyt skapas en galvanisk cell. Metallen med högre korrosionspotential blir då anod medan den med lägre potential blir katod. Dock krävs en skillnad i korrosionspotential på minst 50 mV för att skador skall uppstå. Bimetallkorrosion sker enligt: ianodAanod = ikatodAkatod, där i står för strömtäthet (A/cm2) och A för area (cm2). Utgående från denna ekvation ser man att bimetallkorrosion går mycket fort då anodytan är liten och katodytan stor.

Gropfrätning

Gropfrätning är en lokal korrosion på passiverbara metaller på grund av kloridjoner. Kloridjonerna gör passivskiktet instabilt resulterande i att svaga ställen blottas. Passivytan blir då katodyta och den exponerade metallen blir anodyta. Enligt formeln ovan (galvanisk korrosion) leder en stor katodyta och en liten anodyta till en mycket hög anodströmtäthet, det vill säga en mycket hög korrosionshastighet. Korrosionen sker inte på ytan, eftersom denna utgör katodyta, utan på den exponerade metallytan. Därför visar sig rosten som en grop. Detta fenomen gäller alla passiverbara metaller utom titan, vars passivskikt kan stå emot kloridjonerna. Dessutom ökar koncentrationen av väte- och kloridjoner vilket ökar korrosionen med tiden. Vätejoner leder nämligen till att lösningen blir surare medan kloridjonerna ökar jonledningen i oxidationsmedlet. Ett flertal "rostfria" knivar kan få gropfrätning om de utsatts för salt. Korrosionen syns då som små svarta gropar eller prickar på ytan.

Selektiv korrosion

Selektiv korrosion uppstår i legeringar bestående av metaller med olika potential. Potentialskillnaden gör att speciellt den oädlare delen angrips av korrosion. Detta försämrar legeringens mekaniska egenskaper. Selektiv korrosion är vanligt i bland annat mässing och gjutjärn.

Spaltkorrosion

Spaltkorrosion uppstår bland annat i vätskefyllda och trånga spalter. Korrosionen beror på koncentrationsvariationer i oxidationsmedlet och ökar med tiden på grund av att koncentrationen av väte- samt kloridjoner ökar med tiden. Spaltkorrosion uppstår inte enbart mellan olika metaller utan även mellan exempelvis en metall och en gummifläns om flänsen gör att vätska stannar kvar. Passiverbara material är känsliga för spaltkorrosion med undantag av titan som är relativt okänsligt.

Lösningen på spaltkorrosion ligger oftast på konstruktionen av produkten. Man bör undvika att vätska kan ansamlas vid exempelvis svetsfogar, nitförband, skarpa hörnen (till exempel de i fackverk). Svetsfogar kan ha höga svetsrågar eller sprickor som kan ansamla vatten, dessutom kan svetsfogen lätt skada grundmaterialets passivskikt.

Spänningskorrosion

Spänningskorrosion orsakas av att en yttre eller inre spänning skapar en spricka i metallens yta. Följden blir att passivskiktet skadas så att korrosion kan initieras. Dock passiveras sprickan om inte någon komplexbildare existerar i oxidationsmedlet. Denna gör att ett passivskikt inte kan återskapas. Istället växer sprickan sig djupare in i materialet. Potentialskillnad påverkar korrosionshastigheten, liksom hög temperatur Spänningskorrosion leder till att materialets utmattningsgräns sänks.

Korrosionsskydd

Det finns egentligen bara 4 metoder att minska korrosion, nämligen:

  • Bättre materialval
  • Ändring av miljön
  • Isolering av materialet
  • Polarisering av materialet

Materialval

Det enklaste sättet att slippa korrosion är att byta material men det går inte alltid exempelvis på grund av att de mekaniska egenskaperna ändras, kemisk resistens, hållfasthet, slitage och inte minst av att priset kan skjuta i höjden.

Ändring av miljö

I slutna system kan en ändring av den korrosiva miljön vara effektivt. Om oxidationsmedlet kan uteslutas saknas förutsättningar för korrosion. I en värmeledning accepterar man den korrosion som krävs för att förbruka allt syre eftersom man vet att korrosionen sedan upphör. I system för vatten eller ånga där vattnet kontinuerligt byts ut (matarvatten) kan natriumsulfit eller hydrazin (giftigt) tillsättas så att oxidationsmedlet förbrukas.

Tillsatserna delas in i två grupper: inhibitorer och passivatorer. Inhibilatorer bromsar oxidationen eller reduktionen. Passivatorer hjälper till att passivera materialet. I system för hetvatten förekommer en kombination av båda - tannin (garvsyreämnen) förenar sig med järn i olösliga föreningar (passivering) och om vattnet samtidig är alkaliskt bryts en del av tanninerna ned och förbrukar då syre (som inhibitor).

En alkalisk miljö i sig verkar passiverande på stål. Då blir i stället lokal korrosion (gropfrätning, korngränsfrätning, sprickkorrosion mm) ett stort problem i de fall syre ändå finnes. I sådan miljö är det bättre att undvika alkalitet. Vid utbredd korrosion kan nämligen ganska mycket material förbrukas innan korrosionen blir något problem, medan lokal korrosion i samma utsträckning långt dessförinnan lett till haveri.

Isolering av material

Ett material kan isoleras genom olika typer av ytbeläggningar. Dessa ytbeläggningar brukar delas in i katodiskt och anodiskt skyddande beläggningar. Katodiskt skyddande beläggningar skyddar metallen från korrosion. När beläggningen skadas bildas en galvanisk cell varvid beläggningen förbrukas, och inte metallen, eftersom beläggningen är oädlare. Ett vanligt exempel på katodiskt skydd är förzinkning av stål (även offeranod av zink på fartygsskrov). Anodiskt skydd bygger på att metallen beläggs av en ädlare metall som inte korroderar lika lätt. Problemet här vid repning är motsatt ovan. Vid repning korroderar då metallen man försökt skydda.

Polarisering

Polarisationsskydd av metaller används ofta för att skydda rör och ledningar, såsom pipelines eller vattenrör i stål. Materialet kopplas då till en strömkällas minuspol och är därmed kopplad som katod. Detta åskådliggörs bäst av ett polarisationsdiagram (saknas). Strömmen som flödar genom materialet polariserar materialet mot katoden vilket innebär att reduktionen ökar. Då minskar även oxidationen varvid potentialen sjunker. Anodiskt skydd finns också men bygger istället på att materialet används som anod och passiveras. Detta går bra med rostfria material, kräver mindre energi men kan passera passiveringsområdet och få gropfrätning.

Ett sätt att motverka korrosion är att använda salpetersyra som korrosionsskydd. Koncentrerad salpetersyra bildar ett skyddande oxidlager på vissa metallers yta.

Ett materials motstånd mot korrosion kallas korrosionshärdighet. Ett material som inte korroderar kallas korrosionsbeständigt.

Icke-metaller

Som nämndes ovan angrips även andra material än metaller av korrosion. Detta på grund av att definitionen av korrosion är snarlik definitionen av nedbrytning. Därför kan viss nedbrytning av icke-metaller teoretiskt sett anses vara korrosion. Dock räknas detta oftast till andra former av nedbrytning.

Plaster

  • Plaster görs av polymerer samt additiver (tillsatser) som sammanspjälkas genom polymerisation. Dessa långa kedjor har begränsad rörlighet och är mycket mindre stabila än grundpolymeren. Polymeren försöker hela tiden bli mer stabil, varför plasten bryts ner med tiden.
  • Oorganiska ämnen angriper de flesta plaster och gör att plasten bryts ner.
  • Kombinationen fukt, vatten och värme kan starta hydrolys (kemisk nedbrytning).
  • En vanlig additiv är mjukgörare. Mjukgörare tvingar plasten att vara mjuk. Plastens inre krafter tvingar med tiden ut mjukgöraren ur plasten. Om två plaster med mjukgörare har kontakt med varandra kan migrering ske, vilket försämrar plasternas egenskaper.

Keramer

Keramer är normalt sett relativt okänsliga mot korrosion. Dock blir vissa keramer korrosionsbenägna när de utsätts för frätande ämnen. En keram som är känslig mot en syra kan till exempel tåla syran vid låga temperaturer men inte vid högre temperaturer.

Trä

Trä kan teoretiskt sett anses korrodera när det bryts ner av svampar (röta). Svampangrepp kräver en viss luftfuktighet, ett visst temperaturintervall, tillgång till luft samt tillgång till näringsämnen.

Frätande ämnen

Vanligast bland frätande ämnen är syror och baser. Syror avger vätejoner, medan alkalier suger åt sig vätejoner. Dock finns ämnen så som brom och fosfor, vilka är starkt frätande men reagerar på ett helt annat sätt än ovanstående. Ett ämne klassificeras som frätande om det reagerar med huden. Antingen frätande eller starkt frätande.

Några ämnen som klassificeras som frätande eller starkt frätande:

Se även

Referenser

  • Andersson, Sonesson, Tullberg (1994), gymnasiekemi2, Liber Utbildning AB: Stockholm
  • Borén, Hellström, Lif, Lillieborg, Lindh och Moll (1984) Kemi 2 för gymnasieskolan, Esselte Studium AB: Stockholm
  • Callister (1997), Materals Science and Engineering - An Introduction, John Wiley & Sons, Inc: USA
  • Mattsson (1992), Elektrokemi och korrosionslära, Korrosionsinstitutet: Stockholm
  • Mattson, Nyborg, Nylund och Olefjord (1998), Materialteknik-Korrosion, Inst. för Metalliska Konstruktionsmaterial, Chalmers Tekniska Högskola: Göteborg
  • Olefjord (1994), Korrosion, Chalmers Tekniska Högskola: Göteborg


  • Den ursprungliga texten, eller delar av texten, till denna artikel kommer från MPY


Externa länkar

Personliga verktyg