Arvid August Afzelius

Från Rilpedia

Version från den 30 maj 2009 kl. 20.29 av Markup (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Fler personer med namnet Afzelius

Arvid August Afzelius, född (6 maj 1785, död 25 september 1871), var en svensk kyrkoherde, hovpredikant, psalmförfattare och folklivsforskare.

Arvid August Afzelius, kopparstick av G Forssell

Innehåll

Biografi

Arvid August Afzelius gravvård på Vårfrukyrkogården, Enköping

Arvid August Afzelius föddes i Fjällåkra by i Broddetorps socken i Västergötland, som son till komministern i Falköping Per Afzelius och Inga Magdalena Lundström. Han studerade vid Uppsala universitet och avlade 1809 filosofie magisterexamen. 1810 tillträdde han en tjänst som lärare vid Frimurarbarnhusets skola i Stockholm.


Han prästvigdes i Skara 1811 och blev snart e.o. hovpredikant och ordinarie 1820. Under denna tid blev han bekant med den berömde danska språkforskaren Rasmus Christian Rask. På Afzelius' inbjudan bodde Rask 1816–18 i hans hem och av honom lärde han då mycket om den isländska litteraturen.

1821 blev Afzelius kyrkoherde i Enköping och 1852 kontraktsprost i Åsunda.

Han gifte sig 1816 med friherrinnan Sophia Ottiliana Ramsay, 1831 med Sophia Charlotta Fernbohm och 1848 med Vilhelmina Elisabeth Elfström. Han fick sammanlagt 17 barn, av vilka elva överlevde honom.

Mycket av hans personliga liv finns återgivet i hans memoarer Minnen, utgivna av en av hans döttrar 1901. Bland annat berättar han om generalen Georg Carl von Döbeln som pensionerad bodde i Stockholm under mycket knappa förhållanden.

Afzelius dog den 25 september 1871 i Enköping och gravsattes på Enköpings kyrkogård. En nekrolog över Afzelius person och gärning skrevs av P. Fr. Mengel i Svea Folkkalender 1872.

Historikern

Han gjorde tre större översättningar av klassiska sagor från isländska 1811-18, bland annat Herwara-sagan, Völuspá och den poetiska Eddan. Arbetena har kritiserats för felaktigheter, men hans poetiska utformning och kraftfulla språk har ansetts förtjänstfullt. 1839-70 utgav han Svenska folkets sago-häfder eller Fäderneslandets historia, sådan hon lefwat och till en del ännu lefwer i sägner folksånger och andra minnesmärken i 11 delar. Det omfattar Sveriges historia fram till och med Karl XII:s död. Även detta verk har kritiserats av senare historiker, men det kan ses som ett dokument om hur hans samtid berättade den svenska historien snarare än som ett vetenskapligt historiskt verk. Han lämnade också flera bidrag till de nationalromantiska tidskrifterna Iduna, Phosphoros och Poetisk kalender. 1850 trycktes Lidandets väkter, ett "andligt skaldestycke" vilket belönades med Svenska Akademiens mindre litterära pris.

Afzelius' historieintresse gav honom medlemskap i flera samfund/förbund:

Folkvisearbetet

Afzelius var en av de första och den tidens främste insamlare av svenska folkvisor. 1814-15 utgav han Traditioner af Swenska Folk-Dansar och 1814-17 Svenska folkvisor från forntiden i tre band. Även poeten Erik Gustaf Geijer står som författare, men hans bidrag inskränker sig till inledningen. L.F. Rääf bidrog även med flera visor, varav en del var upptecknade av bröderna Wallman. Musiken arrangerades av dåvarande director musices i Uppsala, Johann Christian Friedrich Haeffner. År 1880 gav Richard Bergström och L. Höijer ut en tillökad och kommenterad nyutgåva av samlingen.

Afzelius skrev även själv ballader, bland annat Näckens polska (Djupt i havet på demantehällen) och Alundavisan, som blev så spridda att de uppfattades som folkvisor.

Afzelius har även skrivit några psalmer (se bibliografin)

Afzelius belönades 1841 av Svenska Akademien med Carl Johanpriset och 1865 dess stora guldmedalj för litterär förtjänst.

Bibliografi

Allmänt

  1. ny, utökad utgåva Svenska folkvisor utgavs 1880 av R Bergström och L Höijer

Översättningar

Visor

Psalmer

Källor


Externa länkar

Personliga verktyg
På andra språk