Etnologi

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Folklivsforskare)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Etnologi, (från grekiskans ethnos, folk, och logia, lära), vetenskapen om de västerländska folkens materiella, sociala och andliga kultur, framför allt i äldre tider, men numera även i vår egen tid. Förr kallades denna vetenskap för folklivsforskning.

Innehåll

Historik

Folklivsforskning

Folklivsforskningen började när Industrialiseringen satte igång på 1870-talet. Då ansåg man att det var viktigt att rädda minnet av ett ursprungligt och äkta kulturarv som höll på att förändras och gå under. Därför blev bondebefolkningen folklivsforskarnas första studieobjekt. Folklivsforskarna försökte samla information från så långt tillbaka i tiden som möjligt. Upptecknandet katalogiserades i skilda fack och diverse sägners eller jordbruksredskaps utbredningskartor ritades.

Insamlandet var inriktat på materiella ting och gårdsritningar. Det var nog väl behövligt av den anledningen att folklivsforskningen som vetenskap var tvungen att etablera sig i universitetsvärlden. Behovet av att visa faktiska och synliga resultat var nödvändigt för forskningsanslag med mera. Samtidigt byggdes det upp flera arkiv som är värdefulla för förståelsen av det forna Sverige. De evolutionistiska och diffusionistiska perspektiven förfinades och utvecklades i kulturområdesforskningen under perioden 1920-1960, som även övergick till rena studier av innovationsförlopp och nyhetsspridning, både i bondekulturen och också den tidiga industrialismens samhälle. Den typiska avhandlingen i 1950-talets svenska folklivsforskning var en studie av ett kulturelements spridning i tid, rum och social miljö – en folksaga, ett jordbruksredskap, en festtradition.

Samtidsforskning

Från och med 1960-talet har folklivsforskningen övergått till samtidsforskning, därav en av orsakerna i namnbytet år 1972 till etnologi, som blev benämning på det examensämne som tidigare kallades för folklivsforskning. Etnicitetsforskningen börjar intressera alltfler bland annat på grund av den stora invandringen från länder som Finland och i USA på grund av sin komplicerade etniska uppbyggnad. 1960-talets etnologer intresserade sig ofta för frågor kring sed, samhällsstruktur och social organisation med funktionalismen som perspektiverande teoribildning. Funktionalismen lade grogrunden för lokalstudierna under 1960- och 70-talen, efterhand med en interaktionistisk profil. En av de mest lästa svenska etnologerna är Bengt af Klintberg, som bland annat författat boken Råttan i pizzan, vilken fokuserar på urbana myter eller vandringssägner.

Lokalstudier

1970-talets avhandling var en lokalstudie med betoning på det sociala livet. Då var det många som påverkades av framförallt socialantropologins långvariga (ofta åratals) studier av överblickbara småsamhällen och folkgrupper och man letade upp mer eller mindre exotiska lokalsamhällen för att utforska dem med intervjuer och deltagarobservation. Åke Dauns Upp till kamp i Båtskärsnäs (1969) bildade skola för framtida etnologer. Lokalsamhället kunde vara ett brukssamhälle, en fabrik, ett kontor, en långvårdsavdelning, ett villaområde eller en förort. När man på 1970-talet valde att studera lokalsamhället skedde det nästan alltid med en frågeställning som gällde kulturell gemenskap och med en teoribildning som var lämpad att lyfta fram: den symboliska interaktionismen. (den sociala interaktionen mellan ett fåtal människor)… och på hur verkligheten uppfattas av dessa (det fenomenologiska aktörsperspektivet).

Marxismen

När marxistisk, eller historiematerialistisk, teori importerades konkretiserades den oftast i studier av arbetarkultur och frågor kring kulturell dominans eller försvarskamp. På samma sätt länkades ofta intresset för modernitet samman med ungdomskultur och identitetsbygge, medan de postmoderna strömningarna kopplades samman med studier av estetik, gestaltning och konsumtion. Det är en sådan sammanfogning av teoretiska glasögon, ämnesval och perspektiv, som gör att vissa studiefält snabbt blev överbefolkade och efterhand nernötta. Det var inte lätt att producera den fjärde i raden av etnologiska avhandlingar kring lokalsamhällets gemenskap, arbetarkulturens värdighet eller ungdom och modernitet.

Kulturanalys

Under 1970-talet utvecklades den kulturanalytiska tradition som fortfarande dominerar, om än med ständigt ändrade teoretiska förtecken. Under 1970-talet hade etnologerna i stor utsträckning sagt farväl till föremålsstudierna, även om intresset för tingen kom tillbaka i slutet av samma sekel, men i helt nya former, till exempel ungdomars konsumtionsvanor. Etnologerna började också reflektera över sin egen forskarroll. Med inspiration från feministisk kulturteori kom studiet av genus och identitet att expandera mot 1980-talets slut.

Under 1980-talet kan man säga att det etnologiska synfältet vidgades genom inflytandet från internationell kulturforskning inom olika discipliner. ”Kulturanalysen” frigjorde ett annat sätt att tänka kring vad som var forskningsbart. Den lokala avgränsningen miste något av sin betydelse till förmån för historiska och kulturella processer. Klasskultur, kulturell förändring och kulturkonflikter blev nya dominerade teman för 1980-talets avhandlingsförfattare. Populära inspirationskällor för dagens teoretiker inom etnologi ät bland andra idéhistorikern Michel Foucault och kulturantropologen Pierre Bourdieu.

Etnicitetsforskning

Det tidiga 1990-talets typiska avhandling handlade gärna om en grupps identitetsbygge och gestaltning av sin särart. En stor del av dagens etnologiska forskning rör sig inom detta område.

Kända etnologer

Externa länkar

Etnologi vid Södertörns högskola

Se även

Personliga verktyg