Från Rilpedia

Slaget vid Jylland
Del av första världskriget
Datum 31 maj - 1 juni 1916 Plats Nära Danmark, i Nordsjön Utfall Oavgjort
Stridande
Hochseeflotte	Royal Navy
Befälhavare
Reinhard Scheer Franz von Hipper	Sir John Jellicoe Sir David Beatty
Styrka
16 slagskepp 5 slagkryssare 6 före-dreadnoughts 11 lätta kryssare 61 torpedbåtar	28 slagskepp 9 slagkryssare 8 pansarkryssare 26 lätta kryssare 78 jagare
Förluster
2 551 döda 507 skadade 1 slagkryssare 1 före-dreadnought 4 lätta kryssare 5 torpedbåtar (61 180 ton sänktes)	6 094 döda 510 skadade 177 tillfångatagna 3 slagkryssare 3 pansarkryssare 1 flottiljledare 7 jagare (115 025 ton sänktes)

Slaget vid Jylland, även kallat Skagerraksslaget eller slaget vid Hornsrev, var det största sjöslaget under första världskriget och den enda fullskaliga sammandrabbningen mellan slagskepp i detta krig. Slaget utkämpades den 31 maj–1 juni 1916, i Nordsjön nära Jylland, Danmarks fastland. De krigförande parterna var Kaiserliche Marines Högsjöflotta, som leddes av viceamiral Reinhard Scheer, och Royal Navys huvudflotta Grand Fleet, som leddes av amiral Sir John Jellicoe.

Tyskarna planerade att använda viceamiral Franz Hippers spaningsgrupp om fem moderna slagkryssare för att lura in viceamiral Sir David Beattys slagkryssareskadrer i den tyska slagflottans eldlinje och därmed förstöra dem. Men engelsmännen hade med signalspaningens hjälp fått reda på att en större flottoperation planerades och den 30 maj seglade Jellicoe ut med sin Grand Fleet för att sammanträffa med Beatty.

På eftermiddagen den 31 maj möttes Beatty och Hipper och i det flyende södergående slag som uppstod förde Hipper den brittiska flottan i den tyska Högsjöflottans väg. Beatty vände om och flydde mot den brittiska huvudflottan. De två huvudflottorna möttes i ett intensivt slag som utkämpades från 18:30 fram tills skymningen omkring 20:30. Sammanlagt deltog omkring 250 fartyg i stridigheterna. Fjorton brittiska och elva tyska fartyg sänktes med stora förluster i människoliv. Jellicoe försökte att skära av tyskarnas reträttväg till deras baser för att kunna återuppta striden nästa morgon. Scheer lyckades dock korsa den brittiska linjen i dess kölvatten och kunde ta sig till hamn.

Båda sidorna såg sig som segrare. Britterna hade förlorat fler fartyg och lidit större manskapsförluster, men Scheers plan att förstöra Beattys eskadrar hade misslyckats. Den tyska Högsjöflottan fortsatte att utgöra ett allvarligt hot och britterna var tvungna att koncentrera sina slagskepp till Nordsjön. Tyskarna försökte dock aldrig mera utmana sjöherraväldet utan satsade sina mödor och resurser på oinskränkt ubåtskrig.

Innehåll 1 Bakgrund 1.1 Flottaktik år 1916 1.2 Den tyska planen 1.3 Det brittiska svaret 2 Stridsordning 2.1 Flottorna 2.2 Amiralerna 3 Slagkryssaraktionerna 4 Flottaktionerna 5 Resultatet 5.1 Slagkryssarnas design och framförning 5.2 Jellicoekontroversen 5.3 Beattys handlingar 6 Skandinaviska länderna drabbades 7 Förluster 7.1 Brittiska 7.2 Tyska 8 Referenser 8.1 Litteratur 9 Externa länkar

Bakgrund

Flottaktik år 1916

Den allmänna idén var att en flotta som närmade sig strid skulle gå i parallella kolonner, eftersom denna flottformation kunde manövrera ganska lätt. Flera korta kolonner kunde ändra kurs snabbare och ändå hålla formationen bättre än en enda lång kolonn. Denna flottuppställning var även lämplig för det signalsystem som användes (flaggor eller strålkastare). Flaggskeppet, som ofta ledde mittkolonnen, kunde lätt ses av många fartyg. I en enda kolonn kunde det ofta ta mer än 10 minuter för en signal att gå från det första fartyget i kolonnen till det sista fartyget. Det berodde på att röken från fartygsskorstenarna gjorde det svårt att se om signalerna som kom rakt framifrån eller bakifrån. För att meddelandet med säkerhet skulle uppfattas, repeterades signalen. Tiden som krävdes för detta fördubblades ofta eftersom de flesta signaler måste bekräftas innan de utfördes.

Vid själva slaget skulle flottan gruppera sig i en enda linje, genom att det främsta skeppet i varje kolonn girade mot babord eller styrbord och de återstående fartygen följde sina ledarfartyg. Linjen bildades då i vinkel gentemot den ursprungliga kolonnen. För att bilda en linje i rätt bäring måste flottan veta från vilken bäring fienden kom innan man kunde se denna, eftersom denna manöver tog längre tid att genomföra än vad det tog för två mötande flottor som ångade på i högsta fart att komma inom räckvidd för artilleriet. Uppgiften att finna fienden gavs till spaningsstyrkorna, som bestod av slagkryssare och kryssare. De skulle sedan rapportera in varifrån fienden kom och, ifall det var möjligt, även förhindra att fiendens spaningsstyrka fick tillgång till samma information.

I idealfallet skulle slagskeppslinjen korsa fiendens kolonn så att ett maximalt antal kanoner kunde riktas mot fienden, medan fienden själv enbart kunde använda de fartyg som fanns längst fram i kolonnen och enbart de kanoner som fanns i fören på dessa fartyg. Denna klassiska manöver kallas "att korsa T:et" och den berodde mycket på tur; oftast utkämpades flottslagen mellan två flottor på ungefär parallella kurser.

Den tyska planen

Den tyska flottstrategin var enligt Scheer:

att skada den brittiska flottan genom offensiva räder mot flottstyrkor som är upptagna med att övervaka och blockera Helgolandsbukten, så väl som minläggning vid den brittiska kusten samt ubåtsattacker, närhelst det är möjligt. När dessa operationer hade lett till att styrkorna nådde jämvikt, och våra egna styrkor hade klargjorts och koncentrerats, skulle vår flotta söka strid under förhållanden som var ofördelaktiga för fienden.

År 1916 utgjordes den tyska Högsjöflottan av 18 slagskepp. Det kan jämföras med den brittiska Grand Fleets 33. Förhållandet blev än mera ofördelaktigt för tyskarna vartefter kriget fortgick. Tyskarna skulle inte kunna besegra de brittiska slagskeppen i ett möte flotta-mot-flotta. Därför tog den tyska taktiken sikte på att söndra och härska: genom att iscensätta räder i Nordsjön lurade tyskarna ut mindre brittiska eskadrar som därefter kunde anfallas och sänkas. Vad tyskarna inte visste, var att det brittiska amiralitetet hade kommit över de tyska huvudkodböckerna. Britterna kunde därmed dechiffrera de tyska marina radiokommunikationerna och amiralitetet var oftast väl underrättat om de tyska planerna.

Den tyska planen i maj 1916 gick dirigera fram ett stort antal tyska ubåtar till de brittiska flottbaserna. Därefter skulle Beattys slagkryssareskadrar luras ut genom att sända ut en flotta, under Hipper, som skulle utföra räder vid Sunderlandkusten. Efter att fartygen hade utsatts för beskjutning från ubåtarna skulle Hipper leda britterna mot tyska dreadnoughtfartyg, som leddes av Scheer, och därefter sänka dem.

Det brittiska svaret

Den 28 maj fångade britterna upp och dechiffrerade ett tyskt meddelande som beordrade alla fartyg att vara redo att gå till sjöss den 30:e. Fler meddelanden fångades upp och trots att dessa inte kunde dechiffreras var det klart att en större operation troligen var förestående. Den brittiska Grand Fleet, som bestod av tjugofyra dreadnoughts och tre slagkryssare, gick ut från Scapa Flow, under ledning av Jellicoe, innan Hipper gick ut från Jadebusen den 30 maj. Beattys styrka om fyra dreadnoughts och sex slagkryssare gick ut från Firth of Forth samma dag och Jellicoes avsikt var att de båda brittiska flottorna skulle mötas nittio sjömil väster om Skagerrak, utanför den jylländska kusten, och vänta på tyskarna.

Stridsordning

Se Stridsordning för slaget vid Jylland.

Flottorna

Under slaget var Jellicoes faktiska styrka tjugoåtta dreadnoughts och nio slagkryssare, medan Scheer hade sexton dreadnoughts, fem slagkryssare och sex föråldrade före-dreadnoughts. Även i fråga om mindre fartyg hade britterna övertaget. I jämförelse mellan bredsidornas viktmängd hade britterna ett övertag på 151 ton mot tyskarnas 61 ton.

Denna brittiska överlägsenhet vägdes upp av ett antal tekniska faktorer: de tyska fartygen hade tjockare bepansring mot torpedattacker; de tyska fartygen hade bättre sektionsindelningar eftersom de var konstruerade enbart för korta kryssningar i Nordsjön och besättningen bodde i baracker på land när fartygen var i hamn; den tyska pansarbrytande ammunitionen var effektivare än den brittiska; och vad som var mycket viktigt, var att den brittiska korditen som användes som drivmedel för granaterna var överkänslig och krutmagasinen inte var bra skyddade.

Amiralerna

Se respektive amirals artikel:

Slagkryssaraktionerna

De tyska ubåtarna var ineffektiva; de lyckades inte sänka ett enda fartyg och lyckades inte heller ge någon användbar information som spaningsstyrka. Jellicoes fartyg anlände oskadda till mötesplatsen, men han missleddes av amiralitetets signalspaning, som sa att tyskarna skulle anlända nio timmar senare än vad de i verkligheten gjorde.

Klockan 14:20 den 31 maj rapporterade Beattys styrka att fientliga fartyg hade siktats i sydost: brittiska lätta enheter som höll på att undersöka ett danskt ångfartyg som seglade mellan de två flottorna stötte på tyska enheter som var ute i samma ärende. Beatty manövrerade för att skära av de tyska fartygen från sin bas. Slagets första skott avfyrades när Galatea från den brittiska 1:a lätta kryssareskadern tog miste på två tyska jagare för kryssare och tog upp strid med dem. Galatea träffades därefter på extremt lång räckvidd av sin tyska motpart, den lätta kryssaren Elbing, från konteramiral Bodickers Spaningsgrupp II.

Klockan 15:30 siktade Beatty Hippers kryssare som gick mot nordväst (position 1 på kartan). Hipper girade omedelbart ifrån för att leda Beatty mot Scheer. Beatty, som befann sig tre sjömil från konteramiral Sir Hugh Evan-Thomas' 5:e Slageskader, girade mot fienden och signalerade med flaggor till den 5:e Stridseskadern att följa efter. På grund av avståndet och siktesförhållandena kunde de inte läsa flaggsignalerna och eftersom Beatty inte gjorde något försök att kommunicera via ljussignaler eller radiotelegraf, fortsatte den 5:e Stridseskadern på sin ursprungliga kurs i flera minuter. Klockan 15:45 öppnade Hipper eld mot Beatty, efter att de båda flottorna hade seglat nästan parallellt och inom eldavstånd under mer än tio minuters tid. Avståndet mellan flottorna var ca 14 km (position 2). Därmed startade öppningsfasen i flottaktionen, senare känd som "flykten söderut".

Beatty beordrade sina fartyg att anfalla i en linje, var och en av de brittiska skeppen skulle ta sig an ett tyskt fartyg och hans eget flaggskepp Lion skulle hjälpa till mot det tyska flaggskeppet Lützow. Britternas lyckades inte täcka slagkryssaren Derfflinger som ostörd kunde ge kontinuerlig eld, medan slagkryssaren Moltke drog på sig eld från två brittiska slagkryssare. Det var de tyska fartygen som först lyckades få in träffar. Hippers fem slagkryssare fick snabbt in träffar på tre av britternas sex slagkryssare. Det tog nästan tio minuter innan britterna fick in sin första träff. Den första nära-katastrof-incidenten i slaget inträffade när en 12-tumssalva (305mm) från Lützow träffade och förstörde "Q"-tornet på Beattys flaggskepp Lion. Dussintals besättningsmän dödades omedelbart, men en ännu större katastrof undveks när den dödligt skadade tornbefälhavaren, major Francis Harvey från Royal Marines, beordrade att magasindörrarna skulle stängas och att magasinet skulle vattensättas. Därigenom förhindrade han att de känsliga drivladdningarna skulle utlösa en massiv explosion. Lion räddades, men Indefatigable hade inte samma tur. Klockan 16:00 träffades hon i aktern av tre 11-tumsgranater (280mm) från Von der Tann, vilket orsakade tillräcklig skada för att hon skulle falla ur linjen. Von der Tann lyckades få in ytterligare en 11-tumssalva (280mm) på ett av Indefatigables 12-tumstorn (305mm), vid nästan den maximala räckvidden som hennes pjäser bar. De nedfallande granaterna penetrerade lätt bepansringen och Indefatigable gavs ingen tid för heroiska bedrifter. Hon bröts itu när ett av hennes magasin exploderade. Fartyget sjönk på bara några ögonblick och enbart två man kunde räddas från hennes besättning som uppgått till 1 019 officerare och män. (position 3)

Oddsen hade nu utjämnats till Hippers fördel, men detta skulle inte stå sig länge. Evan-Thomas hade äntligen anlänt med sin eskader om fyra "superdreadnoughts" — snabba slagskepp av Queen Elizabeth-klassen, bestyckade med 15-tumskanoner (381mm). När 15-tumsgranaterna (381mm) började landa på Hippers fartyg och hans egna klenare pjäser inte kunde svara effektivt visste han att han var i trångmål. Han var dock medveten om att Scheers huvudstyrka höll på att närma sig snabbt och att hans roll som bete snart var över. Slagkryssarslaget intensifierades igen: klockan 16:25 träffades Queen Mary av vad som tros vara en kombinerad salva från Derfflinger och Seydlitz och hon upplöstes när hennes krutdurkar exploderade. Alla utom nio man i den 1 275 man starka besättningen förlorades. Vid åsynen av detta kommenterade Beatty till sin flaggkapten: "Det verkar vara någonting fel med våra jäkla fartyg idag, Chatfield". (position 4)

Omkring klockan 16:30 siktade Southampton från Beattys 2:a lätta kryssareskader, under kommodor William Goodenough, huvudstyrkan från Scheers Högsjöflotta. Han lyckades nätt och jämnt undvika tyska grovkalibriga artillerisalvor när han hastade iväg för att rapportera detaljerna om den tyska styrkan: sexton dreadnoughts samt sex äldre slagskepp. Samtidigt utspelade sig ett slag mellan jagarna från de båda slagkryssarflottorna. En brittisk jagare lyckades placera en torped i Seydlitz. Jagaren Nestor, under ledning av kapten Bingham, sänkte de två tyska torpedbåtarna V-27 och V-29 innan hon själv och en annan jagare träffades svårt av Scheers förbipasserande dreadnoughts. Det brittiska manskapet övergav jagarna.

Beatty styrde norrut för att dra tyskarna mot Jellicoes huvudstyrka och stridskontakten med tyskarna bröts omkring 16:45 (position 5). Beattys manöver mot Jellicoe kallas "flykten norrut". Eftersom Beatty än en gång misslyckades att klart signalera sina intentioner fann sig den 5:e slageskaderns superdreadnoughts släpande efter slagkryssarna och rörde sig på en kurs som förde dem direkt mot huvuddelen av den tyska Högsjöflottan. Deras svårigheter förvärrades av Evan-Thomas order om att gira en efter en istället för alla samtidigt. Detta resulterade i att alla fartygen girade, ett efter ett, i samma sjöområde - den tyska Högsjöflottan hade gott om tid att finna rätt avstånd. Under en stund var de tvungna att ensamma avvärja de främsta tyska dreadnoughtskeppen och Hippers slagkryssare. Malaya skadades svårt i denna process. Kaptenen på fartyget hade dock tagit initiativet i egna händer och den effektiva 15-tumselden (381mm) från de brittiska fartygen orsakade stor skada ombord de tyska slagkryssarna (position 6).

Jellicoe var nu medveten om att båda flottorna snart skulle vara fullt involverade i laget, men han hade ännu otillräckligt med information om tyskarnas position och kurs. Konteramiral Horace Hoods 3:e slagkryssareskader beordrades att gå med maximal fart framåt för att assistera Beatty, medan konteramiral Arbuthnots 1:a kryssareskader patrullerade framför den brittiska styrkan för att ge information om när Jellicoe kunde sätta in sina dreadnoughtkolonner. Omkring klockan 17:30 kom kryssaren Black Prince från Arbuthnots eskader, som gick mot sydost inom synhåll för den 3:e lätta kryssareskadern som gick framför Beattys huvudstyrka. Detta var den första visuella kontakten mellan de två sammanstrålande brittiska enheterna från Grand Fleet. Samtidigt gensköts signalkryssaren Chester, som gick bakom Hoods slagkryssare, av framskjutna tyska spaningsstyrkor som leddes av konteramiral Bodicker. Chester som fann sig utklassad av Bodickers fyra lätta kryssare fick ta emot stryk tills hon slutligen undsattes av Hoods tyngre enheter som hade gjort helt om. Hoods flaggskepp Invincible oskadliggjorde den tyska lätta kryssaren Wiesbaden varefter Bodickers övriga fartyg flydde mot Hipper och Scheer. Tyskarna trodde felaktigt att Hood ledde en större styrka av stora brittiska örlogsfartyg från norr och öst. Ett nytt jagarslag tog vid när tyska torpedbåtar försökte förorsaka skada på denna nya formation.

Flottaktionerna

Under tiden hade Beatty och Evan-Thomas återupptagit striden med Hippers slagkryssare - denna gång var de visuella förhållandena till britternas fördel. Omkring klockan 18:00 girade Hipper tillbaka mot Scheer efter att flera av hans fartyg skadats - samtidigt fick Jellicoes flaggskepp Iron Duke äntligen kontakt med Beattys flaggskepp Lion. Jellicoe begärde omedelbart tyskarnas senaste position av Beatty, som inte svarade på över tio minuter.

Jellicoe, som hade överskattat fiendestyrkan, var i en orolig position och han behövde veta tyskarnas position för att avgöra hur han skulle ge sina slagskepp order att ändra formation till en enda linje. Tyskarna kunde befinna sig på vilkendera sidan som helst och manövern måste utföras innan tyskarna anlände; en för tidig formationsändring kunde också betyda att möjligheten till ett avgörande möte gick förlorad. Att utföra manövern västerut skulle betyda att han kom närmare Scheer och att han skulle vinna värdefull tid innan manövern var genomförd. Att utföra manövern österut skulle föra honom iväg från Scheer, men Jellicoes fartyg skulle kunna korsa T:et och skulle ha möjlighet att få se Scheers styrkor som en silhuett mot den i väst nedgående solen. Manövern skulle ta tjugo värdefulla minuter och flottorna närmade sig varandra med högsta fart. Jellicoe beordrade att manövern skulle ske österut klockan 18:10 ❷.

Under tiden hade Hipper återförenat sig med Scheer och hela Högsjöflottan rörde sig nu norrut, direkt mot Jellicoe. Scheer hade inte ens några indikationer på att Jellicoe var till sjöss, ännu mindre på att han var på väg nedåt ifrån nordväst och han distraherades av Hoods fartyg som nu befann sig både öster och väster om honom. Beattys fyra överlevande slagkryssare girade nu framför de brittiska dreadnoughtskeppen för att ansluta sig till Hoods tre slagkryssare; vid denna manöver rammade han nästan konteramiral Arbuthnots flaggskepp Defence. Arbuthnots föråldrade pansarkryssare hade ingen roll i det kommande slaget mellan moderna dreadnoughts, men han attraherades av Wiesbadens drivande skrov. Tillsammans med Warrior närmade sig Defence för att ge nådastöten, bara för att i nästa stund själva befinna sig i trubbel när Hippers och Scheers fartyg tornade upp sig på horisonten. Defence tog många träffar och förstördes i en spektakulär explosion som åsågs av de flesta fartygen i den brittiska Grand Fleet. Ingen i besättningen överlevde och sänkningen krävde 903 officerares och mäns liv. Warrior blev svårt träffad men besparades samma öde genom ett missöde hos superdreadnoughten Warspite. Warspite hade ångat fram i nästan 25 knop (46 km/h) för att försöka hålla jämn fart med den 5:e stridseskadern, när de följde Beattys slagkryssare i flykten norrut. Plötsligt låste sig hennes roder. Fartyget drev i en vid cirkel och utgjorde ett saftigt mål för de tyska dreadnoughtarna - hon fick också ta emot tretton träffar, oavsiktligt drog hon på detta sätt elden ifrån den hjälplösa Warrior. Denna manöver av Warspite kom att bli känd som "Windy Corner". Trots att hon överlevde bombardemanget, beordrades Warspite tillbaka till hemmahamnen av Evan-Thomas. När Defence sjönk förflyttade sig Hipper inom räckhåll för Hoods 3:e slagkryssareskader. Invincible fick in två träffar under vattenlinjen på Lützow vilket slutligen kom att döma Hippers flaggskepp, men omkring klockan 18:30 dök plötsligt Invincible upp som ett klart mål framför Lützow och Derfflinger. En serie 12-tumsgranater (305mm) träffade Invincible, som sprängdes, bröts i två delar och sjönk. När fartyget sjönk tog hon med sig alla utom sex utav besättningen på 1 032 man, bland de dödade fanns konteramiral Hood.

Klockan 18:30 kom de två flottorna ihop sig för första gången för fullt när Jellicoe lyckades "korsa Scheers T" ❸. Jellicoes flaggskepp Iron Duke fick snabbt in ett antal träffar på den första tyska dreadnoughten König, men vid detta snabba utbyte, som enbart räckte någon minut, öppnade enbart tio av Grand Fleets tjugofyra dreadnoughts eld. Tyskarna led av dåliga siktförhållanden samt utsattheten i deras taktiska position. Scheer insåg snabbt att han var på väg in i en fälla och beordrade sin flotta att fly helt om klockan 18:33. Skyddade av ett täcke av rök och dimma lyckades Scheers styrkor bryta sig ur striden.

Jellicoe tog det säkra före det osäkra och svängde rakt söderut, istället för att direkt följa efter Scheer och på så sätt eventuellt utsättas för torpedattacker. Han var beslutsam om att hålla den tyska Högsjöflottan väster om sig. Scheer visste att det inte var tillräckligt mörkt ännu för att han skulle kunna fly och hans flotta skulle få lida mycket om han försökte ånga ifrån engelsmännen. Klockan 18:55 beordrade han en kursändring österut ❹. I sina memoarer skrev han, "manövern skulle överraska fienden, tillintetgöra hans planer för resten av dagen och ifall det blev helt överväldigande så skulle det möjliggöra ett lösgörande under natten." Men kursändringen österut tog honom mot Jellicoes fartyg.

Kommendör Goodenoughs 2:a lätta kryssareskader lyckades undvika elden från de tyska slagskeppen en andra gång och lyckades uppnå kontakt med Högsjöflottan kort efter klockan 19:00. Klockan 19:15, korsade Jellicoe "T:et" en andra gång ❺. Denna gång var hans eldvinkel smalare och dödligare. Kanonaden förorsakade stora skador på de tyska fartygen, speciellt på konteramiral Behnckes 3:e slageskader som var längst framme. Klockan 19:17 girade Scheer för andra gången gillt inom en timme västerut och beordrade sina jagare att anfalla med sina torpeder samt en "dödsritt" av Spaningsgrupp I:s fyra återstående slagkryssare — Lützow var utslagen och hade övergivits — för att avskräcka en brittisk efterföljande styrka. Under denna fas av striden träffades tyskarna av trettiosju svåra träffar medan tyska sjöstridskrafter bara orsakade två träffar på brittiska fartyg. Enbart Derfflinger fick ta emot fjorton. Likväl lyckades Scheer smita iväg när solnedgången närmade sig (klockan 20:24). Den sista stora eldväxlingen mellan de stora fartygen skedde när de överlevande brittiska slagkryssarna hann ikapp sina tyska motsvarigheter, som dock fick hjälp när konteramiral Mauves föråldrade före-dreadnoughts ❻ nådde fram. När King George V och Westfalen utbytte några sista skott kunde ingendera sidan tro att det enda mötet mellan de två flottorna under hela kriget redan var förbi.

Klockan 21:00 beslöt Jellicoe att försöka vänta till morgonen innan han återupptog striden, eftersom han var medveten om Grand Fleets svagheter i nattstrid. Han placerade ut en skärm av kryssare och jagare bakom sin slagflotta för att bevaka bakområdet medan han själv fortsatte söderut för att bevaka Scheers förväntade flyktrutt till Ems ❼. Scheer valde däremot att korsa Jellicoes kölvatten och fly via Hornsrev. Lyckligtvis för Scheer misslyckades Jellicoes spanare att rapportera tyskarnas riktiga kurs medan Jellicoe själv var för försiktig för att göra beslut utifrån den utbredda men osäkra informationen som sa att tyskarna höll på att bryta sig igenom linjerna bakom honom. Medan Scheers flykt och Jellicoes inaktivitet återspeglar tyskarnas överlägsna nattstridsförmåga, var utgången av nattens strider inget klarare än slaget i sig självt. Southampton, kommendör Goodenoughs flaggskepp, som hade spanat med sådan utmärkelse, skadades svårt, men lyckades sänka den tyska lätta kryssaren Frauenlob som sjönk klockan 22:23 med samtliga ombord (320 officerare och män). Men klockan 02:00 den 1 juni, gick Black Prince från den otursförföljda 1:a kryssareskadern ett grymt öde till mötes när slagskeppet Thüringen sänkte henne, tillsammans med samtliga ombord (857 officerare och män) liksom hennes eskaderledare Defence hade gjort några timmar tidigare. Klockan 02:10 angrep flera brittiska jagarflottiljer den tyska flottan med torpeder. Till en kostnad av fem sänkta jagare och några skadade, lyckades britterna sänka den gamla före-dreadnoughten Pommern som tog med sig hela besättningen i djupet (844 officerare och män). Britterna lyckades även torpedera den lätta kryssaren Rostock och orsaka att en annan, Elbing, rammades av dreadnoughten Posen. Elbing var tvungen att överges. Slagkryssaren Lützow borrades i sank efter att de 1 150 överlevarna evakuerats kl 01:45.

Tyskarna hjälptes också att fly genom att den brittiska signalspaningen misslyckades med att förmedla vidare ett viktigt meddelande som fångats upp, och som avslöjade Högsjöflottans verkliga position. När Jellicoe slutligen fick reda på var Scheer höll hus klockan 04:15 stod det klart att slaget inte mera kunde återupptas. Det skulle inte bli någon "ärorik 1 juni" för britterna år 1916.

Resultatet

Britterna förlorade fjorton fartyg, däribland tre slagkryssare om sammanlagt 115 025 ton och 6 094 man. Tyskarna förlorade elva fartyg om 61 180 ton och 2 551 man. Flera andra fartyg skadades svårt, såsom HMS Lion och SMS Seydlitz. Vid slutet av slaget hade britterna ännu tjugofyra stridsklara dreadnoughts och slagkryssare mot tyskarnas tio.

Slaget var en begränsad taktisk framgång för tyskarna och en strategisk seger för britterna. Trots att britterna hade förlorat flera fartyg och inte lyckats förstöra den tyska flottan som den ämnade, hade tyskarna dragit sig tillbaka till hamnarna och Storbritannien hade därmed herraväldet över området. På en strategisk nivå var resultatet mera avgjort. De skadade brittiska fartygen reparerades snabbare än tyskarnas. Högsjöflottan förblev dock aktiv och enbart hotet av denna förhindrade en komplett blockad av Tyskland.

Den brittiska utredningen av det brittiska agerandet identifierade två huvudproblem:

• Britternas pansarbrytande granater exploderade utanför det tyska pansaret istället för att penetrera pansaret och explodera inuti. Vissa tyska fartyg, med enbart 200mm pansar, överlevde träffar från 15-tumsgranater (381mm). Ifall dessa granater hade exploderat som de skulle så skulle de tyska förlusterna troligen ha varit högre.
• Kommunikationen mellan fartygen och den brittiske överbefälhavaren var dålig. Under största delen av tiden hade Jellicoe ingen aning om var de tyska fartygen befann sig trots att brittiska skepp hade kontakt med fienden. De misslyckades med att rapportera sina positioner i enlighet med den stridsplan som gjorts upp för Grand Fleet. Vissa av signalerna utfördes med flaggor istället för med radiotelegraf eller ljussignaler — detta var en tveksam metod eftersom slagfältet skymdes av en blandning av dimma och rök.

Slagkryssarnas design och framförning

Slagkryssarnas dåliga design och felaktiga användning var de viktigaste orsakerna till de allvarliga brittiska förlusterna. Slaget har ofta nämnts som exempel på hur teknologiskt och operationellt underlägsen den brittiska flottan var gentemot den tyska. Jellicoe skrev i sin rapport:

En störande egenskap i slagkryssarnas strid är faktumet att fem tyska slagkryssare, som tog sig an sex brittiska av denna klass och som dessutom fick stöd efter tjugo minuter, förvisso från långt avstånd, av fyra slagskepp av "Queen Elizabeth"-klass, kunde sänka "Queen Mary" och "Indefatigable" ... Faktumet som bidrog till de brittiska förlusterna var främst det icke distribuerade pansarskyddet på våra slagkryssare, speciellt i fråga om tornbepansring och även hur våra fartyg fördes ... Den tyska organiseringen nattetid är mycket god. Deras system för igenkänningssignaler är utomordentligt och de använder det med bra effekt. Slutligen, deras system för nattbeskjutning ger utmärkta resultat. Jag måste motvilligt tvinga mig säga att under nattförhållanden har vi mycket att lära oss från dem,

Under sommaren 2003 utforskade en dykexpedition vraken efter Invincible, Queen Mary, Defence och Lützow för att undersöka orsaken till varför dessa fartygs krutdurkar exploderat inifrån. Det framkom att orsaken var den slapphet med vilken den bittiska flottan hanterade korditen (drivladdningarna). Detta var dock en produkt av dåtidens brittiska flottdoktrin som framhävde en snabb eldgivningshastighet mot fienden i stället för en något långsammare, men träffsäkrare, eldgivning. I verkligheten kunde inte korditen levereras snabbt nog genom lyftanordningarna och luckorna; För att man skulle få drivladdningarna till kanontornet inför nästa bredsida, lämnades många säkerhetsdörrar öppna när kanonerna skulle laddas, och därmed kunde korditen antändas och spridas till magasinen vid en tornträff. Därtill, när den tyska drivladdningen RP C/12 levererades i bronscylindrar, kom den brittiska korditen i silkespåsar, vilket gjorde den ännu mera känslig för eld. Doktrinen om den höga eldhastigheten hade 1913 föranlett att antalet granater och kordit ombord på fartygen ökades med 50 procent. Detta skulle minska risken för ammunitionsbrist. Detta ledde till att fartygens magasinkapacitet överskreds och till att kordit lagrades i mindre säkra utrymmen.

Alexander Grants memoarer i egenskap av kanonjär ombord Lion visar att vissa brittiska officerare var mycket väl medvetna om farorna att vårdslöst handskas med kordit:

I och med att kordit introducerades som en ersättare för kanonkrut, slappnade man av de nödvändiga regelverken för att handskas med ammunition till en farlig nivå, även jag gjorde det medan jag var i flottan. Den gradvisa mildringen av regler ombord på fartygen verkar bero på två faktorer. För det första, kordit är mycket säkrare att handskas med än krut. För det andra, men även viktigt, de omändrade konstruktionerna av magasinen ombord ledde till en falsk känsla av säkerhet ... järn och ståldäck, den försvunna träinredningen, de elektriska ljus som installerades, ståldörrarna som stod öppna, eftersom det inte fanns någon ränna att kasta ut hylsorna; allt detta gav officerarna och männen ett lugnande i förhållningssättet angående de nödvändiga försiktigheterna vid hantering av explosiva material.

Efter slaget producerade amiralitetet en kritisk rapport om handhavandet med kordit. Vid denna tidpunkt hade dock Jellicoe blivit utnämnd till Förste sjölord och Beatty till befälhavare för den brittiska Grand Fleet; rapporten som indirekt lade skulden för katastroferna på flottans officerare gömdes undan.

Slaget visade även att den brittiska taktiken för bruket av slagkryssare var felaktig. Slagkryssaren hade konstruerats i enlighet med amiral Jackie Fishers diktat att "hastighet är pansar". De skulle vara snabbare än slagskepp, med bättre eldledning och de skulle ha möjlighet att avfyra sina granater mot fientliga kryssare på sådant avstånd att kryssarnas inte kunde svara med sitt eget artilleri. Vid Jylland användes de dock inte på detta sätt — och de brittiska eldledningssystemen var inte tillräckligt utvecklade för att användas på sådant sätt. Istället gick britterna i närstrid med slagskepp, utan att ha den bepansring som krävdes för att ta emot den eld som de fick på sig. Hela konceptet upphävdes när brittiska slagkryssare sattes in för att slåss mot tyska skepp som var lika snabba och bättre bepansrade.

Jellicoekontroversen

Vid denna tidpunkt kritiserades Jellicoe för att han tillåtit Scheer att fly. Speciellt Beatty var övertygad om att Jellicoe hade missat ett fantastiskt tillfälle att vinna ett nytt Trafalgar och utplåna den tyska Högsjöflottan. Jellicoes karriär stagnerade; han utnämndes till Förste sjölord - en position bort från det aktiva ledarskapet - medan Beatty ersatte honom som befälhavare för den brittiska Grand Fleet.

Kontroversen pågick inom flottan under omkring tio år efter kriget. Kritiken fokuserades på Jellicoes beslut klockan 19:15. Scheer hade beordrat sina kryssare och jagare framåt i ett torpedanfall för att täcka hans slagskepps gir. Jellicoe valde att svänga mot sydost för att befinna sig utom räckhåll för torpederna. Ifall Jellicoe istället hade svängt västerut, skulle hans skepp då ha undvikit torpederna och kunnat förstöra den tyska flottan? Jellicoes understödjare, däribland marinhistorikern Julian Corbett, påpekade våghalsigheten att riskera förlust i ett slag när man redan behärskar havet. Jellicoe själv sade i ett brev till amiralitetet före striden, att ifall fienden svängde iväg skulle han anta att man försökte lura in honom i ett minfält eller ett målområde för ubåtar och han skulle vägra att låta sig luras. Denna beskrivning accepterades av amiralitetet vid denna tidpunkt. (Corbetts volym om krigets officiella historia, Naval Operations, innehåller ett extraordinärt uttalande, "Deras Lordskaper finner att vissa av principerna som förespråkas i denna bok, speciellt tendensen att minimera vikten av att söka krig och tvinga det till ett avgörande, är direkt i konflikt med deras åsikter.")

Oavsett utgången, så spelade britterna ett spel med höga insatser. Pressen på Jellicoe var enorm och hans varsamhet är förståelig. Hans bedömning kan ha varit att inte ens 90 procent är tillräckligt goda odds när det brittiska imperiet låg i potten. Den förre förste amiralitetslorden Winston Churchill, sade om kriget att Jellicoe "var den ende man som skulle ha kunnat förlorat kriget på en eftermiddag." Kritiken av Jellicoe missar även att ge tillräckligt med ära åt Scheer, som var beslutsam om att behålla sin flotta, genom att undvika ett avgörande möte och visade upp stor skicklighet i att utföra sin flykt.

Beattys handlingar

Det finns även en annan skola som säger att det var amiral Beattys handlingar som gjorde att den brittiska flottan inte uppnådde en fullständig seger. Trots att Beatty var en modig karl, kostade hans möte med Högsjöflottan nästan hela kriget för britterna. De flesta förlusterna i tonnage skedde i Beattys eskader. De tre största fartygen som britterna förlorade leddes alla av Beatty. Beatty använde sina slagkryssare på ett sätt som de inte var ämnade för. De hade varit tänkta som kryssar-förstörare och inte för ett anfall mot större och bättre beskyddade dreadnoughtslagskepp. En slagkryssare som mötte ett dreadnoughtslagskepp var i ett definitivt underläge.

Beattys bristande kontroll över slagkryssarna kritiseras även ofta. Han misslyckades med att ge Jellicoe precis information om Högsjöflottans exakta läge. Beatty kunde inte leva upp till alla de krav på ledarskap som en stridssituation krävde, eller den potentiella svagheten hos sina skepp. Beatty, som hade befunnit sig ombord slagkryssaren Lion, sades strunta i de fyra snabba slagskeppen från den 5:s slageskadern som också varit under hans befäl, och anföll Hipper med sex fartyg när han med lite bättre kontroll kunde ha haft tio. Trots att Beattys 12-tumsbestyckade slagkryssare hade en större räckvidd än Hippers 11-tumsbestyckade dreadnoughts, valde Beatty att närma sig fienden tills den tyska överlägsna kanoneldgivningen tog ut sin tribut. Beattys slagkryssare sköt dåligt på grund av bristande artilleriövningar (det fanns inte några övningsutrymmen vid slagkryssarnas bas vid Firth of Forth), vilket skulle visa sig vid "flykten söderut".

Även hans berömda kommentar "Det verkar vara någonting fel med våra jäkla fartyg idag" kan ses som att Beatty försöker skjuta ifrån sig skulden. Trots sin dåliga kontroll över slagkryssarna, hans försittande av den 5:e slageskadern och otillräckliga stridsberedskap, var Beatty fullt beredd att anklaga amiral Jellicoe för att inte vara aggressiv nog; trots att både Beatty och amiral Arbuthnot under slagets inledande skede hade rusat in och inlett anfall. Jellicoe förstod sina fartygs dugligheter och de risker han stod inför; det är inte klart ifall Beatty gjorde detsamma.

Skandinaviska länderna drabbades

Under slaget hördes kanoner i södra Norge. I Ringköbing på Danmarks västkust kunde man känna hur fönsterrutorna vibrerade av eldgivningen. Man kunde även från Danmark se eld- och rökpelarna till havs. Några dagar efter slaget började liken flyta i land i Danmark på Jylland och på den svenska västkusten samt på Norges sydkust. Flera hundra lik flöt iland och de begravdes på krigskyrkogårdar. Döda matroser begravdes exempelvis i Trelleborg.^[1]

Förluster

Brittiska

• Slagkryssare : Indefatigable, Queen Mary, Invincible
• Pansarkryssare : Black Prince, Warrior, Defence
• Flottiljledare : Tipperary
• Jagare : Shark, Sparrowhawk, Turbulent, Ardent, Fortune, Nomad, Nestor

Tyska

• Slagkryssare : Lützow
• Före-Dreadnought : Pommern
• Lätta kryssare : Frauenlob, Elbing, Rostock, Wiesbaden
• Tunga torpedbåtar (Jagare) : V48, S35, V27, V4, V29

Referenser

1. ↑ Allt om Historia nr 6 2007

Litteratur

Denna artikel är en översättning från den engelska artikeln en:Battle of Jutland. Där anges följande källor:

• Bacon, amiral Sir Reginald. The Jutland Scandal (London 1925).
• Campbell, John. Jutland: An Analysis of the Fighting, (Lyons Press) [1].
• Julian Corbett. Official History of the War. Naval Operations, Volume III. (London, Longmans & Co.)
• Andrew Gordon. The Rules of the Game: Jutland och British Naval Command (London: John Murray, 1996).
• London, Charles Jutland 1916, Clash of the Dreadnoughts Osprey Campaign Series #72 (Osprey Publishing, 2000).
• Marder, Arthur J. From the Dreadnought to Scapa Flow; Volume II: The War Years to the eve of Jutland, 1914 - 1916 (Oxford).
• Marder, Arthur J. From the Dreadnought to Scapa Flow; Volume III: Jutland och after, May 1916 - December 1916 (Oxford).
• Massie, Robert K. Castles of Steel: Britain, tyskay, och the Winning of the Great War at Sea (Random House, 2003). ISBN 0-345-40878-0
• Steel, Nigel och Hart, Peter. Jutland 1916: Death in the Grey Wastes (Cassell).
• Tarrant, V. E. Jutland: The German Perspective — A New View of the Great Battle (Weidenfeld & Nicholson).

Externa länkar

(engelska) Beattys officiella rapport

(engelska) Jellicoes officiella rapport

(engelska) Jellicoe, utdrag från The Grand Fleet, publicerad år 1919

(engelska) Scheer, Germany's High Seas Fleet in the World War, publicerad år 1920

Läsvärda minnesskildringar

(engelska) av Rudyard Kipling

(engelska) av Alexander Grant, en kanonjär ombord HMS Lion

(engelska) av Moritz von Egidy, SMS Seydlitz' kapten

(engelska) av Richard Foerster, artilleriofficer ombord Seydlitz

(engelska) av Georg von Hase, artilleriofficer ombord Derfflinger (Notera att på grund av skillnader i tidszoner kan tidpunkterna skilja sig två timmar från de som använts i denna artikel.)