Från Rilpedia

Warszawaupproret var ett uppror av den polska motståndsrörelsen i Warszawa under andra världskriget mellan 1 augusti och 2 oktober 1944 med mål att befria staden från den tyska ockupationsmakten. Upproret leddes av general Tadeusz Bór-Komorowski och slutade med att tyskarna praktiskt taget jämnade staden med marken och flera hundra tusen människor dödades. För en lista över deltagande förband se Deltagande förband i Warszawaupproret. Warszawaupproret ska inte sammanblandas med gettoupproret i Warszawa 1943.

Innehåll 1 Förloppet 2 Kontroversen kring Sovjetunionens roll 3 Betydelsen av upproret 4 Slutpunkten i slaget om Warszawa 5 Källor 5.1 Litteratur 6 Externa länkar

Förloppet

Sommaren 1944 ryckte Röda armén fram mot Nazityskland. När ryssarna under ledning av Konstantin Rokossovskij närmade sig Warszawa och artilleribeskjutning hördes tydligt i staden, reste sig den polska hemmaarmén (Armia Krajowa, AK) mot de tyska ockupanterna. Upproret ingick i ett samordnat serie av uppror, operation Burza (Storm), i de polska städerna Lwów, Wilno och Warszawa. Planen var att befria städerna innan Röda armén tågade in och därmed säkra den polska exilregeringens roll i efterkrigets Polen. Upprorsmännen utgick ifrån att att sovjetarmén skulle fortsätta med sin offensiv mot tyskarna. Moskvaradion uppmanade dessutom Warszawabor att resa sig mot tyskarna.^[1] Man hade också förhoppningar om att de västallierade skulle etablera en luftbro till staden. Den 28 juli 1944 informerade Polens ambassadör Edward Raczyński den brittiske utrikesministern Anthony Eden om slutförberedelserna till upproret och Stalin personligen underrättades den 2 augusti, se nedan.^[2] Uppgiften om att tyska officerare utfört 20 juli-attentatet mot Hitler i närliggande Ostpreussen stärkte också den polska ledningens tro att tiden var mogen. Den 1 augusti 1944 klockan 17:00 inleddes upproret. Den 40 000 man starka hemarmén med bristfällig utrustning gick till anfall - men bara var fjärde soldat hade ett vapen, så stenar, hemmagjorda vapen och eldkastare gjorda av trädgårdsslangar användes ofta.

Tyskarna överrumplades av angreppets omfattning och motståndsmännen fick kontroll över vissa delar av staden. När polackerna började slåss tystnade det sovjetiska artilleriet. Under hela upproret skedde detaljerad rapportering till den polska exilregeringen och de västallierade. Tyvärr tolkades general Bór-Komorowskis dagliga rapporter genom radio om behov av vapen, ammunition och mat som överdrivna. Den polska regeringen och polska organisationer behövde använda uthållig lobbying för att få de västallierade att inse allvaret. Deras vanligaste reaktion var att förvänta sig att Sovjetunionen som var närmare skulle förse staden med hjälp. Hjälpflygningar och nedsläpp från britterna, USA och Sovjetunionen kom därför att ske i mycket begränsad omfattning och med stora förluster.^[3][4] Londontidningar skrev till och med att den huvudstad som först anfölls såg ut att bli den första att befrias. De tyska styrkorna började använda mänskliga sköldar framför sina stridsvagnar och en massiv vedergällning på de civila inleddes. Den vanliga vedergällningsmåttet hundra avrättade polacker för varje död tysk var normen. Som Norman Davies uttryckte det i en CNN-dokumentär ^[5], under varje dag under upproret dog ungefär lika många människor som i World Trade Center-attacken 11 september 2001 i New York. Alla hjälpte till att bygga barrikader och barn och ungdomar hjälpte till att sätta eld på tyska stridsvagnar. Man kämpade hus för hus, kvarter för kvarter. Vissa hus behövde erövras flera gånger. Den 5 augusti befriades ett läger med 300 judar. Tyskarna började snart få övertaget, men det tog dem en månad att återta Gamla staden. Efter några veckor återstod det tre motståndsfickor - stadsdelarna Żolibórz, Mokotów och Centrum. Avloppssystemet användes som evakueringsväg mellan områdena. Till exempel, när Mokotów skulle evakueras, tog det 20 timmar att ta sig till centrum. Flera av dem som flydde fick tillfälliga ögonskador av de giftiga ångorna i avloppssystemet. Under hela upproret fungerade den underjordiska infrastrukturen med sjukhus som flyttades från källare till källare för att undgå de tyska bomberna, ammunitionsfabriker som återanvände sprängmedlet i tyska bomber i handgranater, bagerier och tryckerier. I slutet på augusti kom efterlängtade nedsläpp från allierades flyg, men då var situationen redan förlorad. Inom staden var moralen från början hög och den egna polisen och domstolväsendet skulle garantera att laglöshet inte uppstod. I och med att förhållanden blev sämre ökade även plundring och repressalier mot kollaboratörerna.^[6]

Under SS-Obergruppenführer Erich von dem Bach-Zelewskis befäl kunde de tyska trupperna utan misskund den 2 oktober slutligen besegra revoltörerna. Upproret pågick i 63 dagar och 80% av staden var i ruiner. Tyskar och polacker förlorade cirka 17 000 soldater var, och 200 000 civila fick sätta till livet. Resterande befolkning fördrevs till arbets- och koncentrationsläger bl.a. Pruszkow. Staden skulle enligt Hitlers order jämnas med marken.^[7] När Röda armén slutligen erövrade staden den 17 januari 1945 var över 90 % av bebyggelsen förstörd

Genom att den polska hemmaarmén (AK), som var underställd den landsflyktiga lagliga regeringen i London, eliminerades lämnades fältet fritt för den sovjetkontrollerade Lublinkommittén (PKWN) vilken senare bildade Lublinregeringen som under sovjetisk kontroll tog makten i Polen i andra världskrigets slutskede.

Kontroversen kring Sovjetunionens roll

Det råder delade meningar om varför polackerna inte fick stöd av Röda armén som befann sig på andra sidan om floden Wisła. Kontroversen flätar ihop sig med en liknande kontrovers - om de västallierade ställde upp för Warszawa eller inte.

Följande element återkommer i kontroversen:

• Stalin ville använda tillfället att förinta den polska hemmaarmén och därmed undvika att den polska exilregeringen skulle etablera sin administration i de befriade områdena
• De västra allierade ställde inte upp på upprorsmännens sida för att inte reta Stalin och på grund av det stora avståndet till väst
• Den sovjetiska armén mötte starkt motstånd av tyska trupper vid Warszawa
• Den sovjetiska armén var i behov av vila efter den intensiva offensiven

Händelseförloppet var sådant att upproret hade startat den 1 augusti, den 2 augusti fick den sovjetiske generalen Konstantin Rokossovskij uppgifter från den egna underrättelsetjänsten om att ett uppror hade brutit ut i staden.^[8] Först den 3 augusti 1944 fick Stalin officiellt kännedom om detta av den polska exilregeringens premiärminister Stanisław Mikołajczyk som anlände till Moskva den 30 juli och och fick den 3 augusti 1944 samtala med Stalin. Mikołajczyk meddelade att staden skulle komma att befrias inom några dagar men att polackerna behövde sovjetisk hjälp. Stalin lovade hjälp men uttryckte att det inte skulle komma att bli några "aktioner utanför den sovjetiska linjen". Stalin meddelade sin plan att dra den sovjetisk-polska gränsen vid Curzonlinjen vilket hade förkastats som oacceptabel av Mikołajczyk. Mikołajczyk träffade också ledarna för den kommunistiska regeringen (PKWN), Bolesław Bierut och Wanda Wasilewska, samt Zygmunt Berling, överbefälhavaren för den polska armén inom de sovjetiska styrkorna. De kommunistiska ledarna ville att Mikołajczyk skulle avgå och överlåta regeringensansvaret på PKWN, vilket avböjdes av premiärministern.^[9] Den 12 augusti undrade Churchill i ett telegram till Stalin "varför den sovjetiska offensiven hade stoppats just när polackerna inledde upproret". Till Eden uttryckte han också sina misstankar att Stalin hade en dold agenda.^[10]

Den tolkning som förekommer oftast inom den akademiska världen, och som initierades av polacker i exil redan i oktober 1944^[11] var att Stalin ville låta tyskarna förinta de styrkor som var förbundna med den polska exilregeringen, och därmed öppna vägen för kommunistiskt övertagande av landet. Därför skulle den sovjetiska framryckningen stoppats på order från Kreml.^{[12][13][14][15]} En intressant citat av sovjetmaktens siste företrädare i Polen, general Jaruzelski, som själv sårades vid Warszawa, säger: "Det var möjligt att ta Warszawa... Men [Kremls] beslut, att inte försöka, var förnuftigt enligt den sovjetiska logiken - 'Varför inleda en sådan operation och betala priset, när Warszawaupproret inte var av intresse för oss?' "^[16] Den tyske militäre ledaren Heinz Guderian kommenterade kontroversen: "Vi tyskar hade intrycket att det var vårt försvar som stoppade fienden mer än en rysk önskan att sabotera upproret".^[17]

Exakt hur ordergivningen om halt utanför Warszawa på den ryska sidan gick till är oklart; Zjukov till exempel förespråkade vila medan Molotov ville ha omedelbar offensiv. Det gemensamma beslutet i Kreml var att göra halt utanför Warszawa.^[18][19]

Som stöd för uppfattningen om beordrad halt för sovjetarmén och avsikten att låta tyskarna förgöra AK anförs ofta det faktum att Stalin motverkade de västallierades försök att leverera materiel genom att förbjuda mellanlandningar för flygplanen.^{[20][21][22][23]} Speciellt då tre ryska flygfält regelbundet fick användas av USAAF för andra transporter och vid bombningarna av Tyskland och Rumänien, men Stalins administration explicit avslog begäran att använda flygfälten vid hjälp till polackerna.^[24][25] Leveranser av materiel utfördes av polska och brittiska styrkor (B-24 Liberator, Handley Page Halifax och Douglas C-47 Dakota) som startade från Storbritannien och Italien, men för att ha nog med bränsle för hemflygning hade de mycket liten lastkapacitet. Den 18 september, i slutfasen av upproret, fick 110 amerikanska plan tillåtelse att mellanlanda på sovjetiska flygfält för att tanka och lasta på ammunition; på vägen hem passade de på att bomba Budapest, då fortfarande i tyska händer. Totalt släppte de västallierade 104 ton.^[26]. Sovjetflyget mellan den 13 och 28 september levererade också 55 ton materiel. Ett stort problem med flygleveranserna var, förutom det långa avståndet på 1 600 km för plan som hade räckvid på ca 3 200km, att släppet skulle ske på mycket låg höjd (30-100 meter) och med precision för att inte falla utanför staden. Stor del av leveranserna skadades eller landade utanför upprorsmännens område.

Aleksandr Sjirokograd invänder mot tesen om de s.k. förbjudna landningarna för allierat flyg och undrar om det överhuvudtaget fanns några flygplatser tillgängliga då ju tyskarna hade för vana att förstöra alla flygplatser under sin reträtt. Han skriver också att amerikanskt och brittiskt flyg inte var beroende av andra nationers flygplatser för att släppa ner sina laster med förnödenheter till upprorsmännen i staden.^[27] Författaren skriver vidare att "de allierade fick ingen hjälp av inkompetenta polska officerare i Armija Krajowa vilka oftast inte ens kände till sina var de egna enheterna var belägna". Enligt Sjirokograd hade vilken rysk befälhavare som helst gladeligen ha tillåtit allierade flygplan - exempelvis ax typen Lancaster, B-24 eller B-17 - att landa inom den sovjetiska zonen för att sedan få möjlighet att studera deras kommunikations- och siktutrustning, och att man för detta med lätthet hade kunnat få en orden. Men problemet låg, enligt författaren, i att de allierade då de hade blivit desperata när de inte kunde få en flygplats i Warszawa, att de bad om tillstånd att få flyga in polska enheter från England och Italien till flygplatser i närheten av Warszawa, på vilket de fick ett resonligt nej-svar (med tanke på Armija Krajowas partisanverksamhet i den sovjetiska arméns rygg).^[28]

De som stöder tolkningen om avsiktlig halt medan upproret slogs ner menar att NKVD samtidigt hade inlett massarresteringar och deporteringar till GULAG av polacker från hemarmén i Polens östra områden, som redan befriats av Röda armén.^{[29] [30]} Den tyska terrorn mot Warszawaborna ersattes snart efter den sovjetiska erövringen av staden av repressalier (med arresteringar, avrättningar och deporteringar till GULAG) som NKVD redan bedrev i de befriade områden.

Författaren Norbert Bacyk betonar andra aspekter om vad som hände vid fronten utanför Warszawa. Enligt Bacyks rön (och som egentligen är inget nytt i sig, för det är kända uppgifter i de flesta publikationerna om upproret^[31]) blev de sovjetiska styrkorna (1:a vitryska fronten) involverade i hårda pansarstrider mot tyskt pansar (IV. pansarkåren under Gilles befäl) i förorten Praga, som kom att pågå från slutet av juli till början av oktober 1944. Praga intogs den 14 september men då var det i praktiken redan för sent för att hjälp skulle kunna ges till upproret i staden.^[32] Även så lyckades man från den sovjetiska sidan skicka in förnödenheter till staden från ungefär denna tidpunkt. Från och med den 13 september och fram till den 1 oktober flög både sovjetiska och polska piloter 5 000 flyguppdrag över staden och släppte ner vapen, ammunition, mat och medikamenter till upprorsmännen. De ryska leveranserna, som skedde utan fallskärm, blev oftast förstörda vid nedsläppet och var obrukbara (t.ex. sylt blandades med ammunition).^{[33] [34]} 15 september lyckades 5 bataljoner ur Polska Armén (som stred tillsammans med Röda armén) i samverkan med Röda armén forcera Wisła och upprätta några brohuvuden, men slogs tillbaka av tyskarna.^[35]

Sjirokograd bemöter uppfattningen om avsiktlig halt av sovjetarmén utanför Warszawa med att säga att Armia Krajowa bedrev renodlad partisanverskamhet i den sovjetiska arméns rygg, varför konfrontationen med dessa blev oundviklig. Som exempel anges avväpnandet av polska enheter i närheten av Vilnius (Wilno); fram till den 3 augusti hade 7 924 soldater och officerare ur Armija Krajowa tagits tillfånga. Vid avväpnandet av dessa konfiskerades 5 500 gevär, 370 automatgevär, 270 stationära och bärbara kulsprutor, 13 lätta kanoner, 27 bilar, 7 radiostationer, 720 hästar. Av de 7 924 soldaterna och officerarna skickades 2 500 hem, medan 4 400 soldater och officerare skickades till samlingsplatser för s.k. filtrering.^[36]

De pro-kommunistiska enheterna ur Armia Ludowa som deltog i striderna i staden efter upprorets utbrott lyckades slå sig igenom till den sovjetiska armén, medan Armia Krajowas general Bór-Komorowski föredrog att överlämna sina styrkor till tyskarna.^[37]

Sjirokograd skriver också att Armia Krajowas seger i staden hade för den sovjetiska sidan inneburit en etablering av en polsk regering som inte godkände Sovjetunionens nya gränser i öster.

Betydelsen av upproret

Även om upproret slutade med ett blodigt nederlag och att Polen inte fick full självständighet utan hamnade i östblocket så hade upproret stor betydelse för den nationella stoltheten. Frågan om Polens frihet var redan avgjord mellan de allierade innan upproret startade - Churchill och framför allt Roosevelt överlät landet till Stalin, utan att Polen, det kronologiskt sett första allierade landet, tillfrågades. Storbritannien och USA ville inte stöta sig med Sovjet, man prioriterade segern över Tyskland och ville inte ha störande kontroverser.

Hemmaarméns och Warszawaupprorets symbol kom till användning igen under Solidaritets-tiden och Wojciech Jaruzelskis krigstillstånd. Något monument över stadens hjältar sattes inte upp förrän efter kommunismens fall i Polen 1989. Inte ens den Okände soldatens grav i Warszawa, som annars frikostigt och stolt räknar upp alla slag där polackerna deltog, omnämnde hemmaarmén eller upproret.

Upproret var under den kommunistiska eran helt enkelt besvärande, även om den i stort inte förnekades i historieböckerna, men många fakta blev ofta "anpassade" till gällande doktriner. Vad som fick skrivas om upproret och hemmaarmén var en sorts termometer på det demokratiska tillståndet i nationen.^[38]

I västvärlden har inte heller Warszawaupproret mött tillräcklig analys och förståelse, och det cirkulerar en mängd föråldrade och inkorrekta uppgifter. Men i augusti 1996, femtiotvå år efter upproret, hölls dock ett första polsk-tyskt forskarsymposium, med en rysk talare från den militära akademin i Moskva (som var underrättelseofficer 1944).^[39]

Slutpunkten i slaget om Warszawa

I början av 1945 genomfördes den s.k. Wisla-Oder-offensiven som startade den 12 januari. Efter en forcering av Wisla intogs staden av Röda armén och de polska styrkorna som slogs på den sovjetiska sidan den 17 januari.

Källor

1. ↑ Jämför general Alexanders uppmaning till motståndsrörelsen i Italien samma sommar, vilket ledde till svårt lidande och död för många i motståndsrörelsen när britterna inte ryckte fram. Max Hastings: Harmageddon. Slaget om Tyskland 1944-45 s. 154
2. ↑ Norman Davies Rising '44. The Battle for Warsaw, s.273-275 och appendix 16, s.659
3. ↑ Norman Davies Rising '44. The Battle for Warsaw, s.293-300
4. ↑ Lynne Olson, Stanley Cloud A Question of Honor. The Kosciuszko Squadron. Forgotten Heroes of World War II A.A.Knopf 2003, s.325-326,329-330: återger (brittiske Air Marhal) Slessor Central Blue s.615-617, Cynk PAF 1943-1945 s.473
5. ↑ CNN-dokumentär, Warsaw Rising: The Forgotten Soldiers of World War II, 2004
6. ↑ Norman Davies Rising '44. The Battle for Warsaw, s.290
7. ↑ J.Lukowski H.Zawadski A Concise History of Poland s.272
8. ↑ "The Road to Berlin", John Erickson
9. ↑ Norman Davies Rising '44. The Battle for Warsaw s.273-275
10. ↑ Norman Davies Rising '44. The Battle for Warsaw, s.298
11. ↑ Aleksandr Shirokograd, Davnij spor slavjan: Rossija, Polsha, Litva, förlag AST Chranitelj, Moskva, 2007, sid. 816
12. ↑ J.Lukowski H.Zawadski A Concise History of Poland s.272
13. ↑ Norman Davies Heart of Europe s.68
14. ↑ Tony Judt Postwar s.102
15. ↑ Simon Sebag Montefiore Stalin. Den röde tsaren och hans hov s.475-476
16. ↑ Lynne Olson, Stanley Cloud A Question of Honor. The Kosciuszko Squadron. Forgotten heroes of World War II 2003/2006, s.345
17. ↑ Norman Davies Rising '44. The Battle for Warsaw, s.283, refererar till Alexander Werth Russia at War 1941-45 (London 1964) s.881
18. ↑ Robert Service Stalin s.470-471
19. ↑ Simon Sebag Montefiore Stalin. Den röde tsaren och hans hov s.475-476
20. ↑ J.Lukowski H.Zawadski A Concise History of Poland s.272
21. ↑ Norman Davies Heart of Europe s.68
22. ↑ Tony Judt Postwar s.102
23. ↑ Simon Sebag Montefiore Stalin. Den röde tsaren och hans hov s.475-476
24. ↑ Norman Davies Rising '44. The Battle for Warsaw, s.298
25. ↑ Lynne Olson, Stanley Cloud A Question of Honor. The Kosciuszko Squadron. Forgotten Heroes of World War II A.A.Knopf 2003, s.333-334
26. ↑ Neil Orpen, Airlift to Warsaw. The Rising of 1944 ISBN 83-247-0235-0
27. ↑ Davnij spor slavjan: Rossija, Polsja, Litva", Aleksandr Shirokograd, förlag "AST Chranitelj", Moskva, 2007, sid. 817
28. ↑ Davnij spor slavjan: Rossija, Polsha, Litva", Aleksandr Shirokograd, förlag "AST Chranitelj", Moskva, 2007, sid. 817-818
29. ↑ J.Lukowski H.Zawadski A Concise History of Poland s.275
30. ↑ Norman Davies Rising '44. The Battle for Warsaw, s.272, 7 924 AK-soldater blev arresterade efter att de hjälpte Röda Armén i Litauen
31. ↑ Norman Davies Rising '44. The Battle for Warsaw, s.253,280
32. ↑ Norbert Bacyk, Pansarslaget vid Praga: juli-september 1944: IV./SS-Panzer-Korps mot 1:a vitryska fronten, Leandoer & Ekholm Förlag, 2006
33. ↑ Muzeum Powstania Warszawskiego AIRDROPS FOR INSURGENTS
34. ↑ Muzeum Powstania Warszawskiego INSURGENT FAILURES
35. ↑ Aleksandr Shirokograd, Davnij spor slavjan: Rossija, Polsha, Litva, förlag AST Chranitelj, Moskva, 2007, sid. 817
36. ↑ Iz Varsjavy. Moskva, tavarisjtju Berija...: Dokumenty NKVD SSSR o polskom podpolje. 1944-1945 gg. Moskva-Novosibirsk, 2001, sid. 42
37. ↑ Aleksandr Shirokograd, Davnij spor slavjan: Rossija, Polsha, Litva, , förlag AST Chranitelj, Moskva, 2007, sid. 816
38. ↑ Norman Davies Rising '44 s.593-595
39. ↑ Norman Davies Rising '44 s.607-609

Litteratur

• Norman Davies, Slaget om Warszawa: Upproret 1944. Stockholm: Fahrenheit 2004 (engelsk titel: Rising '44. The Battle for Warsaw).

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Warszawaupproret
  Bilder & media
• The Warsaw Rising Museum
• Warszawaupproret 1944
• Polonia Today: Warsaw Uprising of 1944 (på engelska)