Från Rilpedia

Topikalisering (även kallat fundamentering) inom språkvetenskapen innebär att ett satsled i en mening lyfts fram som meningens semantiska huvudtema. Många språk har något sätt att grammatiskt markera vilket satsled som topikaliseras, men sätten att göra det på är mycket varierande.

I svenskan, liksom flertalet germanska språk, används ordföljden för topikalisering. Svenska har grundordföljd SVO, med subjektet på första plats, men kan topikalisera genom att det satsled man vill framhäva läggs först i meningen, i stället för subjektet. Eftersom svenskan är ett V2-språk ska verbet fortfarande vara på andra plats, och vid topikalisering måste subjektet därför komma efter verbet:

• Jag läste den här boken igår. (utan topikalisering, SVO-ordföljd, bara ett rakt påstående)
• Igår läste jag den här boken. (igår topikaliserat: jag läste igår, inte i förrgår)
• Den här boken läste jag igår. (den här boken topikaliserat: jag läste den här boken, inte någon annan bok)
• Läste den här boken gjorde jag igår. (Läste den här boken topikaliserat, vilket nödvändiggör ett extra platshållarverb, "gjorde": vad jag gjorde igår var att läsa, inte festa eller städa)

Svenskan tillåter även topikalisering upp ur en bisats till första positionen i huvudsatsen, något som resulterar i en satsfläta:

• Honom vill jag inte att du träffar. (honom topikaliserat ur bisatsen "att du träffar honom ")

Andra språk kan t.ex. använda särskilda grammatiska markörer för att beteckna det som topikaliseras. I ett språk som Cebuano står en topikaliserad nominalfras normalt i absolutivt kasus, förutom att det också lyfts fram i ordföljden. Japanska markerar topikalisering genom att lägga till markören は (wa) efter ett ord, och koreanska använder på samma sätt 는 (neun) and 은 (eun).