Tibet (land)

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den här artikeln handlar om det historiska landet Tibet. För den autonoma regionen Tibet, som är en del av Kina, se Tibet (autonom region i Kina)

						Det historiska Tibet som krävs av tibetanska exilgrupper
						Tibetanska områden definierade av Folkrepubliken Kina
						Den autonoma regionen Tibet (områden kontrollerade av Folkrepubliken Kina).
						Krävt av Indien som del av Aksai Chin.
						Krävt av Folkrepubliken Kina som del av den autonoma regionen Tibet.
						Andra områden som historiskt ligger inom den tibetanska kulturella sfären.

Tibet, (tibetanska བོད་, Phö), är namnet på en region och en historisk stat i Centralasien. Tibet är sedan början av 1950-talet ockuperat av Kina, och de forna tibetanska områdena är idag indelade i den autonoma regionen Tibet, Qinghai och delar av provinserna Sichuan, Yunnan, Gansu och Xinjiang. En tibetansk exilregering ledd av Dalai lama verkar från norra Indien för ett fritt, eller åtminstone i högre grad än idag självstyrande, Tibet.

Geografi

Tibet omfattar främst den tibetanska högplatån, vilken är världens största och högsta platå med en medelhöjd på cirka 3 000 meter över havet. I söder avgränsas Tibet av bergskedjan Himalaya, vars genomsnittliga höjd är 3 000 meter i söder och 4 500 meter i norr; den berömda bergstoppen Mount Everest ligger på Tibets gräns mot Nepal.

Det landområde där majoriteten av befolkningen är tibetaner är kanske så stort som 2,2 miljoner kvadratkilometer.

Klimatet är mycket torrt nio månader om året, och snöfallet är i genomsnitt endast 45 cm, på grund av regnskuggeeffekten, som gör att bergskedjor förhindrar fukt från haven att nå platåerna. De västra bergspassen får små mängder snö varje år men fortsätter att vara resbara året om. Låga temperaturer är vanliga i de hela västra regionerna, där vegetationen sällan blir mer omfattande än små buskar.

Administrativa indelningar

Tibets administrativa indelningar har varierat under landets historia, men den klassiska indelningen var i de tre större delarna:

• Ü-Tsang, (tibetanska: dbus-gtsang, kinesiska: 卫藏, pinyin:Wèizàng), huvudsakligen motsvarande dagens autonoma region Tibet
• Kham, (tibetanska: khams, kinesiska: 康, pinyin: Kāng), huvudsakligen motsvarande västra delen av dagens Sichuan
• Amdo, (tibetanska: a-mdo, kinesiska: 安多, pinyin: Ānduō), huvudsakligen motsvarande dagens Qinghai

Religion

Detta avsnitt är en sammanfattning av Tibetansk buddhism

Före buddhismens införande dominerade en schamanistisk religion kallad bön. Den nordindiska mahayanabuddhismen infördes i Tibet under 700-talet och det första buddhistiska klostret byggdes i Samye utanför Lhasa kring år 779.^[1] Den tibetanska buddhismen fick sin egen utveckling och har också influerats av kinesiska buddhistiska skolor. Den tibetanska buddhismen har ofta missvisande kallats lamaism eftersom ordet lama hänvisar till det tibetanska ordet för andlig lärare. Dalai lama är den andlige ledaren för den största av skolorna inom tibetansk buddhism.

Historia

Tibets flagga som användes mellan 1912 och 1950 är förbjuden i Kina, men används fortfarande av exilregeringen

Landet Tibet formades under 600-talet och enades för första gången under kung Songtsen Gampo. Songtsen Gampo gifte sig med två prinsessor, Brikuti från Nepal och Wen Cheng från Kina. De båda prinsessorna var båda buddhister och förde läran med sig till Tibet.

Tibet har alltid haft komplicerade relationer till omkringliggande länder. Många krig har utkämpats med de olika folken i Kina, Mongoliet, Manchuriet och Turkestan. De många krigen har avlösts av en stor mängd vänskapliga förbindelser och fredsfördrag. Det var bland annat genom ett sådant fördrag under 1200-talet som Djingis Khans son, Atlan Khan grundade Dalai lama-traditionen.

Under Mingdynastin förlorade Kina överhögheten över Tibet och landet var i praktiken självständigt.^[2]

Tibet under Qing-väldet

Från år 1720 blev Tibet beroende av Qing-dynastin och lydde administrativt under vicekungen i Sichuan. Qing-myndigheten representerades av tre kejserliga, för 3 år utsedda fullmäktiga ståthållare (amban) som ledde de utländska och militära ärendena, men ledningen av civila och religiösa frågor överläts åt den tibetanska regeringen.^[3]

Under Qing-dynastin var Tibet länge stängt för utlänningar, som regelmässigt utvisades ur landet. Bland de som lyckades ta sig in i landet var den katolske missionären Évariste Régis Huc som vistades där 1846 tillsammans med en missionärskollega.

1903–1904 invaderades Tibet av en brittisk expedition ledd av Francis Younghusband med 3000 soldater och 7000 bärare, sherpas som nådde Lhasa efter hårda strider. Från brittisk sida hävdades det att ett av motiven bakom expeditionen var att förekomma Ryssland som påstods vilja annektera Tibet. När expeditionen nådde Lhasa har den trettonde Dalai lama redan flytt till Mongoliet. Den brittiska expeditionen tvingas till återtåg i september 1904 inför den annalkande vintern. Qing-hovet i Peking vägrade emellertid att acceptera ett för britterna mycket förmånliga avtal, det skulle ge britterna rätt till kontroll över telekommunikationer och mineralrättigheter osv, som britterna med vapenhot tvingat fram i Lhasa.^[4]

Under det tidiga 1900-talet fanns det utländska rådgivare i Tibet utsedda av den brittiska regeringen som såg till att Tibet gynnande brittiska intressen. Under vissa perioder innan 1913 kan man betrakta Tibet som ett brittiskt protektorat. Efter en kortvarig Brittisk militär expedition i Tibet ingicks dock avtal mellan Qing, Storbritannien och Ryssland om att Tibet tillhörde Kina.

I ett avtal mellan Kina och Storbritannien 1906 lovade Storbritannien att inte annektera tibetanskt territorium eller blanda sig i administrationen av Tibet. Därmed erkände Storbritannien också att det avtal som undertecknade i Lhasa 1904 inte gällde.^[5] Följande år erkände Storbritannien Kinas överhöghet (ordagrant suzerain rights) i Tibet i ett avtal med Ryssland.^[6]

Xinhairevolutionen 1911–12 tvingade änkekejsarinnan Longyu att avstå från regeringsmakten i sin minderårige sons namn, den 8-årige kejsaren Puyi, och Republiken Kina bildades. Den nya regeringen under Yuan Shikai hävdade att Republiken Kina övertagit den avsatte kejsarens och hans regerings överhöghet i Tibet, men på grund av Kinas inre splittring kunde inte Peking utöva någon politisk makt i Tibet och landet blev i praktiken självständigt 1913.^[7]

Det självständiga Tibet 1913–1951

Tibets status under perioden 1912–1951 har varit mycket omstridd. 1913–1914 slöts ett avtal mellan Republiken Kina, Tibet och Storbritannien i den indiska staden Simla som aldrig ratificerades av Kina. Ett ömsesidigt erkännande mellan Mongoliet, som gjort sig självständigt, undertecknades i ett avtal år 1913.

Från slutet av 1800-talet fram till 1935 ledde den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin flera årslånga expeditioner i Tibet. Det resulterade bland annat i kartor över stora delar av Tibet, böcker och ett stort antal volymer med vetenskaplig dokumentation. Enligt Nordisk Familjebok, Uggleupplagan tryckt 1919 var Tibet indelat i två administrativa områden som officiellt lydde under den kinesiska beskickningen. Enligt samma källa var dock det engelska inflytanden minst lika stort som det kinesiska efter Englands militära expedition till Lhasa 1904. Svensk Uppslagsbok, tryckt 1936, nämner att England och Ryssland i ett fördrag av 1907 erkände Kinas överhöghet över Tibet. Enligt Svensk Uppslagsbok skulle kineserna emellertid aldrig haft någon större makt i Tibet eftersom landet var svåråtkomligt och av ringa värde ur materiell synpunkt, att kineserna inte vinnlagt sig om att bemästra Tibet och att inre oroligheter i Kina fram till 1934 gjort att "man icke haft tid över för T." ^[8]

I en rapport publicerad år 1960 av The International Commission of Jurists var slutsatsen däremot att Tibet 1913–1950 hade en allmänt accepterad status som en stat enligt internationell rätt.^[9][10] Det inflytande som Kina hade haft i Tibet betraktade kommissionen närmast som rent symboliskt. Kinesiska regeringar har däremot, under hela 1900-talet, hävdat att Tibet sedan många hundra år är en del av Kina.

1940 tillsattes den fjortonde "reinkarnationen" av Dalai lama, då var han endast fyra år gammal. Andra världskriget och inbördeskrig i Kina bidrog till att Tibet var mycket isolerat under 1930 och 1940-talet. Västerlänningar var under lång tid förbjudna att besöka Lhasa.

I juni 1950 svarar den engelska regeringen i Underhuset på en fråga om vilken form av erkännande som man ger Tibet. Svaret är att Hans Majestäts regering "alltid varit beredd att erkänna Kinas överhöghet över Tibet, men bara på det villkoret att Tibet betraktas som autonomt"^[11]

Kinas invasion

Detta avsnitt är en sammanfattning av Tibet#Tibet_under_kinesiskt_styre

1951 invaderades Tibet av Folkets befrielsearmé. Tibet kunde endast bjuda mycket litet militärt motstånd och landet fick inget stöd i FN. Ockupationens första år förflöt ganska väl och Dalai lama upprätthöll goda förbindelser med Kinas regering och Mao Zedong. Men 1955–1959 försämrades relationerna avsevärt. I mars 1959 spreds ett rykte i Lhasa om att kineserna tänkte mörda Dalai lama. Invånare försökte skydda Dalai lama genom att under flera dagar ockupera Norbulingka, Dalai lamas sommarpalats, som då låg strax utanför Lhasas centrum. De vilda protester utanför Norbulinka ledde till att samarbetet mellan Dalai lama och ockupationsmakten rasade helt. Dalai lama flydde från Lhasa till fots natten 10 mars 1959. Han tog sin tillflykt till Indien och grundade i Dharamsala en exilregering och ett exilsamhälle. Enligt den kinesiska regeringen låg missnöje bland de före detta stora jordägarna i Tibet som förlorat jord och makt bakom försöket till uppror 1959.

Referenser

1. ↑ Goldstein (1997), s. 1.
2. ↑ Goldstein (1997), 4–5.
3. ↑ Goldstein (1997), 14–15.
4. ↑ BIANGYI:Tibetans' fight against British invasion
5. ↑ CONVENTION BETWEEN GREAT BRITAIN AND CHINA RESPECTING TIBET Signed at Peking, 27 April 1906
6. ↑ CONVENTION BETWEEN GREAT BRITAIN AND RUSSIA the 18th August 1907
7. ↑ Goldstein (1997), ss. 30-36.
8. ↑ Artikeln Tibet i Svensk Uppslagsbok, Malmö. 1936
9. ↑ ICJ Report on Tibet 1960
10. ↑ The Status of Tibet
11. ↑ [http://hansard.millbanksystems.com/commons/1950/jun/21/tibet-autonomy#S5CV0476P0_19500621_HOC_70 TIBET (AUTONOMY) HC Deb 21 June 1950 vol 476 c1267]

• Goldstein, Melvyn: A History of Modern Tibet: The Demise of the Lamaist State, University of California Press, Berkeley 1989. ISBN 9780520075900. 
• Goldstein, Melvyn: The Snow Lion and the Dragon: China, Tibet, and the Dalai lama, University of California Press, Berkeley 1997. ISBN 0520212541. 
• Petech, Luciano (1972). China and Tibet in the Early 18th Century. History of the Establishment of Chinese Protectorate in Tibet. 2d ed. Leiden: Brill.
• Shakya, Tsering: The dragon in the land of snows : a history of modern Tibet since 1947, Columbia University press, New York 1999. ISBN 0231118147.