Tennisracket

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Modern tennisracket

Tennisracket (ibland oegentligt kallad tennisrack) är det redskap som används inom lawn-tennis för att slå till bollen. Tennis spelades från början (omkring 1300-talet) med strängförsedda handskar, som har utvecklats till dagens moderna racketar i kompositmaterial som i kombination med spelarens teknik ska ge så kraftfulla slag som möjligt.

Perioden 1874-1984, det vill säga under 110 år, dominerade racketar tillverkade av trä inom tennisen. Dessa var konstruerade av ihoplimmade trälameller, ofta med inslag av olika träsorter som bok, mahogny, lönn, hickory och valnöt, men med askträ som det dominerande materialet i ramen. Träracketarna var generellt tyngre (de vägde cirka 380 - 410 gram) än dagens racketar och hade dessutom en mindre slagyta, vilket innebar att bollarna inte kunde slås med lika stor kraft som i dag.

En utveckling som började redan på 1960-talet innebar att träracketarna via mellanformer under 1980-talet successivt ersattes av rackettyper med större slagyta och tillverkade av andra material. Howard Head patenterade 1976 en helt ny rackettyp, Prince Classic av aluminium, som hade ett mycket större huvud än traditionella racketar. Han gav den beteckningen oversize, som tillsammans med den något mindre midsize är standardstorlek i dag.

Sedan mitten på 1980-talet tillverkas racketramarna av olika typer kompositmaterial bestående av härdplast armerad med kolfiber (oegentligt kallad grafit) och ofta med inslag av glasfiber och exempelvis kevlar, titan, bor eller zirkonium. Vikten har reducerats till mellan 250 och 325 gram med de nya materialen, vilket är till fördel framförallt för motionsspelare. Sedan slutet av 1980-talet tillverkas de flesta tennisracketar med brett profildjup i ramen (widebody), vilket gör dem styvare än tidigare. Detta har i hög grad möjliggjort dagens tennis med sina kraftfulla grundslag.

Tillåtna maximimått för en tennisracket regleras i dag av det internationella tennisförbundet, ITF. Numera marknadsför rackettillverkarna årligen nya racketmodeller, vilket innebär att det finns ett otal typer att välja mellan. Vid val av rackettyp måste man därför ta hänsyn till flera faktorer som greppstorlek, slagytans storlek, längd, styvhet, strängning (mönster och hårdhet), vikt och balans.

Innehåll

Historia

Träracketar och bollar för real tennis.

Ursprungligen, före 1300-talet, spelades tennis med bara händerna. Senare började man använda handskar och försåg dessa med strängar av senor mellan fingrarna. Från 1300-talet använde man racketar, från början kortskaftade, av solitt trä med slagytan klädd med pergament eller liknande. Från 1500-talet användes träracketar där huvudet försetts med ett nätverk av strängar av olika material som till exempel fårtarmar.

Bruket av ramar av trä fortsatte in i vår egen tid. Fortfarande används träracketar i exempelvis real tennis. Dessa tillverkas i dag huvudsakligen av firman Greys of Cambridge[1] . Annars har trä helt ersatts av andra material vid tillverkningen av racketar avsedda för bland annat lawn-tennis, med avsikten att göra dem lättare och med större slagyta, och därmed öka kraften i tillslaget av tennisbollen.

Träracketar avsedda för lawn-tennis

Under hela perioden 1874-1984, det vill säga under 110 år, dominerade träracketar inom tennisen. I samband med att tennisspelet introducerades av Walter Clopton Wingfield 1874, sålde han träracketar till det nya spelet av i stort sett samma utseende som de för real tennis. Firman Wright & Ditson var en av de första som tillverkade racketar specialdesignade för lawn-tennis. Firman köptes upp 1891 av Spalding, som sedan in i vår tid fortsatte att tillverka racketar av hög kvalitet. Tennisracketar var från början tunga, robusta och tillverkade av ett stycke solitt böjt trä, oftast ask, med en från halsen inåt huvudet vettande konvex träkil som stadgade konstruktionen. Kilens form ändrades senare så att den inåt huvudet vettande ytan blev konvex. Detta skedde cirka 1910. Huvudets form varierade. En vanlig tidig form på huvudet var att detta från halsen vidgades uppåt och att toppen var tvärt "avhuggen". Senare kom racketar med den mer klassiska ovala formen på huvudet. Regler för racketramens utformning fastlades inte från början, däremot bestämdes att den flätade slagytan måste vara plan och lika på båda sidor. Tidigast användes naturmaterial till strängningen, senare också mer hållbara nylonsträngar.

Anthony Wilding med sin tennisracket från 1910-talet

För att utjämna för oundvikliga skillnader i träets kvalitet och även förbättra hållfastheten hos ramen, började man på 1910-talet att tillverka ramen av två eller flera trälameller som arrangerades enligt samma princip som kryssfaner (på engelska plywood) och formades runt en racketformad mall. Längre fram, från andra halvan av 1940-talet, var det vanligt att ramen bestod av upp till elva trälameller som utgjordes av olika träslag som bok, mahogny, lönn, hickory och valnöt. Askträ fortsatte dock att vara det dominerande materialet i ramen. Lamellerna hölls samman med ett urea formaldehydlim. Lameller av vulkanfiber för att öka hållfastheten var också vanliga inslag i ramarna. Kända racketmärken under "träeran" var Dunlop Maxply (tillverkad 1933-83), Slazenger, Donnay, Wilson, Bancroft och Head. Flera av dessa firmor tillverkar fortfarande racketar, numera av modern typ.

Också under träeran experimenterade man med utformningen av racketarna med syftet att förbättra spelegenskaperna. Den brittiske toppspelaren Henry Austin designade och spelade själv under 1930-talet med en tennisracket vars skaft bestod av 3 smala träsegment som fäste i rackethuvudet. Syftet med konstruktionen var att minska luftmotståndet. Modellen, som dock inte blev någon kommersiell framgång, salufördes under beteckningen Streamline och producerades av firman Hazells [2]

Träracketarnas prestanda

Träracketarnas design var en kompromiss mellan låg vikt, styvhet och hållfasthet. De var generellt tyngre än dagens racketar och en ordinär strängad seniorracket vägde cirka 380—410 gram. Detta angavs oftast som 13,5-14,5 avoirdupois ounces (på svenska uns). Såväl lättare som tyngre racketar tillverkades också. Begreppet ounce används fortfarande internationellt för att ange en tennisrackets vikt. Samtidigt kunde huvudet inte göras för stort eftersom det måste tåla en rimligt hård strängning utan att bli skevt. Vanliga cirkamått för en normalstor seniorracket var en total längd av 69 cm (motsvarande 27 engelska tum, på engelska inches), varav skaftet var 38,5 cm. Slagytans längd var drygt 27 cm och dess bredd 20,5 cm, med en total yta mellan knappt 70 till 85 square-inches (85 kvadrattum eller cirka 215 kvadratcentimeter, se också nedan under moderna tennisracketar - mått). Racketar med större huvud tillverkades också, men dessa var skörare än ordinära racketar och hade dessutom en uttalad tendens att bli skeva. Oavsett huvudets storlek rekommenderades att förvara träracketar med en särskild spännram av trä eller metall för att undvika att skevhet uppstod.

Träracketar var oavsett kvalitet mer vibrationskänsliga och mindre styva i toppen än dagens racketar, vilket innebar betydande energiförluster vid bollträffen. Framförallt var den effektiva träffytan (på engelska sweet spot, se också nedan under moderna tennisracketar), det vill säga det område på strängarna inom vilket bollträff ger upphov till ett "rent" slag, betydligt mindre än på dagens racketar. Detta innebar problem, framförallt för motionsspelarna att slå rena slag. Racketens tyngd innebar också begränsningar i möjligheten att med racketsvingen få upp tillräcklig hastighet i träffögonblicket av bollen. Bollarna slogs därför av dåtidens elitspelare cirka 25 % långsammare än i dag, vilket många anser gav spelet en helt annan karaktär.

Spelstil med träracketar

På grund av träracketens speciella egenskaper, som sedda med dagens ögon innebar begränsningar, användes en annan slagteknik än i dagens tennis. Slagen utfördes klassiskt med långa svepande armrörelser. Den amerikanske tennislegenden Bill Tilden beskrev redan 1922 i sin bok "The Art of Lawn Tennis" hur en forehanddrive skulle slås. Den första fasen av swingen utförs, med sidan av kroppen vettande mot slagriktningen, bakom kroppen. Denna fas bestämmer slaghastigheten. Nästa fas av swingen är omdelbart framför kroppen och definierar bollträffens kraft och bollkontrollen. Den tredje fasen är det avslutande genomförandet (engelska follow through) och definierar bollträff och spin. Alla forehandslag skall "toppas", det vill säga överskruvas. Den svenske elitspelaren Jan-Erik Lundqvist gav 1964 i sin bok "Tokig i Tennis" rådet att förbereda slaget i tid och att ta ut racketen ordentligt. Särskilt viktigt var det att träffa bollen långt framför kroppen (viktigt även i dag) och med rak arm.

Slutet på ”träeran”

En utveckling som började redan på 1960-talet innebar att träracketarna via mellanformer under 1980-talet successivt ersattes av rackettyper tillverkade av andra material. Säsongen 1981 dominerade fortfarande traditionella träracketar med små huvuden bland proffsspelarna. Amerikanen John McEnroe vann Wimbledonfinalen med en variant av den klassiska ”Dunlop Maxply”[3] . Hans finalmotståndare, svensken Björn Borg använde en ”Donnay Borg Pro”[4], också den i grunden en träracket.

Fil:Bjornborg.jpg
Björn Borg, en av de sista storspelarna under "träeran"

Mats Wilander vann 1982 Franska öppna med en första generationens grafitracket (oegentlig beteckning, se nedan under avsnittet om moderna racketar) från Rossignol, men året därpå vann Yannick Noah titeln i samma turnering med en rackettyp som var en mellanform mellan trä- och grafitracket. Han använde en oversize-modell (patenterad av Howard Head, se nedan under rubriken "metallracketar") från Le Coq Sportif, som i grunden var en träracket men med inslag av grafit i ramen. Även om många elitspelare, däribland Vitas Gerulaitis och Miloslav Mecir fortsatte att spela med träracketar till in i andra halvan av 1980-talet, övergick de flesta från mitten av årtiondet till att spela med grafitracketar som under den perioden utvecklades snabbt, och blev inom kort styvare, starkare och lättare än mellanformerna. Från säsongen 1984 marknadsförde firma Wilson sin nya Pro Staff 6.0 helt av grafit. Den producerades fram till 2007. Modellen var mycket populär och användes bland andra av spelare som Chris Evert, Pete Sampras och Stefan Edberg. John McEnroe vann Wimbledontiteln 1984 med en grafitracket med litet huvud, ”Dunlop 200G”, med inslag av glasfiber i ramen. Denna rackettyp användes också av Steffi Graf.

Spelare som Björn Borg och John McEnroe har offentligt beklagat utvecklingen bort från träracketar, dels på grund av att spelet i dag blivit mycket snabbare än det var fram till 1980-talets mitt, ännu med de tidigaste komposit - och grafitracketarna, men också på grund av den annorlunda ”bollkänslan” man hade med de äldre rackettyperna som var mer svårspelade och enligt dessa kritiker krävde större skicklighet från spelarna [5].

Metallracketar

Redan 1967 introducerades racketar av aluminium eller stål. Mindre lyckade försök hade gjorts redan under 1880-talet med stålracketar. Först nu hade man löst vissa tekniska problem, särskilt i fråga om hållbarheten hos strängarna och infästningen av dessa i ramen. Jimmy Connors blev den förste elitspelaren som använde enbart metallracket, vilket han gjorde fram till mitten på 1980-talet. Det var den klassiska Wilson T-2000, som designades av den franske förre elitspelaren René Lacoste. Denna tidiga representant för en ny racketteknologi hade visserligen ett litet huvud som träracketerna, men var både lättare, styvare och starkare än dessa. Liknande metallracketar tillverkades också av andra firmor som Snauwaert, Spalding och Yonex. Bland spelare som mot slutet av sina karriärer använde sådana racketar märks också spelare som Rod Laver, Tony Roche och Victor Pecci.

Howard Head patenterade 1976 en helt ny rackettyp, Prince Classic av aluminium, som hade ett mycket större huvud än de traditionella träracketarna och andra metallracketar. Han gav den beteckningen "oversize", en storlek som är standard i dag. Egenskaperna hos Heads racket uppskattades framförallt hos motionsspelare som fann det mycket lättare att spela tennis för nöjes skull. Därtill blev slagen, på grund av det större huvudet, med automatik kraftfullare än med de gamla träracketerna. Howard Heads patent (US pat no 3999756) beskrivs på United States Patent and Trademark Office.

Professionella spelare var i början mindre förtjusta i Prince Classic-modellen eftersom racketen hade något oberäkneliga egenskaper och krävde ett annat utförande av slagen än med de äldre rackettyperna. Trots detta användes denna pionjärmodell av vissa professionella spelare, bland andra av amerikanskan Pam Shriver [6].

Tidiga kompositracketar

Howard Head marknadsförde med början 1969 en tennisracket som var tillverkad av polyeten (en typ av plast) mellan aluminiumskikt. Denna rackettyp användes av den framgångsrika amerikanske tennisspelaren Arthur Ashe under 1970-talet och såldes som “Arthur Ashe Competition”. Detta var den första kompositracketen som tillverkades[7].

På 1970- och -80-talen experimenterade vissa firmor med att införa lameller av andra material som glasfiber och kolfiber ("grafit") vid sidan av träet i konstruktionen, för att på så sätt öka hållfasthet och styvhet. Dunlop marknadsförde varianter av den klassiska Maxply med tillnamnen Tournament Graphite och McEnroe. Wilson tillverkade en träracket med förstorat huvud, Jack Kramer Midsize. Dessa racketar liknade till utseendet de klassiska träracketerna med sluten |hals som anslöt till det ovala huvudet. Till dessa racketar räknas också Donnay Borg Pro Midsize, en efterträdare till Donnays klassiska Borg Pro som användes av Björn Borg. Den svenske spelaren Anders Järryd, bland andra, använde denna midsize-racket till och med säsongen 1984.

Parallellt med dessa konservativt utformade kompositracketar utvecklade firmor som Prince, Le Coq Sportif, Donnay, Pro Kennex och Schnauwaert racketar med öppen hals, det vill säga racketar med samma grundutseende som de flesta av dagens tennisracketar. Till sin konstruktion anslöt de fortfarande till de äldre trämodellerna så tillvida att man behöll lamellstrukturen men bytte ut vissa av trälamellerna mot grafitlameller, samtidigt som man ersatte träexteriören helt eller delvis med grafitskikt. Prince marknadsförde på detta sätt sin Prince woodie, en oversize-racket som blev populär på proffstourerna, särskilt bland dubbelspelarna[8]. Bland kända spelare som under en period i början av 1980-talet spelade med Prince woodie märks Martin Jaite, Peter McNamara och Gabriela Sabatini. McNamara har berättat att han förbättrade sin ranking avsevärt när han gick över till denna modernare typ av racket, som han anser är den bästa racketkonstruktion som någonsin gjorts[9]. Dessa racketar hade egenskaper som närmade sig moderna racketars, men var fortfarande 25-35 % tyngre och mindre styva i toppen, vilket innebar begränsningar jämfört med dagens racketar avseende möjligheten att slå hårda bollar.

Från mitten av 1980-talet övergick tillverkarna till dagens grafitdominerade kompositmaterial. Den första generationens grafitracketar, (exempelvis Rossignol med sin F-serie, Donnay - racketar eller Wilson Pro Staff 6) vägde ofta något mer än 350 gram (cirka 12,5 uns). Detta innebar att de var lättare än träbaserade kompositracketar, men tyngre än dagens racketar.

Moderna tennisracketar, material och fysikaliska egenskaper

Modern tennisracket av kompositmaterial (kolfiber, oegentligt kallad "grafit" med inslag av titan.)

För att förbättra tennisracketens generella egenskaper, särskilt avseende styvhet, tröghetsmoment, vibrationsfrihet och vikt, har man experimenterat med många olika material vid tillverkningen av moderna kompositracketar. Sedan mitten på 1980-talet tillverkas de flesta racketramarna av härdplast armerad med olika typer av kolfiber (oegentligt kallad "grafit", därav beteckningen grafitracket) och ofta med inslag av glasfiber och fibrer av exempelvis kevlar, titan, bor eller zirkonium, men billigare och enklare racketar av metall marknadsförs också i mindre omfattning. Vikten hos nutida kompositracketar har reducerats till mellan 250 och 340 gram (9-12 uns) med de nya materialen och tillverkningsprinciperna. Moderna lätta racketar innebär fördelar framförallt för motionsspelare som kan få större hastighet i svingen och ökad uthållighet. En annan fördel jämfört med träracketar är en ökad hållbarhet.

Förutom den lägre vikten jämfört med träracketars har moderna rackettyper upp till 50 % större slagyta, vilket också innebär en effektiv träffyta, sweetspotområde som är avsevärt större. Sweetspotsområdet innefattar egentligen två intill varandra liggande sweetspots; vid bollträff i den ena (på engelska vibration node), belägen nära slagytans centrum, minimeras vibrationerna och vid träff i den andra (på engelska centre of percussion), belägen något närmare halsen, minimeras racketens tendens att vrida handleden vid bollträffen. Vid träff i sweetspotsområdet upplever spelaren att slaget är rent, något som är betydligt lättare att åstadkomma med moderna racketar jämfört med äldre typer.

Den minskade vibrationsbenägenheten vid bollträffen jämfört med träracketar, innebär sannolikt mindre risk för "tennisarmbåge".

Tröghetsmomentet kring symmetriaxeln (engelska: roll moment of inertia) är cirka 50 % större än hos de äldre träracketarna, vilket är en följd av den vidare ramen. Detta innebär att moderna racketar är väsentligt mindre vridningsbenägna vid "orena" bollträffar utanför racketens längsaxel, än äldre racketar.

I försök att ytterligare förbättra racketramarna, fortsätter tillverkarna att experimentera med nya material och modifieringar i utformningen. En firma, Head, marknadsför racketar där ramen har inslag av en ny legering med handelsnamnet "liquidmetal" [10], som påstås förbättra racketens motståndskraft mot den permanenta deformering och förlust av styvhet i ramen som blir följden av långvarigt bruk med upprepade bollträffar. Det senaste 2005 är att återinföra trä i grafitramen (tillverkare ProKennex, racketserie Core [11]), enligt tillverkaren för att minska vibrationerna vid bollträffen. En racketmodell från Head har för samma ändamål försetts med inslag av piezoelektrisk keram i ramen med förmåga att omvandla vibrationerna till elektricitet[12].

Flera av de nyare rackettyperna har särskilda system för att öka strängarnas rörlighet i ramen i sweetspotområdet, exempelvis Prince med sin sweet spot suspension, vilket innebär att vibrationerna ytterligare reducerats jämfört med konventionella racketar, samt att själva sweetspotområdet ytterligare förstorats.

Mått

Regler för tennisracketens utformning och mått befästes först 1981 och regleras av det internationella tennisförbundet, ITF. Under 1990-talet gällde olika regler för amatör- och proffsspel, men från 2000 gäller följande maximala mått: Totallängd 73,67 cm (29 inches) och ramens vidd 31,75 cm (12,5 inches). Vanliga mått för en oversize-racket är en totallängd på 68,6 cm, ett skaft på 31,5 cm, slagytans längd cirka 35 cm och dess bredd 24—26 cm. Vanligen används enheten kvadrat-tum (eng. square inches) om storleken på träffytan. Normalt är storlekar mellan 85 - 110 sq.inch. De allra största racketarna (oversize eller supersize) ger visserligen stor kraft i tillslaget av bollen, men erbjuder mindre bollkontroll. Professionella spelare föredrar oftast tämligen styva ramar i midsize eller midsize-plus, vilket motsvarar en storlek av 85-100 square inches.

Begreppet widebody

Från slutet av 1980-talet utformas de flesta tennisracketarna med bred ram, så kallad widebody- racket[13], med ett profildjup på ramen mellan 18 – 30 mm, jämfört med 15 - 17 mm under träracketeran och de tidiga komposit- och grafitracketarna under 1980-talet. Den större bredden bidrar i hög grad till styvheten i ramen. Vid bollträff böjs en racketram med ordinär bredd under 15 - 30 millisekunder något bakåt, medan bollen berör strängbädden knappt halva den tiden [14]. Detta innebär att en hel del av den energi som vid träffen överförts till ramen inte hinner återföras till bollen innan denna lämnat strängbädden. Idén med de bredare ramarna är att dessa vid bollträff skall hinna återta det mesta av sin ursprungliga form innan bollen lämnat strängbädden. Detta bidrar till möjligheten att slå kraftfulla slag som är typiska för modern tennis. Denna modifiering av ramen tillskrivs den tyske ingenjören och författaren Siegfried Kübler [15], som 1985 marknadsförde den första widebody-racketen Kuebler Resonanz. En nackdel med de breda styva ramarna liksom de moderna ramarnas relativa vibrationsfrihet är att spelarna känner av bollträffen mindre och får på så sätt mindre kontroll i slaget. En annan nackdel är att strängbädden ligger djupt i racketen, vilket medför risk för ramträff när bollen rullar över ytan i samband med att den sätts i rotation (över- eller underskruvad boll, se också artikeln tennis). För att motverka detta konstrueras de flesta racketar i dag med en rambredd runt 20 mm och materialet fördelat så att styvheten är olika i skaft och huvud. Extra inlägg i huvudet av exempelvis koppar eller titan i eller nära toppen bidrar till att uppnå samma effekter som med de ursprungliga widebody-racketarna.

En speciell rackettyp marknadsförs av Blackburne Racquets Incorporated, med en dubbel strängbädd arrangerad så att nivåskillnaden mellan strängar och ram i stort sett elimineras på båda sidor. Detta arrangemang sägs ge ytterligare större sweet spot -område än hos konventionella moderna racketar, samtidigt som risken för ramträff minskar betydligt [16]. Fortfarande råder oklarhet huruvida racketens utformning strider emot regelverket om strängning i ett plan (se också nedan under avsnittet om "strängarna").

Tillverkningsprocess

Moderna tennisracketar är uppbyggda av kompositmaterial, det vill säga ett blandmaterial bestående av armeringsfibrer av kol, glasfiber, kevlar etcetera enligt ovan med en epoxiharts (engelska epoxiresin)-baserad värmehärdande härdplast som bindemedel. Racketarna är i princip gjutna och görs med särskilda tekniker ihåliga vilket bidrar till den lägre vikten jämfört med de tidigare mer solida grafitracketarna. Standardmetoden för tillverkning av tennisracketar kallas kompressionsmetoden. Ett antal varianter av denna har utvecklats, av vilka flera patenterats. I princip "lindas" vävar av armeringsmaterialen tillsammans med epoxi i ett flertal skikt kring en expanderbar innertub av plast. Därefter läggs materialet i en racketformad gjutform. Därefter fylls innertuben med luft eller expanderande skum, ofta polyuretan, varvid kompositmaterialet komprimeras och formas efter gjutformen. Formen hettas upp så att resinet först fördelas jämt bland armeringsfibrerna för att sedan härda. Racketen tas därefter ur formen, hål drillas för strängarna, varefter racketen ytbehandlas i flera omgångar för att åstadkomma en hållbar finish. Den färdiga racketen är ett exempel på en plastkomposit[17], [18].

En föregångare till dessa moderna metoder utvecklades i början av 1980-talet av Dunlop för att effektivisera tillverkningsprocessen och reducera det hantverksmässiga inslaget. Kompositmaterialet injicerades då i en racketformad gjutform, så kallad injektionsgjutning. Racketen blev ihålig genom en i gjutformen placerad lättsmält metallkärna, också den formad som den blivande racketen men med något mindre dimensioner. Efter gjutningen hettades racketen upp ytterligare, varvid den inre metallkärnan smälte och avlägsnades. Med injektionsmetoden framställdes på detta sätt de första ihåliga kvalitativa racketarna med högt grafitinnehåll, men för tillverkning av racketar med stora huvuden var den mindre lämpad, varför den senare har övergivits. Se också extern länk.

Strängarna

Strängarna tillverkades ursprungligen av fårtarmar, ett material som är mycket väl lämpat för ändamålet. Från 1940-talet tillverkas strängar oftast av kotarmar, eftersom färre antal djur krävs för tillverkningen. Vid tillverkningen renas tarmmaterialet, och efter att ha tvinnats och polerats täcks de av ett skyddande polyuretanskikt.

I dag föredras syntetiskt framställda strängar, eftersom det biologiska materialet visserligen ger en utmärkt bollkänsla, men inte är hållfast och förstörs av fukt. Syntetiska strängar har förbättrats markant under de sista årtiondena och tillverkas av nylon, polyester och kevlar, de senare komponenterna bidrar till att öka hållfastheten. Materialen kan användas ensamma eller blandas vid tillverkningen. Vid den processen dras smält material ut till fina trådar som tvinnas. Strängarna tillverkas i olika grovlekar, varierande mellan 0,6-1,8 mm, vanligen används en grovlek på 1 – 1,5 mm.

Från 1978 gäller regeln att slagytan skall vara plan och bestå av ett enda mönster av korsade strängar förenade med ramen och alternativt sammanflätade eller fästade där de korsar varandra[19]. Det är tillåtet att placera en vibrationsdämpare bland strängarna, men endast utanför området där dessa korsar varandra. Regelverket var nytillkommet, orsakat av att vissa spelare under säsongen 1977 använde varianter av så kallad spagettisträngning på sina racketar (se nedan).

Strängarnas uppgift är i första hand att motta bollens energi vid träffen och att återföra så mycket som möjligt av denna till bollen vid återstudsen för att åstadkomma en effektiv bollretur. En annan viktig funktion är att vid träffen åstadkomma skruv (spinn) av bollen genom att låta denna vid träffen rulla över strängbädden. Nivån på återförandet av bollenergin beror på strängarnas elasticitet och "hårdheten" i strängningen. Vid strängningen används i normalfallet en spännkraft på cirka 265 N per sträng (oegentligt betecknat som "hårdhet 27 kg"). När en tennisboll träffar strängarna, komprimeras den något, mer ju större hastighet den har vid träffen. Samtidigt överförs en del av bollens energi till de eftergivliga strängarna. Vid återstudsen kommer, vid normal strängning, så mycket som 90-95 % av den till strängarna överförda energin att återföras till bollen. Nettoeffekten blir ändå en betydande förlust av den ursprungliga bollenergin i samband kompressionen av bollen i träffögonblicket. Det karakteristiska ljudet när bollen träffar strängbädden är också ett uttryck för energiförlust.

Robert Lindstedt, typisk nutida spelstil.

Som en tumregel gäller att ju lösare strängningen är, desto mer energi återförs och desto "hårdare" bollreturer kan åstadkommas. Allra hårdast kan bollen returneras om den träffar ett område mellan rackethalsen och sweetspotområdet, på engelska betecknas området som "best bounce area". Olika spelare föredrar olika strängningar, vissa vill ha hårdare strängning, vilket ger bättre bollkontroll men lösare slag. Om en returnerad boll, det vill säga en boll i rörelse, träffar slagytan inom ett område nära toppen återförs endast litet eller ingen energi alls till bollen. Slaget blir stumt och returen mycket ineffektiv. Området benämns the dead spot. Servar kan bli särskilt effektiva om bollträffen sker just i dead spot, eftersom energin i slaget då utan större förluster överförs till bollen [20]

Spagettisträngning

Spagettisträngning användes under en period säsongen 1977 av flera spelare. Strängningen skilde sig markant från den gängse traditionella strängflätan genom att den bestod av endast ett fåtal tvärsgående (horisontella) strängar som gick genom ett dubbellager av längsgående (vertikalt) löst spända strängar. Det dubbla lagret var sammanbundet med fisklina, tape eller utskjutande plaströr (så kallade "spagetti"). På grund av den "trampolineffekt" som erhölls med strängningstypen kunde bollarna slås med avsevärt större kraft än med en ordinärt strängad racket. Bollarna kunde också ges extrem spinn av olika karaktär så att spelarna utan större ansträngningar kunde ge bollen kraftig och varierad skruv. Med hjälp av spagettisträngade racketar kunde även lågt rankade spelare besegra topprankade. Ilie Nastase använde denna typ av racketsträngning när han vid ett tillfälle besegrade Guillermo Vilas i en turnering i Aix-en-Provence. Vilas vägrade vid detta tillfälle att slutspela matchen och efter kraftfulla protester från bland andra Vilas, förbjöds denna typ av strängning 1978 av det Internationella Tennisförbundet.

Spelstil med moderna tennisracketar

Det klassiska spelet från baslinjen med svepande, taktiskt placerade grundslag med någon topspin eller underskruv där spelaren kunde passera en attackerande motståndare (serve- volleyspelare) med välplacerade bollar (speltaktik typisk för counterpuncher-spelare), har ersatts av spel inom eliten som betonar kraftiga slag från baslinjen och där varje slag slås som en presumtiv "vinnare" (speltaktik typisk för offensiva baslinjespelare). Denna trend påbörjades redan under 1960-talet med spelare som Rod Laver, och utvecklades vidare av bland andra Björn Borg. Dessa spelare kunde slå moderna slag, om än inte lika hårda, även med de äldre träracketerna (som dock ofta var modifierade med inslag av andra material). Typiska offensiva baslinjespelare är Steffi Graf, Andre Agassi, Jim Courier och Andy Roddick.

Racketspecifikationer

Numera marknadsför rackettillverkarna årligen nya racketmodeller, och det finns ett otal typer att välja mellan. Bland ledande märken på marknaden finns Head, Wilson, Prince, Dunlop, Yonex, Völkl och Babolat. Vid val av rackettyp måste man ta hänsyn till flera faktorer som greppstorlek, huvudets storlek, längd, styvhet, strängning (mönster och hårdhet), vikt och balans.

Greppet mäts som längden av perimetern (omkretsen) av handtaget och uttrycks i tum (på engelska inches). Storlekar upp till 4 tum är lämpade för juniorer, medan storlekar upp till 4 5/8 passar vuxna (damer använder oftast storlek 4 ¼ och herrar 4 3/8 ). Vid val av racket gäller grundprincipen att greppet skall kännas bekvämt, och att det är bättre vid tveksamhet att välja en racket med ett för litet grepp, eftersom man alltid kan förstora detta med en grepplinda.

Huvudets storlek bestämmer slagytan. En midsize-racket har en slagyta mellan 85 och 95 square-inches (se ovan under rubriken mått), en midsize plus upp till 105 square inches och en oversize över 105 square inches. Ju större huvudet är, desto mer kraft kan fås i tillslaget liksom kraftig spin. Däremot erbjuder en mindre slagyta bättre bollkontroll.

Racketens längd är vanligen knappt 70 cm, men racketar med längder upp till 73,7 cm finns på marknaden. Med dessa längre racketar kan man slå något hårdare och också förbättra räckvidden något. De kan dock vara något svårare att manövrera än normallånga racketar.

Styvhet avser hur racketen motstår tendensen att böjas och deformeras i toppen i samband med bollträffen. En styv racket böjs endast litet, vilket medför liten energiförlust och därmed större kraft. En mindre styv racket kan vara lämpad för spelare med långa ”klassiska” svingar som i sig producerar kraft, medan styvare racketar passar spelare med korta svingar.

Strängmönstret kan vara öppet (ofta 16 x 18 strängar) eller slutet (exempelvis 18 x 20 strängar). Öppna strängmönster är vanligast och tenderar att ge bollen en högre bana genom luften när man slår ett slag med överskruv.

Vikten har successivt reducerats i takt med den tillverkningstekniska utvecklingen. De första generationerna av grafitracketar fram till cirka 1990 vägde upp till drygt 350 gram (cirka 12,5 uns), men därefter har vikten reducerats till genomsnittligt cirka 300 gram (cirka 10,5 uns) och därunder. Lättare racketar är ofta att föredra för mindre avancerade spelare eftersom de ger större manövrerbarhet än de tyngre. Dessa föredras av mer avancerade spelare och ger mer kraft i tillslaget än de lättare.

Balans. Racketar med samma vikt kan ha olika fördelning av vikten. En racket med vikten mer koncentrerad till huvudet är topptung, och en racket med vikten mer koncentrerad i riktning mot handtaget är topplätt. Topptunga racketar erbjuder visserligen mycket kraft i tillslaget men kan vara svåra att manövrera. Mer avancerade spelare föredrar ofta topplätta racketar.

Referenser

Noter

  1. Greys of Cambridge, trärackettillverkning
  2. Hazells Streamline Racket
  3. Om McEnroes racketar
  4. Om Björn Borgs racketar
  5. McEnroe om träracketar
  6. Prince Classic
  7. Arthur Ashe Competition
  8. Prince woodie
  9. McNamara om sitt byte till kompositracket
  10. Liquidmetal
  11. Prokennexracketar med träinslag
  12. Om piezoelektrisk keram i tennisracketar
  13. Begreppet "widebody"
  14. Takayuki Oidemizu om den perfekta racketen
  15. Om Seigfried Kübler och widebody-racketar
  16. Om Blackburne-racketar
  17. Rackettillverkning
  18. ITF, om rackettillverkning
  19. Svenska Tennisförbundet
  20. R. Cross 1997, American Journal of Physics

Webbkällor

Tryckta källor

  • Gianni Clerici, 1974. 500 Jahre Tennis ( tysk översättning 1978). Verlag Ullstein (ISBN 3-550-07486-7)
  • Martin Hedges, 1978. The Concise Dictionary of Tennis. Mayflower Books Inc (ISBN 0-8317-1765-3)
  • Bud Collins, Tennis encyklopedia, 1998, eds. Bud Collins and Zander Hollander. Visible Ink Press (ISBN 1-57859-086-8)
  • R. Cross, 1997. The dead spot of a tennis racket. The American Journal of Physics. 65:August 1997, pp. 754-764.
  • Jan-Erik Lundqvist, Tokig i tennis. Åhlén & Åkerlunds Förlags AB, Stockholm, 1964.

Se även

Personliga verktyg