Tennisboll
Från Rilpedia
Tennisboll är en typ av boll som används inom sporten tennis.
Bollarna skall vara vita eller gula och ha en diameter på cirka 6,5 - 6,9 cm (2,6 tum - 2,7 tum) och väga mellan 56,0 och 59,4 gram. De skall studsa 135-147 cm efter att ha släppts från en höjd av 254 cm på ett betonggolv. Den moderna tennisbollen tillverkas av två likformade delar av format gummi som sammanfogats till ett ihåligt klot. Två hantelformade filtade delar av flanell eller nylon limmas utanpå bollen och ger den dess karakteristiska utseende.
Vid tävlingsspel dominerar i dag gasfyllda bollar, men hållbarare trycklösa bollar marknadsförs också.
Innehåll |
Historik
Bollar avsedda för bollhusspelet real tennis har funnits sedan medeltiden och omnämns redan av William Shakespeare i hans skådespel Henrik V. Enstaka bollar från 1300-talet från bland annat Spanien och Italien finns bevarade. Ursprungligen var bollarna gjorda av läder, senare ett nät av textila fibrer, och fylldes med hår, ull, fjädrar eller annat material som medgav studs mot trä- eller stengolven i bollhusen. I dag är bollarna för real tennis tillverkade med en kärna av kork. Under 1800-talet blev det möjligt att tillverka bollar av vulkaniserat gummi (latex eller "kautschuk", på engelska kallat "India rubber", ursprungligen från Indien), vilket kom att bli avgörande för tennisspelets utveckling och möjliggjorde spel utomhus på gräsbanor. När major Harry Gem 1872 bildade sin klubb för "lawn-tennis" i Leamington i England specificerade han att tennisbollarna skulle vara tillverkade av vulkaniserat "India rubber" eller annat material med liknande egenskaper avseende studs på gräsytor.
Major Gem bestämde att bollarna skulle väga 42,5 g, men han tillät att vikten varierade upp till 7 g åt båda hållen. År 1874 meddelade John Moyer Heathcote i en artikel i tidskriften "The Field", att han lyckats tillverka en hållbar och välstudsande ihålig gummiboll klädd med vit flanell som syddes fast för hand. Redan 1875 standardiserades bollarnas mått och vikt för första gången till 5,7 cm i diameter och 42,52 g. Denna typ av bollar rekommenderades av det moderna tennisspelets uppfinnare, major Walter Clopton Wingfield, men 1877 vid de första Wimbledonmästerskapen användes ändå gummmibollar med varierande diameter (5,7-6,7 cm) och vikt (35,4-42,5 g). Tygklädseln syddes på plats fram till 1924, då firman Slazenger först marknadsförde bollar där tygklädseln istället var cementerad.
Den moderna tennisbollen
Officiella regler från Internationella Tennisförbundet (ITF) för det moderna tennisspelet anger att bollarna skall vara vita eller gula (för att synas). De skall ha en diameter på cirka 6,5 - 6,9 cm (2,6 tum - 2,7 tum) och väga mellan 56,0 och 59,4 gram. De skall studsa 135-147 cm efter att ha släppts från en höjd av 254 cm på ett betonggolv.
Den moderna tennisbollen har en inre kärna som består av två likformade delar av hantelformade stycken av gummi uppblandat med olika kemikalier för att minska genomsläppligheten för gas. Styckena sammanfogas till ett ihåligt klot. Två hantelformade filtade delar av flanell eller nylon limmas utanpå bollen och ger den dess karakteristiska utseende. Märkesnamnet är som regel tryckt med tydliga bokstäver på den filtade ytan vilket också underlättar identifiering om bollen flugit över på näraliggande bana.
- Två olika huvudtyper av tennisbollar marknadsförs i dag:
- Gasfyllda bollar (på engelska "pressurized balls") där kärnan är fylld med luft eller kväve under tryck. Nya bollar skall förvaras under ett gastryck på 2 atmosfärer i sin förpackning.
-
- Trycklösa bollar (på engelska "non-pressurised balls") som är gjorda av relativt tjockt gummi men där det inre trycket är detsamma som omgivningens.
Såväl gasfyllda som trycklösa bollar tillverkas med olika diameter, tjocklek på gummikärnan och klädsel, typ I, II och III, vilket ger bollarna olika egenskaper. År 1999 gav (ITF) ut riktlinjer för på vilka typer av banor de olika bolltyperna är lämpliga. Riktlinjerna grundades på omfattande experimentella studier. Typ I-bollarna är hårda och lämpade för spel på grusbanor. Typ III-bollar har något större diameter vilket gör dem något långsammare och mer lämpade för spel på hard-court. Typ II-bollar har mellanliggande egenskaper.
En betydande skillnad mellan trycklösa och gasfyllda bollar är att medan de förra tenderar att studsa högre ju mer slitna de blir, förlorar de gasfyllda bollarna tryck och tenderar att studsa lägre vid långvarig användning. För att motverka dessa förändringar i bollegenskaperna är vid tävlingsspel byte till nya bollar efter överenskommet antal game vanligt. Trycklösa bollar ändrar studs- och spelegenskaper snabbare än gasfyllda, och i dag används huvudsakligen gasfyllda bollar vid större turneringar. Förutom dessa huvudtyper marknadsför exempelvis Tretorn bollar som är fyllda med gasinnehållande plastkulor (Micro-X), som kan sägas vara ett mellanting mellan de båda bolltyperna.
En speciell tennisboll används i den japanska formen av tennis, så kallad soft tennis. Bollen har samma dimensioner som en vanlig tennisboll (diameter 6,6 cm), men är klädd med ett tunt skikt gummi istället för tyg eller nylon. Den är också lättare (30,5 g) än en vanlig tennisboll. För real tennis, den ursprungliga formen av tennis, används numera tygbollar med en kärna av kork. Bollarna väger 71 gram, alltså mer än en vanlig tennisboll.
Se även
Referenser
Källor
- Engelska Wikipedia
- Gianni Clerici. 500 Jahre Tennis. 1974 (1978 tysk översättning). Verlag Ullstein.
- The Concise Dictionary of Tennis. 1978 by Martin Hedges. Mayflower Books Inc
