Från Rilpedia

Kevlar uppfanns på 1920-talet av DuPont (ursprungligen för att komma runt Michelins patent på stålradialdäcket) men blev inte riktigt känt förrän på 1960-talet. Det är fem gånger vikttåligare än stål och väger väldigt lite. Kevlar används till allt från skyddshandskar och -västar till slangen i bildäck till kompositer i flygplan men också mycket inom modellhobby. Kevlar är handelsnamnet för para-aramidfiber, det finns två olika sorters aramidfibrer, paratyp och metatyp. Det är egentligen två forskare som står bakom kevlar, Stephanie Kwolek och Herbert Blades, de arbetade båda för DuPont. Aramidfibrer är starka men inte särkskilt uttänjbara och relativt dyra.

Kevlar tillhör gruppen högtemperaturstabila ämnen, vilket innebär att den tål värme upp till 180 grader i en längre tid utan att ta någon större skada.

Kevlar används även för tillverkning av eldleksaker, såsom poi, eldrep, veke på eldstavar och dylikt. Men det kan även användas till skateboardar.

Ett viktigt användningsområde för kevlar är som kärna i glasfiberkablar för optisk kommunikation, där kevlarens låga töjning kommer särskilt väl till pass för att avlasta den ömtåliga glasfibern.

En annan tillämpning är staglina (handelsnamn Parafil) som alternativ till stål vid stagning av höga master. I vissa tillämpningar är det en fördel att kevlar till skillnad från stål är elektriskt oledande. Detta kan ha betydelse bl a vid antennanläggningar för radio.

Även högtalarproducenter har upptäckt Kevlar. Det används till själva högtalarmembranen.