Stäpphumla
Från Rilpedia
| ?Stäpphumla Status i Sverige: Akut hotad |
|
|---|---|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djurriket Animalia |
| Stam: | Leddjur Arthropoda |
| Understam: | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass: | Insekter Insecta |
| Ordning: | Steklar Hymenoptera |
| Underordning: | Midjesteklar Apocrita |
| (orankad) | Gaddsteklar Aculeata |
| Överfamilj: | Bin Apoidea |
| Familj: | Honungsbin och humlor Apidae |
| Släkte: | Humlor Bombus |
| Art: | Stäpphumla B. cullumanus |
|
|
|
| §Bombus cullumanus Auktor: Kirby, 1802 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Stäpphumla (Bombus cullumanus) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea).
Innehåll |
Utbredning
Stäpphumlan har gått tillbaka mycket kraftigt i Västeuropa, och den enda säkra förekomsten finns idag i Frankrike i Pyrenéerna och Centralmassivet. De östeuropeiska formerna B. serrisquama och B. appolineus räknas numera ej längre som synonymer till stäpphumlan, utan som egna arter.
De senaste observationerna i Sverige gjordes i Skåne vid Ravlunda nära Lund 1957 samt på Öland i Södra Bårby 1973, Torslunda och Gråborg, båda 1976. Då humlan är mycket svår att skilja från stenhumla och gräshumla är dess status inte helt säker, men klart är att den är akut hotad i hela Västeuropa.[1]
Utseende
Stäpphumlan är en korttungad art, där drottningen och arbetarna som sagt är ytterst svåra att skilja från stenhumla; båda är svarta med yttersta bakkroppsspetsen röd. Bakbenen, inklusive pollenkorgen, är dock helsvarta.[1] Hanen är helt annorlunda och mycket färgglatt tecknad: Nosen har en ljus fläck, kragen är beige, mellankroppen är beige med ett svart band tvärsöver, främre delen av bakkroppen är beige, följt av ett smalare svart tvärband och avslutat med en röd bakkroppsspets.
Vanor
Stäpphumlan föredrar kalkrika blomsterängar, torra sandmarker samt blomsterrika vägrenar och odlade marker. Den föredrar områden med många soltimmar under sommaren. Humlan har observerats på väddklint och björnbär. Något bo har aldrig hittats, men man misstänker att det anläggs under jord, i övergivna mus- och sorkbon.[1]
Källor
- G. Holmström 2007 Humlor – Alla Sveriges arter ISBN 978-91-7139-776-8
