Carl Gustaf Tessin

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Carl Gustaf Tessin (1695-1770).

Carl Gustaf Tessin, född 5 september 1695 i Stockholm, död 7 januari 1770Åkerö slott i Bettna. Greve, ambassadör i Paris, politiker; riksråd 1741, kanslipresident 1747. Son till Nicodemus Tessin d.y.

Innehåll

Biografi

Tessin röjde tidigt ett ovanligt konstsinne och fick med understöd av änkedrottning Hedvig Eleonora och Karl XII 1714–1719 företaga en studieresa till Frankrike, Italien och Tyskland; 1718 mottog han i Wien Karl XII:s kallelse att vara hovintendent.

T. bevistade redan 1720 års riksdag, men hans egentliga politiska bana började 1723, då han slöt sig till holsteinska partiet och blev ordförande i Mindre sekreta deputationen, som var härden för partiets opposition mot hovet. Flera av denna deputations betänkanden uppsattes av honom och lät ana hans blivande stilistiska mästerskap. För sina riksdagsmeriter utnämndes han 1724 till e. o. kansliråd och insattes därpå av kanslipresidenten Arvid Horn i den sekreta kommission, som ägde att urskilja de utrikes ärenden vilka man ville hålla hemliga för konungen. Där väckte han första förslaget om Josias Cederhielms beskickning till Ryssland, men vid den begynnande brytningen mellan holsteinska partiet och Horn avlägsnade denne Tessin genom att 1725 låta honom bli svensk minister i Wien. Som sådan gjorde han emellertid sitt bästa, till och med överskred sina instruktioner, för att korsa Horns planer på Sveriges anslutning till hannoverska alliansen, och då hans bemödanden blev fruktlösa, återvände han för att vid riksdagen 1726–1727 bekämpa Horns politik, men fick blott bevittna sitt partis fall och lyckades ej, trots sitt vältaliga uppträdande till faderns försvar, hindra dennes avsättning från överstemarskalksämbetet. Partivälvningen medförde dock, tack vare Horns försonlighet, för honom själv ej några andra följder än att han ej mer inkallades i sekreta kommissionen och att han förlorade allt inflytande i Kanslikollegium.

Han blev 1728 faderns efterträdare som överintendent, och företog 1728–1729 en ny utrikes resa, till Paris och tillbaka över London, delvis för slottsbyggnadens räkning.

1731 började han åter få inflytande på riksdagsärendena - han insattes åter i sekreta utskottet och förordnades av ständerna till direktör för manufakturverken, - och då vid 1734 års riksdag ur spillrorna av holsteinska partiet ett franskt parti (det sedermera s. k. hattpartiet) uppväxte, slöt Tessin sig småningom till detta. 1735–1736 var han åter borta ur Sverige som minister i Wien; han gjorde under denna beskickning även ett kortare besök i Italien. Efter återkomsten till Sverige kastade sig Tessin med iver in i den politiska kampen på Horns motståndares sida och uppställdes vid 1738 års riksdag som hattarnas kandidat till lantmarskalk. Ett mindre väl betänkt försök av drottningen att hindra hans val gjorde hans seger ännu mera lysande. Som lantmarskalk bidrog han kraftigt till att mössrådet störtades och att det franska systemet genomfördes, men då de segrande hattarna ville göra honom till riksråd och möjligen även till kanslipresident, avböjde han anbudet för att ej synas ha handlat av egennytta. Däremot mottog han av sekreta utskottet uppdraget att utan offentlig karaktär, men med den mest vidsträckta fullmakt resa till Paris för att utverka Frankrikes bistånd mot Ryssland. På utresan fick han därjämte som ambassadör göra ett kort besök i Köpenhamn för att söka vinna Kristian VI för en anslutning till Sverige och Frankrike.

Under beskickningen i Frankrike, som varade 1739–1742, firade Tessin lysande triumfer i Paris' salonger och konstnärskretsar, men visade sig i hög grad obetänksam som statsman, i det han genom sina med verkligheten föga överensstämmande förespeglingar om Frankrikes beredvillighet förledde svenska regeringen till en utmanande politik mot Ryssland. Det trångmål, vari hattarna därigenom råkade, skulle troligen även för Tessin ha kunnat medföra betänkliga följder, men utbrottet av österrikiska tronföljdskriget gav den svenska krigspolitiken vind i seglen, och därmed började Tessins stjärna åter stiga. Frankrike beviljade stora subsidier. Tessin afslöt 1741 ett förmånligt handelsfördrag med detta land; kriget mot Ryssland förklarades, och Tessin upphöjdes s. å. frånvarande till riksråd samt fick, då hans affärer genom hans slöseri, ej minst under ambassaden, råkat i oordning, stora penningbelöningar av ständerna, bl.a. en skuld efterskänkt, vari han satt sig till Alingsåsverket, ehuru han var en av direktörerna för detta. Efter hemkomsten blev han 1742 rikskansliråd; men då krigets olyckliga utgång framkallade tadel mot dess upphovsmän och den engelske ministern tillät sig sådant i en inlaga till regeringen, nedlade Tessin 1743 rådsämbetet och begärde undersökning av sitt förhållande. Följden därav blev ett berömmande utlåtande av sekreta utskottet och en uppmaning av ständerna till konungen att förmå honom kvarstanna i rådet. Då Adolf Fredriks val till tronföljare 1743 höll på att medföra krig med Danmark, sändes Tessin samma år dit som ambassadör och lyckades åstadkomma en uppgörelse, som för tillfället avvände krigsfaran och därmed befriade Sverige från behovet av Rysslands farliga hjälp.

1744 hämtade han i Berlin Adolf Fredriks brud, Lovisa Ulrika. Genom sitt lysande uppträdande och sina vittra intressen slog Tessin i hög grad an på prinsessan, och själv blev han så intagen av hennes älskvärdhet, att Gustav III till och med påstått, att han var förälskad.

1745 blev han överstemarskalk vid det unga hovet, och säkerligen voro de följande åren, då han som tronföljarparets förklarade gunstling spelade första rollen i Lovisa Ulrikas glada och vittra hovliv, hans lyckligaste tid. Denna vänskap medförde även politiska följder. Genom Tessin drogs Adolf Fredrik över till hattarna och råkade därför i spänt förhållande till sin förra beskyddarinna, kejsarinnan Elisabet. Rysslands härav föranledda hotande hållning och förbindelser med mössorna gjorde åtskilliga hattar benägna att tillmötesgå Lovisa Ulrikas av de franska och preussiska hoven delade önskningar om en utvidgning av svenska konungamakten. Då Tessin varit det förnämsta verktyget för Adolf Fredriks omvändelse och säkerligen icke utan grund ansågs som prinsessans närmaste förtrogne med avseende på suveränitetsplanerna, blev han i högsta grad föremål för Elisabets hat. Hon gav detta luft genom att 15 nov. 1746 låta sin minister Johan Albrecht von Korff officiellt varna Adolf Fredrik för Tessin. Då begärde denne en undersökning af sin ämbetsförvaltning samt att tillsvidare få utträda ur rådet. Han förmåddes dock att kvarstå. Men då han 13 dec. s. å. utsågs till kanslipresident, efter Carl Gyllenborg, vägrade han mottaga förtroendet for att icke alltför mycket utmana Ryssland. Som rikskansliråd fortfor han dock att sköta den tills vidare obesatta kanslipresidentsysslan.

Nya hotelser från Ryssland föranledde honom att 31 mars 1747 efter ett långt försvarstal för sig själv i ett särskilt härför sammankallat plenum plenorum begära befrielse även från kanslirådsbefattningen, men han lät dock övertala sig att kvarstå.

Som chef för kansliet kom han även att leda rättegången mot Alexander Blackwell, vid vilket tillfälle han, som för övrigt utmärkte sig för stor humanitet, av partinitet lät förleda sig till en ganska upprörande grymhet.

16 juni s. å. tillät sig von Korff, denna gång hos regeringen, ett nytt anfall på Tessin. Men hattarna hade då genom Rysslands hänsynslöshet och mössornas ofosterländska politik befäst sin makt, och svaret på framställningen blev, att ständerna med anledning av den avslutade undersökningen offentligt betygade Tessin sitt förtroende, varefter denne 5 dec. s. å. mottog kanslipresidentskapet. Omedelbart därefter utsågs han av riksdagen enligt tronföljarparets önskan till guvernör för prins Gustav (sedermera Gustav III). Ehuru denna befattning varade endast under Gustavs barndom, utövade dock Tessin antagligen på sin lärjunges i så mycket med hans egen befryndade karaktär stort inflytande. Under Tessins kanslipresidentskap infördes (1748) ordensväsendet i Sverige, sannolikt på hans initiativ.

Med avseende på den yttre politiken var denna tid Tessins ärofullaste. Utan övermod, men med fasthet tillbakavisade han Rysslands förnyade försök till inblandning i Sveriges angelägenheter (Se Nikita Ivanovitj Panin) och bröt udden därav genom att 1749 åvägabringa en definitiv uppgörelse med Danmark i de genom Adolf Fredriks val uppkomna tvistefrågorna, vilken följande år bekräftades genom prins Gustavs förlovning med danska prinsessan Sofia Magdalena. Men den tjänst han därigenom bevisade fäderneslandet kostade honom den hovgunst, som blivit hans högsta lycka, överenskommelserna med Danmark hade han nödgats påtruga tronföljarparet, och det ryska krigshotet gjorde suveränitetsplanerna outförbara, även om hattarna, sedan de befäst sin makt, skulle velat göra allvar därmed. På grund av allt detta intogs Lovisa Ulrika av häftig ovilja mot Tessin, av vilken hon ansåg sig besviken. Missmodig frånträdde Tessin på Adolf Fredriks kröningsriksdag kanslipresidentskapet, 1752. Han erhöll därvid visserligen på konungens förslag av ständerna livstids förläning för sig och sin hustru på Läckö kungsgård, men om han hoppades, att hans avgång från det politiska ledarskapet skulle medföra en försoning, bedrog han sig. Efter ett häftigt uppträde med konungen och drottningen lämnade han 30 januari 1754 även guvernörskapet och överstemarskalksämbetet. Då ständerna 1756 godkände den förra avsägelsen, lät de honom behålla lönen som pension för sig och sin hustru.

Trots pensionen var Tessins affärer nu i ohjälplig förvirring. Redan 1746 hade han måst sälja sitt myntkabinett till Lovisa Ulrika. 1757 såldes hans bibliotek till kronprinsen; handteckningarna övertog konungen, och naturaliekabinettet gick 1762 till Danmark. Nedtryckt av ekonomiska bekymmer och av grämelse över förlusten av hovgunsten, drog han sig alltmer undan det offentliga livet till sin egendom Åkerö, i Södermanland, och sedan han 1761 fått en skrapa av ständerna för sin medverkan till Sveriges inblandning i Sjuåriga kriget, avsade han sig samma år rådsämbetet, men fick lönen i pension. Samtidigt, avgick han även från kansleriatet för Åbo universitet, som han beklätt sedan 1745.

Mössornas seger fullbordade hans ruin, i det att ständerna 1766 indrog guvernörspensionen och nedsatte rådspensionen. Dock misslyckades prästeståndets försök att beröva honom även Läckö. I denna nöd kom Frankrike honom till hjälp med en pension, och han blev därigenom i stånd att behålla sitt kära Åkerö. Hans sinnesstämning blev nu allt bittrare, och 1768 rågades måttet av hans sorger genom hans ädla makas (Ulla Sparre) död. En ljusning blev dock hans forne lärjunge kronprins Gustavs tacksamhet. Denne åvägabragte en försoning mellan Tessin och konungaparet, som 1769 besökte honom på Åkerö. 1769 års riksdag återgav Tessin största delen av de indragna pensionerna. Innan beslutet härom hunnit expedieras, hade Tessin redan avlidit.

Tessin var hattpartiets mest representativa personlighet. Man återfinner hos honom i högsta grad den politiska sangvinism, som var detta partis största fel, men också den nitälskan för fosterlandets ära och förkovran, för konst och vetenskap, som förklarar, varför detsamma i allmänhet förmådde dra till sig landets mest betydande krafter. Till hela sitt skaplynne påminde han starkt om hattpolitikens föregångare: Magnus Gabriel De la Gardie, och trots en viss ytlighet, som särskilt framträdde i en stark fåfänga, måste han på grund av mångsidigheten och det lysande i sin begåvning räknas till vår historias märkligare personligheter. Ehuru han ej såsom fadern och farfadern själv blev en skapande konstnär, har han på den svenska konstens utveckling utövat det mest djupgående inflytande. Som överintendent hade han högsta ledningen vid utförandet av Stockholms slott, och det var närmast för att utbilda dugliga krafter för arbetet på detta, som han 1735 lade grunden till Kungliga Akademien för de fria konsterna (då kallad kungliga Ritarakademien). Han samlade, särskilt under sin ambassad till Paris, en mängd dyrbara tavlor samt gravyrer och handteckningar (ur Crozatska samlingen), av vilka de flesta sedermera kommit till Nationalmuseum. Med konstsinnet förenade han den finaste världsvana och de mest lysande sällskapstalanger. Av franske memoarförfattaren d'Argenson kallades han "den svenske Lucullus", och han uppges ha varit modellen till den "världsman", som Goethe låtit framskymta i sin Wilhelm Meister (episoden "En skön själs bekännelse"). Hans intresse för vetenskapen var ej blott gynnarens, utan han var själv en verklig polyhistor, och på Läckö upprättade han ett dyrbart naturaliekabinett, varöver Linné 1753 utgav en beskrifning, "Museum Tessinianum". Även inom vitterheten intar han ett framstående rum. Han är en av de förnämste representanterna för den då rådande franska smaken och bildningen och har författat en mängd fabler och "contes" på mönstergill franska. Han missaktade dock ingalunda modersmålet, utan ivrade varmt för dess förädling och rening och har på det kraftigaste medverkat till frihetstidens största litterära bragd: skapandet av en klassisk svensk prosastil. Vid sidan av Anders Johan von Höpken var han sitt tidevarvs största svenska vältalare, och om denne överträffade honom i djup, var Tessin mera lysande. "Han är grundläggare af den vältalighetsskola, som blomstrade under den gustavianska tiden och som ännu hos oss räknas såsom akademisk" (Karl Johan Warburg).

Carl Gustaf Tessin är begravd i Bettna kyrka.[1]

Skrifter

Mest bekanta bland Tessins skrifter är hans undervisande brev till prins Gustav, vilka Lovisa Ulrika 1751 lät trycka och som sedermera utkommit i flera upplagor och även på främmande språk. Den ursprungliga titeln var Utkast af en gammal mans dageliga bref under dess sjukdom till en späd printz. 1753 lät Tessin trycka en fortsättning: En äldre mans bref till en stadigare prins, vilket, emedan det skedde utan konungaparets tillåtelse, blev en av orsakerna till den slutliga brytningen (1756 utgav Tessin på ständernas uppmaning en för allmänheten avsedd upplaga av båda brevsamlingarna under titeln En gammal mans bref till en ung prins i 2 dlr; ny uppl. 1785; upplagor även på främmande språk). Åtskilliga av Tessins tal och småskrifter utgavs även under hans livstid eller ej långt efter hans död.

Under ensligheten på Åkerö sökte Tessin tröst i skrivandet av en dagbok, ett jättearbete, omfattande 29 band och 2 portföljer, tillsammans 20 294 foliosidor, som, uppfyllt av reflexioner, skönlitterära försök, avskrifter av historiska aktstycken, politiska, biografiska, litteratur- och konsthistoriska samt andra vetenskapliga anteckningar, lämnar ett märkligt vittnesbörd om hans livliga fantasiverksamhet och mångsidiga vetande. Den var ej avsedd för offentligheten, utan blott för hans arvingar, men väl synes han ha önskat, att systersonen Fredrik Sparre, sedermera rikskanslern, skulle utge ett urval därav till försvar för hans minne. Av Sparres måg hovmarskalken Fabian Montgomery är dagboken oskiljaktigt förenad med Åkerö. Utdrag därur är utgivna av Fredrik Wilhelm Ehrenheim (Tessin och Tessiniana, 1819), av Gustaf Adolph Montgomery (Framledne riksrådet, m.m. grefve Carl Gustaf Tessins dagbok. 1757, 1824) samt (de skönlitterära försöken) av Gudmund Frunck (Skrifter: efter författarens på Åkerö befintliga handskrift, i Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet, 1882–83). Ett tidigare anteckningsband, som K. biblioteket 1914 förvärvade i London, utgavs 1915 av Sigrid Leijonhufvud under titeln Carl Gustaf Tessins dagbok 1748–1752. En del av Nikodemus och Carl Gustaf Tessins papper förvaras i Riksarkivet.

Litteratur

Anders Johan von Höpken höll 1771 ett minnestal över Tessin i Vetenskapsakademien, varav Tessin blev medlem 1741,[2] och Svenska akademien lät 1863 över honom prägla en medalj, vartill Bernhard von Beskow författade minnestalet (i Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796, del 38, 1864). Ett bidrag till Tessins levnadsskildring är Sigrid Leijonhufvud, Omkring Carl Gustaf Tessin (1917–1918).

Fotnoter

  1. Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 127
  2. Nordisk familjebok, band 32 (1921), sp. 111, uppslagsordet Vetenskapsakademin


Företrädare:
Carl Gyllenborg
Sveriges kanslipresident
1747–1752
Efterträdare:
Anders Johan von Höpken


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Karl Gustaf Tessin, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg