Från Rilpedia

Bengt Erland Franc-Sparre, född 14 mars 1774, död 20 augusti 1837 i Vegersberg, var en svensk greve och generallöjtnant. Bror till Wendela Gustafva Sparre och farfarsbror till Sixten Sparre, beryktad för sin kärlekshistoria med Elvira Madigan.

Sparre tillhörde den obetitlade grenen (lågadel) av ätten Sparre som härstammade från Lars Siggesson Sparres sonson Bengt Jöransson Sparre. Han upphöjdes dock till friherre 1814 och greve 1833, men i senare egenskap ej introducerad på riddarhuset. Han gifte sig 1812 med Johanna Hedvig Vilhelmina Bernhard, men dog barnlös och slöt därmed sin ätt. Han ärvde 1814 Vegersbergs fideikommiss i Södermanlands län av sin fasters man major Samuel Fredrik Franc och kallade sig därefter Franc-Sparre.

Sparre blev fänrik vid Södermanlands regemente 1785 och konduktör vid fortifikationen 1793. Han arbetade under 1790-talet på Hangö befästningar och var från 1806 fortifikationsbefälhavare och överstelöjtnant vid Pommerska fortifikationsbrigaden i Stralsund tills fästningen utrymdes efter det franska angreppet 1807. Han var överste vid fortifikationen 1807 och deltog i slaget vid Lier i Norge 1808 under dansk-svenska kriget. Sparre blev chef för ingenjörskåren 1812 och generalmajor 1813. Åren 1813–14 deltog han i Napoleonkrigen som chef för svenska ingenjörstrupperna och återuppförde svenska fästningen vid Stralsund samt byggde broar över Elbe vid Rosslau och Boitzenburg. Han blev generallöjtnant 1832.

Han var aktiv i byggandet av Karlsborgs fästning från 1819 och tillsammans med Baltzar von Platen den som föreslog Vanäs udde som plats för fästningen. Efter von Platens död var han 1830-35 ordförande i Göta kanalbolaget och slussen i Mem är döpt efter honom. Han var också tillfällig president i Krigskollegium 1832 och från 1836 ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).