Sparkstötting
Från Rilpedia
En sparkstötting, förkortat spark, är ett mindre motorlöst fordon som använts sedan mitten av 1800-talet, främst i Norden.
Även om sparkstöttingen är ett fordon, så räknas man som fotgängare när man framför den. Den bör således framföras på vänster sida av vägen i länder med högertrafik.
Innehåll |
Konstruktion
Sparkstöttingens nedre del består av två medar, vanligtvis i stål, med en kofångare längst fram. Ovanpå dessa sitter en slags stol, traditionellt byggd i trä, med en styrstång i överkanten. Medarna fortsätter bakom stolen, ungefär dubbelt så långt. Man står på den ena meden och sparkar sig fram med den andra foten, därav namnet.
Hopfällbara sparkstöttingar
En hopfällbar spark går att enkelt vika ihop för att exempelvis ta med i bil eller buss, eller för att stoppa undan. Oftast går sätet att lossa från ryggstödet med hjälp av två skruvar och muttrar, eventuellt vingmuttrar. Därefter viks ryggstödet framåt eller bakåt.
Ibland kan också medarna delas av bakom ryggstödet med två bultar. Är sparkstöttingen försedd med korg måste den avlägsnas innan sparken fälles ihop.
Exempel på hopfällbara sparkstöttingar:
- Dalasparken 85 (Stålram)
- Vansbrosparken 87 (Träram)
- Vansbrosparken 73 (Träram)
- Vansbrosparken 91 (Träram)
- Ljusdalssparken Standard (Stålram)
Användningsområden
Den kan bara köras på hala underlag, is eller hårt packad snö där man lätt kan komma upp i hastigheter kring 15–20 km/h. Spark används ofta i Norge, Sverige, Finland och Island, i mer sällsynta fall även i Kanada, Förenta Staterna, Ryssland och Danmark(om vädret tillåter) på vägsträckor som inte är sandade eller saltade. De är även användbara transportmedel i samband med vinterfiske på isbelagda sjöar.
Det förekommer äver sparkstöttingar försedda med hjul. Denna variant kan användas på bar asfalt och dylikt, även om det kan vara något svårt att styra.
Historia
Enligt den vedertagna uppfattningen uppfanns sparkstöttingen någonstans i övre Norrland under senare delen av 1800-talet (Piteå har föreslagits som dess födelsort), men ett flitigt användande av sparkstöttingar under vinterhalvåret rapporteras redan från det sena 1700-talets Stockholm[1]. Klart är i varje fall att dess stora segertåg över landet inleddes under andra halvan av 1800-talet.
Från början tillverkades även medarna i trä, vilket dock kunde leda till att medarna sprack när man gjorde skarpa svängar. Den första sparken med stålmedar var Orsasparken, som utkom 1909 och producerades av Erik Timander och Anders Bertas i Orsa. Medarna var i fjäderstål.
På senare tid har även producerats sparkstöttingar med själva stolen helt eller delvis i stål. Ett exempel är Ljusdalssparken som även är ihopfällbar och har höj- och sänkbart styre och löstagbara skidor av gul plast på medarna.
Det fanns (år 2000) bara en enda tillverkare av sparkar i Sverige, Vansbro Sparkfabrik. Där tillverkades 13000-15000 sparkar om året. Nu finns dessa i följande modeller:
- Vansbrosparken nr 62 (barnspark), nr 83 och nr 91
- Dalasparken (med stålschassi)
- Orsasparken
- Monomeden
Det finns även annan tillverkare i Ljusdal som tillverkar Ljusdalssparken i tre modeller.
I Finland finns E.S. Lahtinen (Esla) som enligt vissa uppgifter är nordens största tillverkare av sparkstöttingar. Företaget är relativt lite känt i Sverige. Man tillverkar bland annat en modell som är avsedd för tävlingar, Esla Kickspark.
Källor
Noter
- ↑ ”Gustaf III:s Stockholm”, Christopher O’Regan, sid 63
