Slaget vid Lund

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Slaget vid Lund
Del av skånska kriget
Karl XI (till höger) och Erik Dahlbergh, målning av Johan Philip Lemke
Datum 4 december 1676 Plats Norr om Lund, Skåne Utfall Svensk seger
Stridande
Sverige	Mall:Landsdata Danmark Danmark
Befälhavare
Karl XI Simon Grundel-Helmfelt	Mall:Landsdata Danmark Kristian V Mall:Landsdata Danmark Carl von Arenstorff Mall:Landsdata Danmark Friedrich von Arenstorff
Styrka
ca 8 000 man	ca 13 000 man
Förluster
3 000 döda 70 tillfångatagna	6 500 döda 2 000 tillfångatagna

Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant

Slaget vid Lund stod den 4 december 1676 i ett område norr om staden Lund i Sverige. Striden stod mellan den invaderande danska armén bestående av ungefär 13 000 soldater under Kristian V och den svenska armén bestående av ungefär 8 000 soldater under Karl XI. Det är ett av de blodigaste slag som stått på nordisk mark ^[1]. Förlusterna var cirka 50% på båda sidorna, 6 500 danska soldater och 3 000 svenska. Slaget var oerhört kaotiskt och rena tillfälligheter gjorde att svenska armén segrade.

Förspel

Innan slaget hade svenskarna sedan en månad sitt härläger vid Lilla Harrie norr om Kävlingeån några kilometer norr om Lund medan de danska trupperna var förlagda vid Skälshög mellan det svenska härlägret och Lund. Läget var mycket instabilt.^[2]

Slaget

Vid ungefär 02:30 den 4 december korsade de svenska trupperna den tillfrusna Kävlingeån vid Rinnebäcksvad för att kunna gå till anfall mot det danska härlägret. En framryckning visade sig dock vara alldeles för svår på grund av alla gärdesgårdar och diken som låg i vägen. De svenska trupperna gick istället mot Lund för att kunna inta Helgonabacken och andra höjder norr om staden. Detta hade dock den danska arméledningen insett och satte sig också i rörelse mot söder för att kunna inta höjderna före de svenska trupperna.^[2]

Vid 08:30 kom båda styrkorna fram ungefär samtidigt och gick genast i strid med varandra. Karl XI ledde själv den svenska högerflygeln och efter en timmes strid gav den danska vänsterflygeln vika och inledde en oordnad reträtt norrut. Den svenska högerflygeln med kungen själv, överbefälhavaren Simon Grundel-Helmfelt och chefen för kavalleriet Rutger von Ascheberg, deltog i förföljandet upp till Kävlingeån.^[2]. Detta mycket tack vare de svenska kavalleriets disciplin och effektivitet. Hästarna kunde rida så tätt ihop att soldaterna satt knä i knä på hästryggen. Det danska kavalleriets stridsteknik karakollen var dessutom högst ineffektiv. Det gick ut på att det danska kavalleriet red upp på linje, avfyrade sina ryttarpistoler, och vek sedan av för nästa led som gjorde detsamma. Denna taktik var ineffektiv, då flintlåspistolerna bara var effektiva upp till 30 meter, och träffsäkerheten i full ritt var låg. Man överskattade helt klart eldvapnens förmåga. Det svenska kavalleriet red istället knä vid knä, i en plogformad formation, med värjorna som vapen och stormade det danska kavalleriet och bröt då rätt igenom de danska linjerna.

Samtidigt hade de båda arméernas huvudstyrkor drabbat samman norr om Lund. De danska styrkorna hade betydligt mer artilleri än de svenska trupperna. De danska trupperna var överlägsna och vid tolvtiden drog sig de svenska trupperna tillbaka för att omgruppera. Generalkvartermästaren Erik Dahlbergh red norrut för att hitta den svenska högerflygeln som leddes av kungen. Denne hade i det tidigare skedet gett sig hän åt förföljandet av den danska retirerande häravdelningen och övergett huvudstyrkan. Dahlberg lyckades hitta kungen och berätta att de svenska trupperna befanns sig i ett svårt läge. Kungen samlade då ihop nio skvadroner och red i ilfart mot Lund.^[2]

Vid 15:00 var de svenska styrkorna på Möllevångshöjden utanför Lund i ett desperat läge. När Karl XI och de nio skvadronerna återkom gick de till anfall mot den danska vänsterflygeln. Denna tar till flykten men Karl XI:s skvadroner lider stora förluster. Kungen själv, Rutger von Ascheberg och Erik Dahlberg lyckas ta sig igenom de danska trupperna och förenas med de svenska trupperna på Möllevångshöjden.^[2]

Kungens närvaro göt nytt mod hos de svenska trupperna och kungen ger order om anfall. Den danska styrkan blev nu anfallen från två håll och där grips många av panik och flyr slagfältet. Slutstriden äger rum på ängarna söder om Vallkärra kyrka och vid 16:30 hade allt motstånd upphört.^[2]

Efterspelet

Monumentet i Lund till minne av slaget.

Livregementet under ledning av Nils Bielke utmärkte sig under slaget och tilldelades av konungen en halmkrans som tecken för sitt hjältemod. Traditionerna vårdas idag av Livregementets husarer samt Dragonbataljonen vid Livgardet (tidigare även Livregementets grenadjärer) som fortfarande bär halmkransen och firar den 4 december som högtidsdag.

Bland de faktorer som innebar att slaget slutade med svensk seger har den svenska kavalleritaktiken utpekats. Det danska kavalleriet använde karakoll vilket innebar att kavalleriet ställs upp i fyra till sex led. Varje led rider fram mot fienden, avfyrar sina handeldvapen och återvänder sedan till ledet. Gustav II Adolf hade för det svenska kavalleriet infört en annan taktik som innebar att kavalleriet anföll i sluten formering, sköt med pistoler mot fienden och bröt sedan in bland fienden i hög hastighet med blanka vapen.^[3]

Kriget var ej slut i och med slaget i Lund men svenskarna hade nu fått ett fotfäste i Skåne. Under 1677 brändes många byar och städer i Skåne på order av Kristian V för att försvåra för svenskarna. Under 1677 försökte danskarna även storma Malmös fästning men misslyckades.

Kriget slutade på alla fronter 1679 och fred slöts med Danmark i Lund den 27 september 1679. Freden lämnade Sveriges gränser intakta, även de tyska provinserna fick i allt väsentligt behållas. Detta var tack vare bundsförvanten Frankrike som genom kriget stärkt sin position och vägrade acceptera mer än marginella landförluster för Sverige.

Externa länkar

• Livregementets grenadjärgrupp / Historia - Slaget vid Lund
• Hans Högman, Berömda svenska slag - Slaget vid Lund 1676
• Jan Nöstdahl, Karl XI Slaget vid Lund 1676
• Källor till slaget vid Lund
• Anders Bording: Danske Mercurius om kampene ved Løddes å / Lund 1676 (1677)
• Det skånska kriget året 1676
• Föredrag för Elbogens försvarsförening om slaget vid Lund

Referenser

Litteratur

• Göran Larsson & Claes Wahlöö: Slaget vid Lund: ett mord och icke ett fältslag, (1998) ISBN 91-88930-38-6
• Rystad, Göran: Karl XI. En biografi, (2001) ISBN 91-89442-27-X
• Rystad, Göran (red): Kampen om Skåne (2005) ISBN 91-85057-05-3

Noter

1. ↑ ”Arkeologer undersöker slaget vid Lund”. sr.se. 1 maj 2006. http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=845399. Läst 4 december 2008. 
2. ↑ ^{2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5} Rystad (2001)
3. ↑ Rystad (2001), s. 88-89