Ejder
Från Rilpedia
För den nordtyska floden, se Eider
| ?Ejder Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Livskraftig |
|
|---|---|
 Ejderpar: hane till vänster, hona till höger.
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Andfåglar Anseriformes |
| Familj: | Egentliga andfåglar Anatidae |
| Underfamilj: | Merginae |
| Släkte: | Somateria |
| Art: | Ejder S. mollissima |
|
|
|
| §Somateria mollissima Auktor: Linné, 1758 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Ejder (Somateria mollissima) är en fågel som tillhör underfamiljen Merginae.
Innehåll |
Utseende
Ejdern är en av de största dykänderna och mäter 60 till 70 cm. Den är kraftigt byggd med en kort hals, stort huvud utan knöl och en lång kilformad näbb. Denna är fjäderbeklädd på sidorna, från näbbasen fram till näsborrarna. Ejderns huvudprofil är karaktäristisk då näbben bildar en rak linje mot pannan. Vingarna är breda, korta och små i förhållande till kroppen. Vingspannet ligger på 95 till 105 cm.
Ejderns stora kroppstorlek i förhållande till de relativt små vingarna och den begränsade bröstmuskelmassan gör att den ligger nära gränsen för flygförmåga vid vindstilla förhållanden.[2]
En adult hane i praktdräkt är typisk och har svart på hjässan, övergumpen och på buken. Näbbspetsen är blek. Nacken består av en ljusgrön fläck som oftast har en vit glipa ovan. Resten av kroppen är vit, med rödrosa anstrykning på bröstet.
Honan är rostgrå och brun med svart tvärvattring och dess vingspegel kantas av två vita band som syns som två tvärstreck på den liggande fågeln. Nominatformens näbb är grå med ljus spets medan underarten S. m. v-nigra har gul näbb och gula ben.
Färgavikelser
Bland ejdrar förekommer sällsynt den genetiska färgavvikelsen "brun" vilket beror på en mutation som resulterar i att kvaliteten på eumelaninet är nedsatt. Fågelns i vanliga fall mörka fjädrar är då först bruna för att snabbt blekas av solen. Denna mutation är könslänkad och en "brun" fågel vars föräldrar båda har normal fjäderdräkt är alltid en hona. Bland ejdrar är honor med denna färgavvikelse så pass vanliga att de fått det egna epitetet ökenejder eftersom resultatet blir en närmast sandgrå fågel.[3]
Utbredning och taxonomi
Ejdern häckar i Europa vid kusterna av Island, norra Storbritannien, Norge, Nederländerna, Tyskland, Baltikum, Sverige och Finland samt i delar av Danmark. I Frankrike är den sällsynt.
Vidare österut häckar ejdern längs kusterna runt Norra Ishavet, kring Stilla havet och vid de Nordamerikanska och grönländska kusterna.
Övervintring sker i södra Östersjön, runt de danska öarna och Nordsjön. Den uppehåller sig ofta ute på öppna havet, ofta i stora flockar. Merparten av hanarna flyttar under sommaren, honorna under sensommar-förhöst. Ungfåglarna flyttar sist. Mot våren sträcker ejdrarna ofta snabbt i slutet av mars eller i början av april, då gärna med sydvästlig medvind.
Ejdern brukar delas in i sex underarter:
- S. m. mollissima - Nominatformen som häckar i nordvästra Europa österut till Novaja Zemlja.
- S. m. faeroeensis - häckar på Färöarna.
- S. m. v-nigra - häckar i nordöstra Sibirien, från Nysibiriska öarna till Berings sund och nordvästra Nordamerika.
- S. m. borealis - häckar i den arktiska delen av Atlanten, från Baffinön och Grönland förbi Island till Franz Josefs Land.
- S. m. sedentaria - häckar i Hudson Bay.
- S. m. dresseri - häckar i nordöstra Nordamerika.
Utbredning i Sverige
Ejdern häckar allmänt vid Sveriges havskuster. Den är bunden till kusterna och häckar där från söder till norr. Största beståndet finns i Stockholms skärgård.
Under vikingatiden fångade man mycket ejder utmed kusterna och troligen var den vanlig vid denna tid. Under 1800-talets sista hälft och i början av 1900-talet var jakten på ejder ibland omfattande, vilket resulterade i en kraftig populationsnedgång. I mitten av 1950-talet förbjöds därför vårjakt på sjöfågel och ejdern kunde återhämta sig. Idag fortsätter arten att öka och är särskilt expansiv i Östersjön. Huvudanledningen till detta är att Östersjöns vatten, genom övergödning, har en förhöjd näringshalt vilket har utökat musselstammen, som är ejderns favoritföda. Från mitten av 1970-talet har populationen ökat från cirka 170 000 till cirka 300 000 par år 2006.[4].
Häckning
Häckningssäsongen startar i början eller mitten av mars då man på många ställen hör hanarnas välkända uppvaktningsrop. En viss andel av ejderparen håller ihop året om, men vanligare är att de håller sig i könsseparerade flockar över vintern.
Båda könen gör upp på en ö för att finna en boplats. Boet läggs vanligen i lä mellan några grästuvor, i en skreva eller bakom en sten. Vissa ejderpar återkommer till exakt samma boplats år efter år.
Boet brukar bestå av en grop i mossan som sedan kompletteras med tång, kvistar och annat som honan rycker loss. Därefter kommer det välkända ejderdunet, som vid ruvningens början lossnar och av den ruvande fågeln placeras i en krans runt om boet.
När äggstockarna börjar växa ökar honans vikt med cirka 30% i jämförelse med den genomsnittliga vintervikten. Strax före äggläggning väger den i snitt 40-45% mer än vintervikten. Det är inte bara äggstockarna som ökar i vikt under denna period utan honan lägger även upp en fettreserv inför ruvningen. Trots att massan på både kräva och inälvor minskar under denna period så är viktökningen så pass stor att honorna under denna period bli flygoförmögna vid stiltje. Detta resulterar i att honorna under denna period istället för att kunna flyga undan vid fara, dyker eller försöker simma undan vilket i sin tur resulterar i att ejderhonor under denna period ibland blir föda åt gråsäl.[2] Ganska snart efter äggläggningsperioden som pågår fram till mitten av april lämnar hanarna honorna och ger sig långt ut till havs.
De 4-6 grågröna äggen läggs i ett enkelt bo, klätt med ljung och tång och omgett av en krans av dun, som honan plockat från sitt eget bröst. Honan ruvar själv äggen i 25-30 dagar och när hon lämnar boet, täcker hon äggen med dunet för att dölja dem. På flera platser i nordliga Norge, på Färöarna, Island, Spetsbergen och Grönland häckar ejdern i täta kolonier. Vid Sveriges kuster häckar paren skilda åt. När ungarna är kläckta ser man ofta honor som tillsammans tar hand om en större skara ungar.
Beteende
Ejderns favoritföda är musslor som den hämtar på upp till 20 meters djup. Sommartid ses ibland större flockar födosöka tillsammans vid lämpliga musselbankar. Ejdrar med dunungar går ofta längre in i vikar för att söka insekter i strandkanten. Honorna turas då om att vakta varandras ungar.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Namn
Den äldsta kända skrift som nämner ejder är från 1728 men namnet är med säkerhet äldre än så. Beroende på ålder har ejdern olika beteckningar: Guding = adult hane, åda = adult hona, hälsing = två år gammal hane och skröja = två år gammal hona. Ordet åda anses betyda vattenfågel. Arten har även kallats ejdergås. [4] Dess vetenskapliga namn mollissima betyder ungefär mycket mjukt kroppsull.
Referenser
Noter
- ↑ BirdLife International 2004. Somateria mollissima. I: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 27 april 2007.
- ↑ 2,0 2,1 Magella Guillemette, Jean-Francois Ouellet: Temporary flightlessness in pre-laying Common Eiders Somateria mollissima: are females constrained by excessive wingloading, or by minimal flight muscle ration?, Ibis 147,: 293-300, april 2005.
- ↑ Magnus Ullman, Färgavikelser hos fåglar, Vår Fågelvärld, Nr 4, 2006, sid:30-31
- ↑ 4,0 4,1 Sveriges ornitologiska förening - Ejder
Källor
- Lars Larsson, Bird of the World, 2001, CD-rom
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan. 60.
- Sveriges ornitologiska förening
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Ejder
