Skogsduva
Från Rilpedia
| ?Skogsduva Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Missgynnad[2] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Duvfåglar Columbiformes |
| Familj: | Duvor Columbidae |
| Underfamilj: | Columbinae |
| Släkte: | Columba |
| Art: | Skogsduva C. oenas |
|
|
|
| §Columba oenas Auktor: Linné, 1758 |
|
|
|
|
|
|
 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Skogsduva (Columba oenas) är en fågel av familjen duvor.
Innehåll |
Utseende och läte
Skogsduvan är övervägande blågrå med metallgrön glans på halsens sidor och ryggen. På framsidan av halsen och på främre bröst gråaktigt purpurröd samt undertill vit. Den har kort stjärt. Den är 30-35 cm[4] lång och har ett vingspann på 62-68 cm[4]
Lätet är ett kort "hu", som ofta upprepas.
Utbredning och taxonomi
Skodsduvan häckar i Europa, Centralasien, Mellanöstern och Marocko.
Arten delas ofta upp i två underarter som i sin tur ibland delas upp i ytterligare var sitt taxa.
- Columba oenas oenas (inkl. hyrcana) - merparten av världspopulationens utbredning
- Columba oenas yarkandensis (inkl. tianshanicus) - häckar i östra Uzbekistan, södra Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan österut i Tien Shan till Tarimbäckenet i Xinjiang.
Flyttning
De skandinaviska, centraleuropeiska och merparten av de asiatiska populationerna är flyttfåglar medan de väseuropeiska och nordafrikanska populationerna tillsammans med populationerna runt Medelhavet, Svarta havet och i Kina är stannfåglar. Den skandinaviska populationen flyger söderut under september och oktober till vinterkvarter i södra Frankrike och norra Spanien.
Skogsduvan i Sverige
I Sverige häckar den sparsamt från Skåne i söder till mellersta Värmland, sydöstra Dalarna och Gästrikland, och sällsynt även längs kusten i Hälsingland och Västerbotten.[2] Jämfört med de västra delarna av landet är den mycket vanligare i de södra och östra delarna. Den saknas helt i stora delar av Småland samt i angränsande delar av Västergötland och i Medelpad. Den har tillfälligt observerats som häckfågel i Jämtland, Ångermanland och Norrbotten. Ett fåtal individer stannar kvar i södra Sverige under vintern och de återkommer till sina häckningslokalerna under mars och april.
Häckning och biotop
Den häckar företrädesvis i större löv- eller blandskogar men kan ovanligtvis även påträffas i barrskog och då ofta i ett spillkråkshål i en sparad tall invid ett hygge eller sjö. Favoritbiotoperna är annars ekskogen och aspdungar. Den bygger oftast sitt bo i håligheter i träd men även ibland i en bergskreva, eller håligheter i murar och liknande. Boet består av en enkel bädd av pinnar från lövträd tillsammans med gräs. Ibland nyttjar skogsduvan ett bo som en annan art, exempelvis kaja, tidigare använt. Honan lägger vanligtvis två helvita glansiga ägg som hon ruvar mycket hårt i 16-18 dygn.[2] Skogsduvan är mycket mindre känslig för störningar under häckningstid än exempelvis ringduvan. När ungarna är kläckta matas de till en början med krävmjölk. De stannar sedan i boet där de matas av båda föräldrar tills de är flygga efter 25-30 dygn.[2] Under denna period är både föräldrar och ungar mycket tysta och svårupptäckta. Skogsduvan producerar 2-3 kullar varje år och häckningssäsongen varar i Sverige från mitten av april till september.[2]
Beteende och föda
Den äter frön, exempelvis raps och åkerogräs, bär, säd, ärtor, ek- och bokollon m.m. och den födosöker främst på öppna fält och åkrar.[2] Den kan företa kilometerlånga flygningar för att proviantera om boplatsen inte är placerad vid ett lämpligt område för födosök. Skogsduvan är ganska skygg. Sveriges äldsta kända skogsduva blev 10 år.[2]
Status
Enligt BirdLife International (2004) uppgår Europabeståndet till minst 520 000 par och världspopulationen av skogsduvan anses inte vara hotad. Beståndet i Tyskland och Nederländerna är ökande och beräknas till cirka 85 000 par.
Förr var skogsduvan Sveriges vanligaste duva, men populationen har minskat, främst på grund av brist på lämpliga häckningsmiljöer och idag är både tamduvan och ringduvan vanligare.[2] Den svenska populationen av skogsduva beräknades år 2005 till cirka 18 000 könsmogna individer (14 000-23 000) vilket är en ökning från början av 2000-talet då man beräknade populationen till cirka 9000 par (7000-11 000)[2]. Enligt svensk häckfågeltaxering minskade arten med 66% mellan åren 1990-2005 och med 50% åren 1993-2005 på grund av en tydlig stabilisering 1993. Den har tidigare kvalificerat sig till listan över sårbara arter (VU) på rödlistan i Sverige, men eftersom beståndet uppvisat tydliga tecken på stabilisering eller till och med ökning, och eftersom det dessutom finns stora grannpopulationer i söder med ökande bestånd i Tyskland och Nederländerna som kan komma att förstärka den svenska populationen, nedgraderades arten till missgynnad (NT).
Namn
Förr kallades den för blåduva vilket syftade på dess blågrå fjäderdräkt.[2]
Referenser
Noter
- ↑ BirdLife International 2004. Columba oenas. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 2007-01-03.
- ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 2,6 2,7 2,8 2,9 ”Artfaktablad - Columba oenas” (PDF). ArtDatabanken. 28 maj 2006. 1. http://www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/colu_oen.PDF. Läst 23 oktober 2008.
- ↑ AviBase. Läst 2007-01-03.
- ↑ 4,0 4,1 Svensson, Lars; Peter J. Grant: Margareta Söderberg: Fågelguiden: Europas och Medelhavets fåglar i fält, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1999, illustrationer av Killian Mullarney, Dan Zetterström, sid. 200. ISBN 91-0-056976-3.
Källor
- Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
- ArtDatabankens rödlista (2005) (pdf)
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 200-201.
- Wahlberg,T.: Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige, Rabén & Sjögren, Stockholm 1993, första upplagan, sid. 246.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Skogsduva
