Raus plantering
Från Rilpedia
| Raus plantering Helsingborg |
|
 Stadsdelen Raus plantering i Helsingborg |
|
| Folkmängd (2008) | 2 780[1] |
|---|---|
| Församling | Raus |
Raus plantering, numera oftast endast Planteringen, är en stadsdel i södra Helsingborg, som fått sitt namn av de stora tallplanteringar från 1800-talets början som skulle binda flygsanden i området. Raus plantering var 1904–1917 ett municipalsamhälle i Raus kommun, Luggude härad, dåvarande Malmöhus län. År 1918 inkorporerades hela Raus kommun av Helsingborgs stad.
Två kända svenskar har vuxit upp i dessa kvarter: kapellmästaren Leonard Landgren och industrimannen Ruben Rausing.
Innehåll |
Historia
Marken som Raus plantering nu står på var förr kronojord belägen vid Öresundskusten och bestod av stora flygsandfält som användes som fäladsmark av bönderna i trakten. Genom området sträckte sig landsvägen till Landskrona ner till Råå. På 1700-talet donerades marken genom ett skifte, där en del av marken tillföll Helsingborg stad och resten Raus och Pålstorps byar. Byarna erbjöd sin del av marken till Helsingborgs stad, som dock avböjde. Marken styckades istället upp mellan byarnas bönder och med stöd av pengar från kronan påbörjades 1814 en utplantering av tallar i ett försök att binda flygsanden i området. Planteringen sträckte sig från Bollbrolyckan, numera Stadsparken, i Helsingborg hela vägen ner till Råå. Denna benämndes Raus plantering respektive Pålstorps plantering och gav därigenom den nuvarande stadsdelen dess namn. Trots försöken var marken praktiskt taget obrukbar och användes mest som betesmark.
Raus del av markerna låg till största delen öster om landsvägen, medan Pålstorps delar låg väster om denna, samt i anknytning till Helsingborgs stadsgräns. Det var vid stadsgränsen som som den första bebyggelsen i området dök upp i början av 1800-talet i form av ett torp, byggt av skräddare N. P. Paulsson, kallat Skräddarehuset. Gården kom så småningom att utvecklas till ett landeri under namnet Menlösa. Under perioden 1840 till 1870 tillkom endast ett fåtal hus längs landsvägen. Senare tillkom ett badhus knutet till verksamheten vid Ramlösa hälsobrunn, byggt 1877.
Utbyggnad
Vid denna tid började stadsdelen Söder i Helsingborg, som gränsade till området i norr, bli fullt utbyggd. Därför riktades intresset till de obebyggda markerna strax söder därom. Byggherrarna såg även det faktum att områdets bebyggelse inte var reglerad, som den var i på Söder, som en fördel. Snart styckades därför området närmast stadsgränsen som byggnadstomter. Långa gator, som sträckte sig från landsvägen ner till sundskusten drogs upp, vilket skapade karakteristiska långsträcka kvarter. I det nya bostadsområdet bosatte sig till exempel flera slaktare, som på så sätt undvek hälsovårdsregelverket i Helsingborg, men även hantverkare och arbetare. Bebyggelsen bestod mest av 1-vånings gatuhus, med vid slutet av 1880-talet tillkom även tvåvåningshus. Husen var mestadels byggda av tegel, men det förekom även korsvirkeshus täckta med träpanel. Bristen på regelverk utnyttjades dock av oseriösa byggherrar och många hus var av dålig kvalitet, något som gav området ett dåligt rykte. Söder om det nya bostadsområdet tillkom mer lantlig bebyggelse i form av de landeriliknande gårdarna Fridhem, Mathilda och Rosentorp.
Någon som tidigt insåg områdets potential var konsul Nils Persson, som tillsammans med sina kompanjoner köpte upp stora delar av markerna. Persson låg tillsammans med konsul August Sylvan även bakom Helsingborg-Råå-Ramlösa järnväg, även kallad "Decauvillen", invigd 16 juli 1891, som innebar en kraftig kommunikationsförbättring för området. Banan drogs mellan landsvägen och kusten och passerade därför igenom flera kvarter. Järnvägens tillkomst ökade utbyggnaden av området och flera industrier började nu etablera sig här. Förlustelsestället Sommarlust, tidigare Rosentorp, såldes 1893 till Allers Familje-Journals Tryckeri AB, som uppförde tryckeri och kontor. Andra företag som nu etablerade sig var Nilssonska maltberederiet och Helsingborgs Sodafabriks AB. Konsulerna Persson, Sylvan och Stewénius gjorde vid 1890-talets slut upp en plan över området och började sälja av tomter. Planen skiljde sig från de tidigare långsträckta gatorna och istället använde man sig av ett traditionellt rutnätsmönster. Den ökande befolkningen resulterade i att Raus planterings skola uppfördes 1894. Fler industrier tillkom, till exempel Helsingborgs Jaquard Wäfverie AB 1898, som blev ett dominerande inslag i stadsbilden. Samma år byggdes Skånska Oljerenings AB.
Municipalsamhället och inkorporeringen
Den allt mer vildvuxna bebyggelsen började bli ett problem för området och för att kunna reglera bebyggelsen, samt införa hälsovårdsstadgar, bildades 1904 Raus planterings municipalsamhälle. År 1906 hade man satt upp en byggnadsnämnd som genast lät upprätta en plankarta över området. Efter synpunkter reviderades stadsplanen ett antal gånger, men dess idéer kom dock aldrig att genomföras i Raus plantering, däremot i området Miatorp i söder. Utbyggnaderna i området fortsatte trots detta och 1905 etablerades Helsingborgs Ljusfabriks AB, senare Lux. Mellan planteringen och Miatorp uppfördes 1905–1906 vagnhallar och elverk åt Decauvillen, som 1906 byggdes om till normalspår.
Municipalsamhället blev däremot inte långlivat, då hela Raus kommun, vilket omfattade Raus plantering, inkorporerades i Helsingborgs stad 1918. Något som fick stor betydelse för den nya helsingborgsstadsdelen var det markbyte som genomfördes mellan Helsingborgs stad och Skånska husarregementet i och med regementets flytt till Berga kasern. I och med detta fick staden tillgång till de gamla exercisfälten öster om den gamla landsvägen, numera Planteringsvägen. Delar av marken styckades av staden senare av som industritomter, medan resterande delar användes till rangerbangård. På 1920-talet skedde en stor utbyggnad av egnahemshus i området, främst kom denna utbyggnad dock att ske i Miatorp. Bebyggelsen i området hade nu gjort att Raus plantering, tillsammans med Miatorp och sedermera Högasten, hade sammanbundit Helsingborg med Råå.
Sanering och miljonprogram
På 1930-talet dömdes den täta bebyggelsen med inslag av industrier ut som undermålig och osanitär. Krav på en sanering av området kom från flera inflytelserika arkitekter. En revidering av stadsplanen genomfördes för att tillåta mer lamellhusbebyggelse enligt funktionalismens ideal, vilket innebar en rivning av den gamla bebyggelsen. Inga av dessa planer förverkligades innan andra världskriget, men stadsdelen byggdes dock ut med en del funkishus. Saneringen kom dock att genomföras i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, då en stor del av den gamla bebyggelsen ersattes med moderna hyreshus. Samtidigt genomfördes kommunikationsförbättringar i området, som till stor del var avskuret från staden genom järnvägen. I norr byggdes Söderviadukten, som band samman stadsdelen med Helsingborgs södra stadskärna, och i öster byggdes Hästhagsviadukten. Genom byggandet av Sydhamnen i början av 1960-talet skars stadsdelen av från Öresund och omringades nu av industrier, hamnverksamhet eller bangård på tre sidor. Sydhamnsgatans dragning krävde dessutom omfattande rivningar av bebyggelsen i de norra delarna. Kring 1960 byggdes kvarteret Rosenknoppen ut med storskalig senmodernistisk tegelbebyggelse i 7 till 10 våningar. På 1980-talet revs flera av de äldre industribyggnaderna, däribland det stora Jaquardväveriet, och ersattes av bostadsbebyggelse i mindre skala.
Referenser
Noter
- ↑ Helsingborgs stad: Perspektiv Helsingborg, nr 4: 2009. Folkmängden i Helsingborgs delområden den 1 jan 2009.
Tryckta källor
- Ranby, Henrik (2005). Helsingborgs historia, del VII:3: Stadsbild, stadsplanering och arkitektur. Helsingborgs bebyggelseutveckling 1863-1971. Helsingborg: Helsingborgs stad, ISBN 91-631-6844-8
- Helsingborgs lokalhistoriska förening (2006). Helsingborgs stadslexikon. Helsingborg: Helsingborgs lokalhistoriska förening. ISBN 91-631-8878-3
Externa länkar
- Katzeff, Adam (2006). Planteringen. Arkitektur - konst - natur. Kulturförvaltningen, Helsingborgs stad.
|
|||||||||||
