Axel Schotte
Från Rilpedia
Per Axel Victor Schotte (i riksdagen kallad Schotte i Karlstad, senare Schotte i Umeå), född 13 september 1860 i Nyköping, död 13 juli 1923 i Umeå, var en svensk ämbetsman och politiker (liberal). Han var civilminister 1905-1906, 1911-1914 och 1917-1919, riksdagsledamot 1909-1921 (andra kammaren till 1919), landshövding i Västerbottens län från 1916 till sin död. Bror till Gunnar V. Schotte.
Innehåll |
Familj och levnadshistoria före inträdet i politiken
Axel Schotte föddes den 13 september 1860 som son till rektorn vid Elementarläroverket Gustaf Victor Schotte (riksdagsledamot 1886-1888) och dennes hustru Maria Vilhelmina, född Hollgren, efter att ha tagit mogenhetsexamen i Nyköping år 1878 gick han vidare till Uppsala universitet där han efter att ha studerat juridik tog han en juris kandidatexamen år 1886 och började arbeta som extra ordinarie notarie vid Svea hovrätt.
Efter att ha arbetat vid Svea hovrätt under tre år blev han i januari 1889 vice häradshövding och sex månader senare i juli detta år tillförordnad länsnotarie vid Länsstyrelsen i Gävleborgs län, ett arbete där han visserligen hade vissa extraknäck för kommunala och finansiella samhälligheter, och lärde känna den politiskt inflytelserike bruksdisponenten Christian Lundeberg som uppskattade Schotte som kunnig och dugande. Ett arbete han höll fast fram till maj 1902 då han blev utnämnd till landssekreterare för Värmlands län.
Christian Lundeberg hade så tidigt som 1902 förutspått att hans bäste väns son en dag skulle bli civilminister, vilket uppfylldes 7 november 1905 då den nye statsministern Karl Staaff utsåg honom till chef för det arbetstyngda civildepartementet vilket Schotte accepterade.
Civilminister och politiker
Schottes tid vid civildepartementet blev kort, knappt ett år - den 29 maj 1906 tvingades den första liberala regeringen i Sveriges politiska historia att avgå.
Schotte ägnade sig nu åt sin landssekreterarpost och sitt engagemang i det frisinnade partiet, där han först blev invald i den frisinnade landsföreningens förtroenderåd och senare blev förtroenderådets ordförande 1914-1917. Han var också riksdagsledamot 1909-1921, fram till lagtima riksmötet 1919 i andra kammaren (1909-1911 för Karlstads valkrets, 1912-1917 för Värmlands läns östra valkrets, 1918-1919 för Västerbottens läns södra valkrets) och från urtima riksmötet 1919 i första kammaren för Västerbottens läns valkrets.
Efter den liberala segern i andrakammarvalen 1911 blev han återigen civilminister och fick igenom en rad reformer som visserligen hade förberetts av amiral Arvid Lindman och dennes civilminister greve Hugo Hamilton, men nu kom igång på allvar, bl.a Pensions- och Socialstyrelsen och utbyggnad av arbetarskydds- och Norrlandslagstiftningen. Det som var kronjuvelen under Schottes statsrådstid var dock genomdrivandet av folkpensionen 1913.
Efter den andra Staaffregeringens fall i februari 1914 utsågs Schotte till landshövding i Västerbottens län 1916-1923 (under åren 1917-1919 tjänstgjorde han dock inte aktivt).
Han blev också utsedd till utredare av många saker och ting som föll under hans gamla departement, bland en av många utredningar av statsdepartementens ansvarsområden. Den ledde först och främst fram till det gamla civildepartementets klyvning i ett social- och ett kommunikationsdepartement samt skapandet av ett handelsdepartement med ansvar för handel, industri och sjöfart.
Efter högerregeringen Swartz-Lindmans fall hösten 1917 återkallades Schotte som civilminister, vilket han fick lämna hösten 1919 efter häftiga beskyllningar att han och ecklesiastikminister Värner Rydén hade berikat sig på kristidsföretaget Svensk Imports aktieutdelningar. I det kristida Sverige togs de moraliskt misstänkta affärerna illa upp av en bred folkopinion. Schotte drog sig tillbaka till landshövdingeämbetet vilket han utövade till sin död den 13 juli 1923.
| Företrädare: Ernst Beckman |
Frisinnade landsföreningens ledare 1914–1917 |
Efterträdare: Daniel Persson i Tällberg |
Källor
Litteratur
- Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell International 1990), band 4, s. 438
