Paris-Roubaix
Från Rilpedia
Paris-Roubaix | |
---|---|
Lokalt namn: | Paris-Roubaix |
Region: | Norra Frankrike |
Datum: | Början av april |
Typ: | Endagslopp |
Historia | |
Första upplagan: | 1896 |
Antal upplagor: | 106 |
Förste vinnare: | Josef Fischer |
Senaste vinnare: | Tom Boonen |
Flest segrar: | Roger De Vlaeminck, 4 gånger |
Paris - Roubaix, det största endagsloppet inom cykelsporten. Avgörs till stor del på dåliga, kullerstensbelagda vägar (kallas även pavé -sektioner). Loppet mäter 261 km och 55 av dem avgörs på kullerstenarna. Tävlingen brukar kallas l'enfer du Nord (helvetet i norr).[1] Loppet är ett av två klassiska lopp som till stora delar avgörs på kullersten, det andra är Flandern runt. Under Paris-Roubaix är varje pavé-sektion klassificerat med hänsyn till vilket skick underlaget är i där fem i betyg indikerar svårast möjligaste underlag och ett i betyg indikerar lättast möjliga underlag.
Innehåll |
Historia
Paris-Roubaix startades 1896 av de båda fabriksägarna Theo Vienne och Maurice Perez.[2] De hade sett hur populära söndagsloppen var bland textilarbetarna och föreslog ett lopp med start i Paris och med avslutning på velodromen i Roubaix. Den första upplagan vanns av tysken Josef Fischer, men den franska nationalstoltheten återställdes följande år då Maurice Garin efter ett dramatiskt upplopp där hans landsman Mathieu Cordang föll. Loppet var inledningsvis tänkt som en uppvärmning inför jättelångloppet Bourdeaux-Paris och därför användes cyklister eller motorcyklister som farthållare. 1901 bytte arrangörerna mediasponsor från le Vélo till l'Auto-Vélo (senare l'Auto) och i några år hölls två olika tävlingar tills den franska regeringen grep in och sa att bara en tävling fick hållas som kallades Paris-Roubaix och som slutade någonstans i närheten av Roubaix:s velodrom.
Frasen "helvetet i norr" myntades av en Paris-journalist efter första världskriget. Norra Frankrike hade blivit förstört efter ett fyra år långt skyttegravskrig som hade dödat miljontals. 1919 kantades loppet av bombkratrar och ännu inte igenfyllda skyttegravar.
Den belgiska dominansen började 1922 då Albert Dejonghe vann. Fyra av de sex främsta i loppet av belgare och fram till 1977 vanns endast 12 upplagor av en icke-belgare. 1923 blev schweizaren Heiri Suter den förste som vann Flandern runt och Paris-Roubaix samma år. Åtta cyklister har sedan dess lyckats med den klassiska Flandern/Paris-Roubaix-dubblen; Romain Gijssels, 1932; Gaston Rebry, 1934; Raymond Impanis, 1954; Alfred De Bruyne, 1957; Rik Van Looy, 1962; Roger De Vlaeminck, 1977; Peter Van Petegem, 2003 och Tom Boonen, 2005.
Förbättringar i vägarna på 1960-talet hotade Paris-Roubaix:s karaktär och man letade efter fler vägavsnitt med kullersten. Den legendariske hårdingen Jean Stablinski föreslog Arenbergskogen (Forêt d'Arenberg). "Jag pratar om kullersten, inte lera", svarade tävlingsledaren Jacques Goddet. Arenbergskogen infördes ändå och har varit en avgörande del av loppet sen dess.
På 1970-talet handlade loppet mycket om duellerna mellan belgarna Roger De Vlaemnick och Eddy Merckx. 1978-1980 vann Francesco Moser loppet tre gånger i rad och blev då den främste italienaren i loppet, till och med bättre än legendaren Fausto Coppi. Slutet av 1990-talet dominerades av "Flanderns lejon", Johan Museeuw. 2004 vann Magnus Bäckstedt loppet som förste svensk.
Kontroverser
1936 korsade belgaren Romain Maes mållinjen framför fransmannen Georges Speicher, trots det sa domarna att Speicher var vinnaren av loppet och Maes blev placerad som tvåa.[3] Trots protester ändrades inte resultatet. Tretton år senare tog det flera månader att reda ut vem den verkliga vinnaren var av Paris-Roubaix 1949. André Mahé som vann tävlingen hade nämligen cyklat fel väg då funktionärer visade honom fel väg till velodromen i Roubaix. Några minuter senare korsade några andra cyklister mållinjen, dessa hade cyklat rätt väg, och Fausto Coppis lillebror Serse Coppi vann den spurten. Efter flera protester och flera månader senare utsågs Serse Coppi och André Mahe som vinnare genom ex aequo et bono, utifrån det skäliga och goda.
1930 slutade Jean Maréchal 24 sekunder framför belgaren Julien Vervaecke men blev tvåa i tävlingen då Maréchal hade försökt passera Vervaecke, varpå belgaren ramlade ned i ett dike. Fyra år senare blev Roger Lapébie diskvalificerad för att ha bytt cykel och Gaston Rebry, som hade slutat tvåa, blev utsedd till vinnare när funktionärer upptäckte att Lapébie saknade klistermärke.
Leif Hoste, Peter van Petegem och Vladimir Gusev blev alla diskvalificerade 2006 när de hade korsat en stängd järnvägsbom under loppet. Cyklisterna hade slutat bakom vinnaren Fabian Cancellara men nu tog Tom Boonen och Alessandro Ballan över prispallsplaceringarna.[4]
Vinster
Elit/Professionella
Amatörer
Juniorer
Mall:Landsdata Frankrike Frankrike
|
Källor
- Tales from the pavé on the road to Roubaix, cyclingnews.com
Se även
Referenser
- ↑ The real Hell of the North, Tales from the peloton, April 18, 2006, cyclingnews.com
- ↑ Tales from the pavé on the road to Roubaix, cyclingnews.com
- ↑ Frenchman's Controversial Win, cyclingrevealed.com
- ↑ The mean machine takes first Roubaix win for CSC - Boonen finally beaten; Hincapie's hopes snap with steerer tube, April 9, 2006, cyclingnews.com
- ↑ Peter Schockaert, Belgien, vann men fråntogs titeln på grund av dopning