Francesco Moser
Från Rilpedia
| Personlig information | |
|---|---|
| Namn | Francesco Moser |
| Smeknamn | "Lo sceriffo" (sheriffen) |
| Född | 19 juni 1951 |
| Hemland | Mall:Landsdata Italien Italien |
| Stallinformation | |
| Nuvarande stall | Avslutad karriär |
| Disciplin | Landsväg |
| Roll | Cyklist |
| Väsentliga vinster | |
| Giro d'Italia (1984) Världsmästerskapen - linjelopp (1977) Milano-Sanremo (1984) Paris-Roubaix (1978, 1979, 1980) Lombardiet runt (1975, 1978) La Flèche Vallonne (1977) Paris-Tours (1974) Tirreno-Adriatico (1980, 1981) Gent-Wevelgem (1979) Züri Metzgete (1977) |
|
| Senast uppdaterad: | |
| 29 december 2008 | |
| Francesco Moser | ||
| Cykelsport | ||
| VM-medaljer | ||
|---|---|---|
| Guld | San Christóbal, 1977 | Linjelopp |
| Silver | Ostuni, 1976 | Linjelopp |
| Silver | Nürburgring, 1978 | Linjelopp |
Francesco Moser, född 19 juni 1951 i Palù di Giovo i provinsen Trento, är en tidigare tävlingscyklist från Italien. Han kallades ibland för "Lo sceriffo" (sheriffen). Moser var en av de dominerande cyklisterna under 1970-talet till tidigt 1980-tal. Han vann bland annat Giro d'Italia 1984, Världsmästerskapen 1977.
Innehåll |
Karriär
Klassikerna
Francesco Moser slutade tvåa i Paris-Roubaix 1974 bakom Roger De Vlaeminck och tvåa bakom belgaren Marc Demeyer i tävlingen 1976. Efter de två förlusterna lyckades han att vinna tävlinen 1978 där han vann tävlingen framför De Vlaeminck och Jan Raas. Han vann tävlingen igen 1979 framför Roger De Vlaeminck och Hennie Kuiper och sedan tog han sin tredje vinst i tävlingen 1981 när han slutade före Bernard Hinault och Roger De Vlaeminck. Han slutade också trea i tävlingen 1983 efter Hennie Kuiper och Gilbert Duclos-Lassalle.
Han vann också klassikerna Lombardiet runt (1975 och 1978) och Milano-Sanremo (1984).
Av de andra klassikerna vann han också Paris-Tours 1974, Züri Metzgete och La Flèche Wallonne 1977, Gent-Wevelgem 1979.
Grand Tours
1984 vann Francesco Moser det italienska etapploppet Giro d'Italia framför Laurent Fignon och Moreno Argentin. Moser som framförallt var tempoloppsspecialist fick ta fördel av sin talang där för att ta så mycket tid som möjligt på bergsspecialisterna. Han vann också tävlingens poängtröja 1976, 1977, 1978, och 1982.
Världsmästerskapen
Moser tog världsmästartiteln 1977, när han vann Världsmästerskapen framför Dietrich Thurau och Franco Bitossi. Han tog silvermedaljen i tävlingen 1976, en tävling där vinnaren blev belgaren Freddy Maertens. Han slutade också tvåa i tävlingen 1978 efter den nederländska cyklisten Gerrie Knetemann.
Tidsrekord
Han slog Eddy Merckxs tidsrekord från 1973 under året 1984, men den cykel som Moser använde sig av var mer avancerad än den Merckx hade använt sig av. 1997 tog Union Cycliste Internationale bort alla rekord som hade tagits med cyklar som hade haft teknologisk övertag framför de cyklar som använts före 1972. Merckx rekord höll sig fram till 1993 när den okända cyklisten Graeme Obree satte ett nytt tidsrekord på en timmes cykling. Francesco Moser auktionerade senare ut sin cykel där pengarna gick till Unicef. 1999 erkände han att han hade använts sig av bloddopning för att slå rekordet. Den dopning han använde sig av var inte olagligt vid tillfället när rekordet sattes.
Efter karriären
Moser avslutade sin professionella cykelkarriär 1987. Han blev ordförande för Cyclistes Professionels Associés, CPA, efter Giro d'Italia 1999. CPA kan liknas vid ett fackförbund för professionella cyklister.
Privat
Han är äldre bror till Aldo Moser som vann Grand Prix des Nations 1959. Hans två andra bröder, Enzo Moser och Diego Moser, var också tävlingscyklister. Fransesco Moser är också onkel till Leonardo Moser som blev professionell 2005.
Stall
- Filotex (1975)
- Sanson (1976–1977)
- Famcucine (1977–1982)
- GIS (1983–1985)
- Supermercati (1986)
- Brianzoli (1987)
- Château d'Ax (1988)
| Företrädare: Freddy Maertens |
Världsmästare i landsvägscykel 1977 |
Efterträdare: Gerrie Knetemann |
