Asbestcement
Från Rilpedia
Asbestcement kallas ofta vid det mest kända produktnamnet, Eternit. Asbestcement består av asbest som krossas och sedan blandas ihop med cement.
Asbestcement har fördelen att det är väldigt tåligt oavsett temperatur och väderlek och har bland annat använts som väggbeklädnad till hus. Ofta handlade det om äldre hus som kläddes in med asbestcementplattor under 1940-talet och 1950-talet. Dessa plattor fick många smeknamn som till exempel torparkex och fattiglappar. Materialet är också brandtåligt eftersom det innehåller asbest. Asbestcement är samtidigt hälsovådligt om man arbetar med materialet då asbestfibrer kan tränga in i andningsorganen och orsaka asbestos. Det har också förmodats vara cancerframkallande.
Eternit började tillverkas i Sverige på licens 1907 men först 1930 i samband med Stockholmsutställningen och funktionalismen fick eterniten sitt genombrott. Efter andra världskriget ökade efterfrågan starkt. För många är eternit lika med sidiplattan, den lilla eternitplattan i formatet 400 x 200 mm som tillverkades för gör-det-självaren. Den såldes i en förpackning om tio plattor som passade pakethållaren på en cykel.[1]
Asbestcement tillverkades i stor skala av Skandinaviska Eternit AB i den så kallade Eternitfabriken i Lomma sedan 1906. Under 1970-talet blev det en stor skandal kring denna fabrik, eftersom de anställda blev sjuka i cancer och även en del dödsfall inträffade. Skandalen blev ännu större när det blev känt att fabrikens chefer hade känt till att asbest var farligt men hållit detta hemligt i flera år innan detta blev känt bland allmänheten. Skandalen är inte helt uppklarad och det finns fortfarande en rad frågor som inte är besvarade. Eternitplattor är sedan 1977 förbjudna i Sverige och har idag ersatts av cementplattor.
Ibland används, något pejorativt, begreppet Norskt tegel om asbestcement, särskilt då det används som fasadbeklädnad. I Sverige beräknades 1989 mer än 400 000 ton asbest vara inbyggd i byggnader. Bland annat Torslanda flygtorn, utanför Göteborg, som är Q-märkt vilket innebär "att byggnaden inte får rivas och att fasadens karaktär inte får ändras" därför att "tornet är ett karaktärsfullt landmärke".[1]
Eternitplattan föddes i slutet av 1800-talet i Österrike. Ludvig Hatschek tillverkade en konstgjord stenplatta som kunde ersätta skiffer för taktäckning. Han gjorde en vattenblandning på 90 procent cement och 10 procent asbest. Massan hälldes i en pappers- och pappmaskin och ut kom tunna plattor. Produktens namn och firmanamnet blev Eternit efter latinets "aeternitas" som betyder evighet. [1]
I Sverige och Norge är eternit synonymt med asbestcementplattor, men i Danmark och övriga Europa kallas även de nya asbestfria fibercementskivorna eternit, eftersom det är ett holländskt varumärke tillhörigt Etex Group (till 1995 Eternit Group) sedan 1905.[2] Andra namn för fibercementplatta är sidiplatta, malmex, granula, silur, mediumplatta och cembonit.[1]
Kända produktnamn
- Eternit
- Invarit (tillverkades i Köping)
Referenser
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Asbestcement
