Nils Göransson Gyllenstierna
Från Rilpedia
Nils Göransson (Gyllenstierna), född 1526, död oktober 1601 i Fågelvik, son till riksrådet riddaren Göran Eriksson Gyllenstierna och Kristina Nilsdotter (Grip), stamfader till den friherrliga ätten Gyllenstierna af Lundholm, riksdrots, riksråd och av flera kungar utsedd ståthållare för "allt Småland". Gift 1568 med Ebba Axelsdotter, dotter till riksrådet Axel Eriksson (Bielke).
Nils Göransson, vilken var den första av ätten i Sverige, som kallade sig Gyllenstierna, upptogs av Gustav Vasa till riksråd, blev vid Erik XIV kröning år 1561 slagen till riddare och utnämnd till kansler, av Johan III år 1569 upphöjd till friherre, med Lundholmen i Småland till friherreskap, samt senare befordrad till ståthållare över Småland och riksdrots 1590.
Hertig Karl förordnade Gyllenstierna till ståthållare i Stockholm 1593. Han erhöll året därpå Sigismunds fullmakt att vara lagman i Tio häraders lagsaga, häradshövding i Handbörd och ståthållare över Småland.
Barn med Ebba Axelsdotter:
- Johan Nilsson Gyllenstierna (1569-1617)
- Göran Nilsson Gyllenstierna (1575-1618)
- Nils Nilsson Gyllenstierna (1585-1622)
Innehåll |
Biografi
Vid Wittenbergs universitet var Gyllenstierna inskriven 1542, och så sent om 1563, efter han blivit utsett till rikskansler, skrev han in sig i Rostocks universitetsmatrikel. Efter att "en tid lång" ha studerat i främmande länder och företagit vidsträckta resor återvände Gyllenstierna till Sverige, där han 1560 av Gustav Vasa anställdes i hertig Eriks kansli. Att han snart tillvann sig Eriks förtroende, framgår av att han samma år, förmodligen strax efter Eriks tronbestigning, upphöjdes till riksråd och rikets kansler.
Under Erik XIV
Nu började en tid av viktiga diplomatiska uppdrag. Den instabile Erik XIV, vars ynnest Gyllenstierna på ett förvånande sätt visste att behålla, sände honom i slutet av 1560, till England. Frieriet till prinsessan (sedermera drottning) Elisabet av England kunde han dock icke föra till ett lyckligt slut, men han förstod åtminstone att vinna hennes personliga bevågenhet.
Efter sin återkomst från England, 1562, avfärdades han i slutet av samma år i en beskickning till kejsar Ferdinand. Under sin långvariga vistelse i Tyskland hade han den föga avundsvärda lotten att där utföra Erik XIV:s diplomatiska uppdrag. I oktober 1563 fick han befallning att begiva sig till Hessen för att avsluta giftermålsunderhandlingarna med lantgreven, vilka dock avbröts i februari 1564. På sommaren samma år uppehöll han sig i Rostock, varest han fick framföra Erik XIV:s ursäkt för de svenska sändebudens uteblivande från den i samma stad beramade fredskongressen.
Sedermera öppnade han med Johan Fredrik av Sachsen-Weimar underhandlingar om ett förbund med Sverige mot Danmark och kurfursten August i Sachsen. Större delen av 1565 vistades han i Stralsund och återkom först på hösten till Sverige, där han uppträdde som underhandlare med Dancay, såsom bisittare i Konungens nämnd och så vidare, men affärdades vintern 1566 till Ryssland. Där slöt han 1567 med tsaren ett fördrag, vari bland annat Katarina Jagellonicas utlämnande lovades. Efter sin hemkomst var han med att döma kungens mäktige sekreterare Jöran Persson till döden.
Under Johan III
Han fortfor dock att åtnjuta konungens gunst och användes 1568 i underhandlingarna med den ryska beskickning, som infunnit sig i Stockholm. Under hertigarnas uppror stod han, i olikhet med sin fader, på Erik XIV:s sida, till dess han tryggt kunde övergiva honom. Den 28 september 1568 var han bland dem, som lovade släppa in de upproriska i Stockholm. Något avbrott i konungagunsten inträffade ej genom Johan III:s uppstigande på tronen. Han fick bibehålla sitt kanslersämbete, blev 1569 lagman i Tiohärads lagsaga och samma år friherre samt fick 4 juni 1570 Lundholmen i Småland till friherreskap. Friherreskapet var bildat av Nydala klosters vidsträckta egendomar som drogs in till kronan i samband med reformationen.
Också fortfor Gyllenstiernas diplomatiska verksamhet. Han var med vid fredsunderhandlingarna med Danmark och Lübeck sommaren 1569 samt var vid kongressen i Stettin 1570, som utmynnade i Freden i Stettin, ett av de svenska sändebuden. Därmed var hans egentliga diplomatiska bana avslutad, även om han både 1575 och 1580 utsågs till ombud vid gränsmötena med Danmark. Den verksamma delen av hans liv upphörde likväl icke med 1570. Johan III anförtrodde honom "den öfversta befallningen öfver allt Småland". Troligen föreföll dock detta ämbete honom för tungt på grund av hans sjuklighet, som icke var låtsad; ty då konungen 4 januari 1577 uppdrog åt honom att fortfarande bekläda detsamma, underrättade han honom, att han givit honom några yngre frälsemän till hjälp.
I rådsmötena deltog han även flitigt. Av hans kända diplomatiska skicklighet begagnade kung Johan sig i sina tvister med hertig Karl. Vid riksdagen i Vadstena 1587 var han en bland dem, som uppgjorde förlikningen mellan bröderna. Då Sigismunds avresa till Polen kort därefter beslöts, uppges det - ehuru utan säkra bevis -, att Gyllenstierna motsatte sig densamma. Säkert är, att i den långvariga brytning, som till följd av det polska kungavalet uppstod mellan Johan och Karl å ena sidan samt Sigismund och rådets flertal å den andra, behövde Gyllenstierna all sin smidighet för att kryssa sig fram mellan partierna.
Så mycket han kunde, drog han sig undan från politiken, än skyllande på sin sjuklighet, än bedyrande, att "de polska handlingarna gingo vida över hans förstånd", men gärna hållande sig intill den starkare parten. I början slöt han sig ganska nära till Johan och Karl, varför han av sina kollegor i riksrådet betraktades med misstro. Erik Larsson Sparre kallar honom "en ombytlig man, som ofta ej var lik sig själv". Av Johan utnämndes han vid Per Brahes död (1590) till riksdrots, vilket ämbete han förenade med sina föregående.
Under Sigismund och Karl IX
Efter Johan III:s död (1592) kom han, på hertig Karls begäran, till Stockholm och deltog i rådets förhandlingar. Som drots öppnade han Uppsala möte 1593 med ett tal, vari de närvarande uppmanades att hålla fast vid den Augsburgska trosbekännelsen. Under konung Johans tid synas eljest katolikerna någon tid haft gott hopp om hans omvändelse. Av Sigismund erhöll han 1594 bekräftelse på sina förläningar och ny fullmakt att vara lagman i Tiohärad och ståthållare över allt Småland. Under den följande tiden närmade han sig sina ämbetsbröder, vilkas fulla förtroende han dock aldrig erhöll.
Efter Söderköpings riksdag 1595, i vilken han deltog, visade sig Sigismund mycket missnöjd med honom, men även hans ställning till Karl började bli ansträngd. Hertigen beskyllde honom i december 1595 för att ha söndrat sig från Söderköpings beslut och skilde honom från såväl förläningar som ämbeten, men tog honom snart åter till nåd. Gyllenstierna anhöll dock "att blifva med alla saker i sin ålderdoms- och svaghetstid förskonad". Han undertecknade ock riksrådets undskyllan, att det ej kunde komma till Arboga riksdag 1597, men han skyndade genast att ursäkta sig med den märkvärdiga förklaringen, att han ej haft rådrum att genomläsa densamma. När Karl sedermera ville inhämta hans mening om Arboga riksdag, svarade han undvikande, men försäkrade sig vilja bevisa hertigen sin ödmjuka tjänst uti allt, som kunde lända fäderneslandet till nytta.
Att han med glädje hälsade Sigismunds återkomst till Sverige 1598, är emellertid säkert. Öppet trädde han väl icke på hans sida, men han understödde sina söner i konungens armé. Han tillät sig även efter konungens avresa skriva till Karl, att hade hans råd blivit följda, hade mycket ont stått tillbaka. Därigenom ådrog han sig de mest hotande brev, men icke några förföljelser. Karl visade sig snart åter nådig och fortfor ofta rådfråga honom, ty han märkte, "att ändock åldern var hög och oförmögenheten stor, var på förståndet intet fel".
Historisk värdering
Utan tvivel var Gyllenstierna en ovanligt lärd, klok och erfaren man, men någon upphöjd karaktär synes han icke haft. Genom sin stora smidighet och försiktighet lyckades han undvika tidens farliga politiska bränningar.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
