Augsburgska bekännelsen
Från Rilpedia
Augsburgska bekännelsen (latin Confessio Augustana, förkortat Augustana) är den förnämsta bland den evangelisk-lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Dess normativa betydelse har varit av sådan omfattning, att hela den övriga bekännelsebildningen inom denna kyrka kan sägas ha till uppgift blott att utgöra en korrekt tolkning av densamma.
Innehåll |
Politisk betydelse
Politiskt sträcker sig Augustanas betydelse även utanför den rent lutherska protestantismens område, i det såväl genom religionsfreden i Augsburg 1555 som genom westfaliska freden 1648 Augustana fastställdes såsom den statsrättsliga grundvalen för den protestantiska kyrkans existensrätt inom det tyska riket (jämför cuius regio, eius religio). Denna fråga, om de evangeliska kunde anses stå inom den allmänna (katolska) kyrkans område och sålunda äga anspråk på rättsligt skydd, gav den närmaste anledningen till bekännelsens uppställande.
Då kejsar Karl V till riksdagen i Augsburg 1530 förberedde de religiösa konflikternas lösning, ställde kurfursten av Sachsen en uppmaning till teologerna i Wittenberg att ge en sammanfattning av de differenser i tro och ceremonier, som förelåg mellan protestanterna och de romerska. Resultatet av deras arbete var de s.k. Torgauartiklarna, som i väsentlig mån bildar grundvalen för Augustanas andra del. Den första delen av bekännelseskriften är huvudsakligen baserad på Marburg- och Schwabachartiklarna, vilka i sin ordning utarbetats av wittenbergarna i samband med de underhandlingar, som på lantgreven Filips av Hessen initiativ 1529 fördes mellan huvudrepresentanterna för de båda protestantiska partierna. Först i Augsburg uppsattes bekännelsen på basis av nämnda förarbeten. Medverkande var de närvarande teologerna och i diplomatiska partier den sachsiske kanslern Brück.
Bekännelsens utarbetande
Huvudförfattaren var Melanchthon, som tryckt sin prägel på bekännelsen. Luthers samtycke och godkännande avgavs skriftligen från Coburg. Den ursprungligen blott sachsiska konfessionen blev genom underskrift av de evangeliska ständerna allmän bekännelse. Den förelästes 25 juni 1530 på tyska språket inför kejsare och ständer. De till kejsaren samtidigt överlämnade originalexemplaren på latinska och tyska språken har förkommit, och tveksamhet har i flera fall rått om den ursprungliga lydelsen. I konkordieboken föreligger den tyska texten efter en kopia, som förvaras i Mainz' arkiv. Den latinska är i överensstämmelse med en av Melanchthon 1531 utgiven s.k. editio princeps. Melanchthon tillät sig emellertid en ytterligare formell utmejsling av Augustana och vidtog därjämte i sin edition av 1540 djupgående dogmatiska förändringar, särskilt i fråga om nattvardsläran, vilka givit upplagan namnet, Variata.
Bekännelsens vikt för lutheraner
Lutherska kyrkan fasthåller strängt vid den oförändrade Augustana såsom bekännelseskrift. Men i politiskt avseende har Variata spelat en stor roll, i det de reformerta tack vare densamma kunde betrakta sig som stående på augsburgiska bekännelsens grund. Augustana söker till sin allmänna tendens visa, att den evangeliska ståndpunkten icke är en separat sektbildning med okyrkliga nyheter, utan att dess lära grundas direkt på skriften och är i överensstämmelse med kyrkans äldre oförfalskade tradition. Med stöd av detta återvändande till rent bibliska ideal vill bekännelsen avlägsna endast oevangeliska, mot den allmänna katoliciteten stridande missbruk. Dess yttre form utgör en samling av religiösa och etiska satser, avfattade i 28 artiklar under två huvudavdelningar.
Första avdelningen
Den första avdelningen, de egentliga trosartiklarna (articuli fidei, 1-21), fastslår det trinitariska lärobegreppet i anslutning till Nicaenum, ger ett pregnant uttryck åt arvsyndsläran under skarpt avvisande av skolastikernas rent negativa uppfattning, samt avhandlar Kristi person och verk. Den nyförvärvade frälsningskunskapens fundamentala läror, tron och rättfärdiggörelsen, får en synnerligen expressiv formulering. Trons väsen angives flerstädes såsom varande ej ett historiskt försanthållande, utan en fast förtröstan på Kristi förtjänst. I motsats mot det romerska systemet, som man ansåg lärde en gärningarnas rättfärdighet, hävdas med bestämdhet rättfärdiggörelsen endast av nåd för Kristi skull och genom tron som mottagande organ. Vidare behandlas kyrkans begrepp, dop och nattvard samt övriga den evangeliska lärans centrala punkter.
Senare avdelningen
I senare avdelningen, som rör de katolska missbruken, viker den rena bekännelsekaraktären tillbaka för en mer utredande apologetisk framställning. I hög grad anslående, tecknas det evangeliska livsidealet i art. 27, som klassiskt uttrycker de stora framsteg, som den reformatoriska principen i sedligt avseende betecknar framför den medeltida världsuppfattningen. I överensstämmelse med den sant katolska ståndpunkt, åt vilken bekännelsen avser att ge uttryck, vidfogar den de särskilda positiva utvecklingarna av lärobegreppet antitetiska satser, som bestämt avvisar äldre och nyare mot den ekumeniska kristendomsuppfattningen stridande villomeningar. Till slut måste i kyrkorättsligt avseende framhållas, att det var den världsliga överheten, som i den kristna församlingens namn upphöjde Augustana, liksom övriga reformatoriska bekännelseskrifter, till härskande och normativ kyrkolära.
Svenska förhållanden
I Sverige antogs Augustana genom Uppsala mötes beslut 1593 och utgör fortfarande en stomme i Svenska kyrkans lära. 2 § i 1809 års regeringsform stadgar att hela den kungliga familjen av Sverige måste bekänna sig till den Augsburgska bekännelsen, i annat fall utesluts medlemmarna ur successionsordningen. [1]
I portalparagrafen 1, om Gud, stadgar bekännelsen att man fördömer "alla kätterier" såsom "manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentinianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika. " [2]. I teorin betyder detta att det svenska statsöverhuvudet enligt lag måste ställa sig mot islam och fördöma denna religion, i praktiken har denna lydelse aldrig haft någon praktisk betydelse.
Referenser
Litteratur
- Aurelius, Carl Axel, Hjärtpunkten: evangeliets bruk som nyckel till Augsburgska bekännelsen. Skellefteå: Artos 2003.
Källa
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Externa länkar
- Augsburgska bekännelsen
- Reply to the Augustana: The Roman Confutation (1530) Det katolska genmälet mot Augsburgska bekännelsen. På latin med engelsk parallelöversättning.
