Narval
Från Rilpedia
| ?Narval Status i världen: Missgynnad[1] |
|
|---|---|
 teckning från Brehms djurliv
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Valar Cetacea |
| Underordning: | Tandvalar Odontoceti |
| Familj: | Vitvalar Monodontidae |
| Släkte: | Monodon |
| Art: | Narval |
|
|
|
| §Monodon monoceros Auktor: Linné, 1758 |
|
 utbredningsområde
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Narvalen är en tandval som har en markant huggtand. Denna tand kan bli upp till tre meter lång och 8 till 10 kg tung. Narvalar lever i Norra ishavet i närheten av isflaken.
Namnet kommer troligen från fornisländskan náhvalr, troligen av orden nár (på svenska lik) och hvalr, därför att valens färg kan påminna om lik och på grund av att den ansågs leva av lik.
Innehåll |
Utseende och levnadsstil
Narvalens kroppslängd är fyra till fem meter. Hannarnas vikt uppgår till ca 1 500 och honornas nästan 1 000 kg. Bröstfenorna är relativ korta och uppåtböjda. Munnen är väldigt liten och smal.
Narvalar har en ljusbrun eller vit grundfärg. Djurets huvud, rygg och ränderna från fenorna är mörka eller till och med svarta. På sidorna förekommer grå till svartbruna fläckar. Valen har bara två tänder och båda sitter i överkäken. Hos hanen utvecklas den vänstra tanden till en framåtriktad 2-3 m långt, spiralvriden "stöttand", som man antar kan användas vid strider eller för att visa dominans under parningstiden. Ibland förkommer 2 huggtänder och mycket sällan har honor en huggtand.
De flesta individer förekommer vid Grönland, i Baffin Bay, i Hudson Bay och längs Sibiriens kuster. Inte ens under vintern korsar de norra polcirceln. I Europa ser vi djuret bara när det har tappat orienteringen. Under de senaste 200 åren har man sett narvalar här bara 20 gånger.
Som föda tar narvalen fiskar, bläckfiskar och kräftdjur. Beroende på årstiden äter den varje dag 45 till 80 kg. Under letandet efter föda dyker narvalen omkring 15 minuter och når ett djup på mellan 350 och 500 meter.
En typisk flock består av fem till tjugo individer men under vandringen ser man ibland upp till tusen djur tillsammans. I flocken ingår en hanne och några honor med deras ungar. Hannar som ännu inte är vuxna bildar också mindre grupper. De ses sällan tillsammans med vitvalar, eftersom de två arterna har olika sommar- och vinterterritorier. Skulle det ändå inträffa, letar de i olika vattendjup efter födan och narvalarna söker upp de djupaste vattenskikten.
Narvalarnas främsta fiender i djurriket är späckhuggare. De driver narvalarna till strandlinjen vilket gör fångsten lättare. Narvalens reaktion vid anfall är att den förfaller i orörlighet så att den sjunker ner. Samma reaktion sker när de kommer för nära ett skepp och vid höga ljud från isen. Också isbjörnar och valrossar fångar ibland narvalar. När isen fryser snabbt händer det att narvalar blir fångade i vikar och fjordar. Ofta dör dessa valar på grund av utmattning eller bli byte för inuiter.
Vid fem till nio års ålder blir narvalen könsmogen men först vid sju till tolv år inträffar den första dräktigheten. Parningstiden sträcker sig från slutet av mars till början av maj. Innan parningen sker ofta strider mellan hannarna. Under striden använder de sin huggtand och det slutar ofta med brutna tänder och ärr på pannan. Dräktighetstiden är 14 till 15 månader. Sen föds ett ungdjur som är ungefär 150 cm långt och cirka 80 kg tungt. Mamman diar det troligtvis i två år och får under denna tid inga nya ungar. En narval blir upp till fyrtio år gammal.
Narvalen och människan
Ekonomisk betydelse
Inuiter i Grönland och Kanada jagar fortfarande narval för dess kött och huggtandens elfenben. Valens hud (grönländisk: "mattak") anses som en delikatess. Tidigare tog man tran för kokning och uppvärmning av boplatser, idag är det mest föda för slädhundarna. Den årliga fångsten i området omkring Thule är ungefär 150 till 200 narvalar och för hela regionen 1 000 till 1 100 djur. Vid en population på sannolikt 23 000 narvalar är denna fångst just lagom för djurartens fortbestånd.
Narvalens huggtand har den största ekonomiska betydelsen. Dess elfenben är sedan 900-talet det dyraste elfenbenet på jorden. När valen var mindre känd i Europa såldes tänderna som horn från enhörningen och säljaren fick tandens vikt i guld. Hornen sades ha magiska egenskaper, till exempel skulle det förhindra döden efter att man fått gift i sig. Många rika personer hade muggar tillverkade av narvalens elfenben. 1671 blev danske kungen Kristian V krönt på en stol gjord av narvalständer.
Miljöföroreningar
Som för alla andra valar är miljöförstöringen ett stort hot för narvalar. Som fiskätare samlar de alla giftiga ämnen från byten i kroppens fett och organen. Därför finns det kvicksilver, bly och särskild mycket kadmium i valarnas lever och njure.
Skyddsåtgärder
Narvalen är internationellt skyddad. Bara i Kanada och Grönland får inuiter jaga den. Enligt Washingtonkonventionen är det förbjudet att handla med produkter från narvalen.
Kanada bestämde 1971 i lagen "Fisheries Act" för ursprungsbefolkningen en gräns på fem narvalar per år och jägare. 1978 blev lagen ännu hårdare. Idag finns ett omfattande skydd för ungdjur och honor med ungar. För att fånga en val måste jägaren ha ett märke och sen ska jägaren fästa det på valens kropp eller huggtand. Innehav av huggtänder eller kadaver utan märke är straffbart.
I Grönland måste jägaren ha en legitimation för att jaga narvalar. De får inte jaga mer valar än de kan ta direkt till hemorten. Hela valen måste utnyttjas.
I Ryssland och andra länder från tidigare Sovjetunionen är djurarten helt skyddad.
Referenser
- ↑ Monodon monoceros på IUCN:s rödlista, auktor: Jefferson, T.A., Karczmarski, L., Laidre, K., O’Corry-Crowe, G., Reeves, R.R., Rojas-Bracho, L., Secchi, E.R., Slooten, E., Smith, B.D., Wang, J.Y. & Zhou, K. 2008, besökt 22 mars 2009.
