Storskarv
Från Rilpedia
| ?Storskarv | |
|---|---|
 Adult häckande storskarv i karaktäristisk sittande ställning.
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Pelikanfåglar Pelecaniformes |
| Familj: | Skarvar Phalacrocoracidae |
| Släkte: | Skarvsläktet Phalacrocorax |
| Art: | Storskarv P. carbo |
|
|
|
| §Phalacrocorax carbo Auktor: Linné, 1758 |
|
 Juvenil storskarv.
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Storskarv (Phalacrocorax carbo), är en stor svart fågel inom familjen skarvar. Den häckar på klippor eller i träd vid kusten och vid större insjöar.
Innehåll |
Utseende och läte
Storskarven är cirka 80-95 centimeter lång, och vingspannet 130-160 centimeter. Den väger ungefär 2,5 kilo. Den grå näbben, vars överdel är nedböjd över underdelens spets, är gul längst in vid näbbroten och den är lång och har en hake i spetsen. Benen är korta och sitter långt bak på kroppen. De mörka fötterna har simhud mellan alla fyra tår. Baktån är lång och vänd inåt. Mellantån har tänder som sitter uppradade som på en kam, och yttertån är längre än mellantån. Vingarna är korta. Stjärten är avrundad och mycket styv.
Den häckande storskarven i adult fjäderdräkt är svart med blåaktig glans. Den har en bred distinkt vit fläck på strupen, vitgrå i nacken, har långa nackfjädrar och en vit fläck på låret. De adulta icke häckande fåglarna saknar den vita lårfläcken, har inte lika blåaktig glans, är mörk i nacken och har mindre nackfjädrar. De juvenila fåglarna är brunsvarta och har vitt bröst.
De adulta fåglarna av underarten P. c. maroccanus har ett distinkt helvitt bröst.
När skarven sitter, sitter den ganska upprätt och när den står stödjer den sig mot den elastiska stjärten, som då blir som ett tredje ben.
Storskarven är en tyst fågel förutom vid häckning i sina kolonier då den har olika gutturala läten.
Utbredning och taxonomi
Storskarven häckar på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika. Olika taxonomer delar upp storskarven i olika många underarter. Exempelvis anser vissa att vitbröstad skarv (Phalacrocorax lucidus) som lever i Afrika söder om Sahara ska anses som en underart P. c. lucidus till storskarven medan andra ser den som en god art. Underarterna delas ofta in i de två huvudgrupperna carbo och novaehollandiae och vissa menar att den senare gruppen ska ses som en art. Merparten delar dock in storskarven i sex underarter:
- Phalacrocorax carbo carbo häckar i östra Kanada, på Grönland, Island, i Norge, Sverige och på de brittiska öarna.
- Phalacrocorax carbo novaehollandiae häckar i Australien.
- Phalacrocorax carbo steadi häckar på Nya Zeeland och Chathamöarna.
Storskarven i Sverige
Två underarter av storskarv häckar i Sverige. Den ena populationen är underarten P. c. carbo som häckar i södra Sverige och på västkusten. Den andra populationen är av underarten P. c. sinensis, som ibland kallas mellanskarv och häckar kring Östersjön, oftast i Kalmarsund och Bråvikens övärld. Storskarven är en flyttfågel som dock stannar kvar i södra Sverige och på vissa lokaler kring västkusten under vintern.
Biotop
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Beteende
Skarven rör sig dåligt på marken, och är inte heller någon skicklig flygare. Däremot simmar den bra och är en skicklig fiskare.
På sommaren brukar storskarven ses på klippor och skär nära kusten. Till skillnad från de flesta andra sjöfåglar är dess fjäderdräkt inte helt vattentät, den måste därför tillbringa en del tid i solen för att torka vingarna och resten av fjäderdräkten. Under höst och vinter kan fåglarna ibland göra långa förflyttningar inåt land.
I dessa fåglars beteende kan så kallade överslagshandlingar förekomma, vilket innebär att de ser ut att göra en omotiverad handling, när den normala metoden är hindrad. Ett exempel är när två revirstridande hanar hotar varandra och inte vågar angripa. Då kan en av dem börja putsa fjädrarna, bygga på sitt bo eller bete sig sexuellt.[källa behövs]
Föda
Storskarven fångar sitt byte på djupt vatten, från botten men oftast i grundare vatten. Dess föda består av en stor mängd olika fiskar och även exempelvis ål. Den flyger ofta långa sträckor, gärna i större flockar, för att söka föda och kan även födosöka i flock. Studier har visat att storskarvens syn inte alls är speciellt bra under vatten utan jämförs med människans möjlighet att se under vatten och att de bara kan urskilja enskilda byten på mindre än en meters avstånd. Däremot anses storskarvens möjlighet att snabbt skjuta ut huvudet och näbben med hjälp av sin långa hals utgöra en av orsakerna till att den är en så pass skicklig fiskare.[1]
Häckning
Den häckar i kolonier. Sina bon, som består av tång och pinnar, lägger den på branta klippavsatser eller i träd. Äggen är vitaktiga utan fläckar, och är i förhållande till fågelns storlek små. Skarvarnas spillning består till stor del av frätande ammoniak, vilket gör det svårt för växtligheten i närheten av skarvkolonin att klara sig. Skarven tar därför ofta helt över de små öar där den slår sig ner. Man känner lätt igen dessa öar på de döda träden med stora svarta fåglar i, och bristen på annan växtlighet. Ofta finns det dock små skyddade områden på öarna som lite vegetation kan finnas kvar i. När skarvarna flyttar, ofta på grund av störning, omvandlas ammoniaken bland annat till nitrat. Nitrat är en form av kväve som växterna kan ta upp, så ganska snart grönskar ön igen. Men de stora hundraåriga barrträden som t.ex. tallar, i vilka den gärna bygger bo i Sverige, återhämtar sig aldrig. De står som förstenade bevis på skarvens ödeläggelse.
I Sverige har havsörnen upptäckt skarvens potential som föda och går på vissa håll hårt åt skarvungarna[2]. Örnarna angriper främst markbona, som ligger helt öppet när de adulta skarvarna är borta och fiskar. Örnstörning och människostörning är huvudorsakerna till att skarvar flyttar.
Storskarven och människan
Status och hot
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Storskarvens populationsutveckling i Sverige
I början av 1900-talet var storskarven i det närmaste utrotad som häckningsfågel i Sverige. På 1940-talet upstod en liten koloni i Kalmarsund som långsamt växte sig större. På 1990-talet ökade så storskarven stort och 2004 fanns det 190 kolonier med sammanlagt 35 000 par i Sverige. I Stockholms skärgård upptäcktes den första kolonin 1994 på ön Grän utanför Utö.[2][3] Skarven lägger 3 - 4 ägg men dödligheten bland ungarna är ganska stor. Man beräknar att genomsnittet för att ungarna uppnår vuxen ålder är två per skarvpar och år. En skarvkoloni kan bestå av uppemot 2000 par och det ger en explosiv ökning då en vuxen storskarv saknar fiender i Sverige. Om exemplemt ovan är rätt beräknat så borde antalet 2005 ha varit 70 000 och 2006 ha varit 140 000, 2007 ha varit 280 000 för att innevarande år vara över en halv miljon. Detta vidimeras även av att man nu kan finna skarvkolonier långt inne i innerskärgårdarna och även i de norrländska älvarnas nedre lopp. Fortsätter man att räkna så kan det finnas ett par miljoner skarvar i Sverige innan 2010.
Storskarven och fiskerinäringen
Fiskare har tidigare gått hårt åt skarvens boplatser, för att man uppfattade den som en konkurrent och ett skadedjur. Skarven plockar ibland fisk ur nät och fiskodlingar, skadar fiskeredskap, äter småfisken som utgör huvudföda åt skärgårdens större fiskar och lämnar bitmärken på fisk som därmed blir svårsåld. Till detta kommer skarvöarnas kusliga utseende, som gjort fågeln ännu mindre populär bland kustbefolkningen. Viss skyddsjakt tillåts i Sverige, men fågeln är dels skyddad av EUs fågeldirektiv och dels häckar den ofta inom naturreservat, så detta har inte någon större effekt. [4] En storskarv beräknas äta mellan 3 till 5 hg fisk om dagen. Det innebär att en koloni på 1000 individer äter ca 500 kg fisk om dagen eller över 150 ton på ett år. I ytterskärgårdarna kanske det inte påverkar fisket så mycket, men i innerskärgårdarna kan fiskbeståndet antas minska drastiskt.
Historiskt har man använt skarvar som fiskeredskap och i vissa delar av Asien nyttjas de på detta sätt än idag. Man har då en lina om fågelns hals som hindrar den från att svälja den fisk den fångar och som istället tas om hand av fiskaren.
Namn
Storskarven kallas också än idag för ålkråka, ålakråka eller ålekråka. Förr har den även kallats för hafstjäder, ålkrok och qvitlaarskarv.[5]
Referenser
Noter
- ↑ Craig R. White, Norman Day, Patrick J. Butler, Graham R. Martin (2007) Vision and Foraging in Cormorants: More like Herons than Hawks?, Centre for Ornithology, School of Biosciences, The University of Birmingham, Birmingham, Storbritannien, läst 14 september 2007
- ↑ 2,0 2,1 Englund et al. 2005: Kända mellanskarvskolonier i Stockholms skärgård i AB län. Länsstyrelsen, avdelningen för regional utveckling - fiske.
- ↑ Svenska naturskyddsföreningen
- ↑ Engström, H. (2006) Skarven - fåglarnas svarta får? Havsutsikt, nr 1/2006
- ↑ Sven Nilssons Foglarna 1858
Källor
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan. ISBN 91-34-51038-9.
- Wahlberg,T.: Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige, Rabén & Sjögren, Stockholm 1993, första upplagan.
- Lars Larsson (2001) Birds of the world, CD-rom
Externa länkar
- Sveriges ornitologiska förening
- Svenska jägareförbundet
- Dansk ornitologisk forening
- Bilder
- Bilder från Birds.se
- Wikimedia Commons har media som rör Storskarv
