Maronitiska kyrkan
Från Rilpedia
Maronitiska kyrkan, är en syrisk kristen kyrka i Libanon unierad med romersk-katolska kyrkan. Maroniternas överhuvud bär titeln patriark.
Kyrkan har uppstått ur en rörelse kring den helige Marons kloster i Syrien.
Innehåll |
Historia
När bysantinske kejsaren på konciliet i Konstantinopel 681 definitivt avvisade monoteletismen, avsöndrade sig en del monoteleter, samlade sig kring S:t Maron, vann för sig större delen av Syriens melkiter utanför städerna samt Libanons arbetarbefolkning och organiserade sig som en självständig monoteletisk kyrka, som sedan bevarade en delvis även politisk självständighet gentemot araber och turkar.
1182 anslöt sig en stor del till romerska kyrkan och har sedan, med kortare "avfall", förblivit unionen med Rom trogen. 1445 accepterades unionen även av maroniterna på Cypern, och resten vanns snart av franciskanmissionärer. 1584 inrättade Gregorius XIII i Rom ett kollegium för maroniterna, varur framgått många maronitiska lärda (Assemani, Amica, Gabriel Sionita m.fl.). Två nationalkoncilier 1596 och 1736 (då tridentinska mötets beslut antogs) fullbordade anknytningen till romerska stolen, även om maronitkyrkan alltjämt behöll en egen rit.
Ständig fiendskap med druserna på södra Libanon förde till upprepade strider och 1860 till ett stort blodbad på de av de turkiska myndigheterna avväpnade maroniterna. Västmakternas, främst Frankrikes, inskridande förde till fördraget 1862, varigenom maroniterna erhöll nästan självständig förvaltning under en kristen guvernör.
Kyrkoordning
Maroniternas hierarki omfattar en patriark ("Antiochenus maronitarum", residerar vanligen i klostret Kenoben i Libanon), 6 ärkebiskopar och 2 biskopar, som tillsammans väljer patriarken; denne får investitur av påven i Rom, men har stor kyrklig makt; till biskop utnämner påven i Rom en av 3 på förslag uppförda. Prästerna är mestadels inte gifta, men kan vara gifta när de blir präster. Klostren lever mest efter den helige Antonius regel.
Liturgin hålls på gammalsyriska, om än maroniternas språk sedan århundraden är arabiska; kommunionen tas blott under en gestalt.
Samhälle
Maroniterna i städerna är ofta köpmän, på landet är de ofta enkla bönder, vilkas viktigaste näringsfång traditionellt är boskapsskötsel, silkesodling och sidenvävnad. En stor emigration har pågått till USA och tillbaka.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Maroniterna, 1904–1926 (Not).
