Marieholms Yllefabrik

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Marieholms Yllefabriks AB, 1898-2002, var en svensk yllefabrik i Marieholm, Eslövs kommun.

Innehåll

Historik

Företagets grundare, Hans Jönsson, föddes i Landskrona den 6 februari 1855. Föräldrarna var sockerbruksarbetaren Hans Jönsson och dennes hustru Maria. Jöns Hansson synes i hög grad ha rönt inflytande av moderns utpräglade sinne för sparsamhet och ordning. Redan som skolpojke började han det sparande, som gjorde det möjligt för honom att lägga grunden till Marieholms Yllefabrik. I Landskrona fanns på den tiden en straffanstalt för livstidsfångar till vilken hörde en yllefabrik. Fabrikspersonalen bestod av 6 mästare och ca. 200 fångar. Som 14-åring fick Jöns Hansson anställning där som elev åt mästarna. En av dessa, August Schmitz, sedermera chef för Malmö Yllefabriks AB erbjöd Hansson 1876 anställning i malmöfabriken. I 22 år stannade han där - under senare delen av anställningstiden som beredningsmästare vid företagets anläggning i Furulund. Tillsammans med en arbetskollega, dåvarande färgmästaren Carl Herrmann, köpte Hansson 1898 för 9.000 kronor ett litet nedlagt löngodsfärgeri med tillhörande bostadshus invid Saxån i Marieholm för att där anlägga en mindre yllefabrik. Successivt anskaffades några begagnade kardverk, spinnmaskiner och vävstolar samt en 50 hästkrafters ångmaskin. Därefter påbörjades under firmanamnet Marieholms Ångfärgeri & Yllefabrik en blygsam tillverkning av kläde, det vill säga en lättare variant av vadmal. Den ursprungliga personalstyrkan uppgick till 10 man. Kompanjonskapet med Carl Herrmann upphörde år 1904 när denne beslutade att grunda en egen yllefabrik i Eslöv. Med stor energi drev Jöns Hansson företaget i Marieholm vidare under namnet Marieholms Yllefabrik och 1917 hade antalet medarbetare stigit till 80 personer och antalet mekaniska vävstolar till 36 stycken. Till rörelsen hörde då även några mindre detaljaffärer i Marieholm, Eslöv och Löberöd. Kontinuerligt moderniserades och byggdes fabriksfastigheterna ut och alltfler maskiner anskaffades.


Jöns Hannson hade flera kommunala uppdrag och ägnade stort intresse åt municipalsammhällets utveckling. Han bidrog bland annat aktivt till samhällets elektrtifiering, till grundandet av ortens bibliotek och föreläsningsförening, till uppförandet av en större samlingslokal med biograf med mera. I samband med att firman år 1919 ombildades till aktiebolag inträdde grundarens son, Thure Hallmark, i företagets ledning. År 1935 hade personalstyrkan ökat till 310 anställda. Den 15 februari 1938 avled Jöns Hansson 83 år gammal. Under sina cirka 40 år i Marieholm hann han med ett livsverk av betydande omfattning. Även under Thure Hallmarks ledning fortsatte utvecklingen av företaget, årsproduktionen ökade steg för steg upp till en miljon meter, och som resultat av omfattande rationaliseringar kunde personalstyrkan nu successivt reduceras. I början av 1940-talet gjordes en stor utvidgning med en omfattande tillbyggnad samt inköp av hypermoderna arbetskraftbesparande maskiner. Därutöver byggdes ett modernt vattenrenings- och avhärdningsverk samt ett antal personalbostäder. I samband med yllefabrikens 50-årsjubileum 1948 utnämndes Jöns Hanssons sonson, Hans Hallmark, till Disponent i företaget, och under påföljande år övertog denne successivt ledarskapet av tillverkningen, medan Thure Hallmark mer och mer ägnade sig åt utvidgningen av firmans detaljhandelsrörelse. Denna växte snabbt till en modern detaljhandelskedja under namnet 'TESSITA, omfattande konfektionsaffärer i Marieholm, Eslöv, Svalöv, Malmö och Helsingborg.


Under andra hälften av 1950-talet drabbades svensk textilfabrikation som följd av det höga kostnadsläget av en förödande kris, som fortsatte in på 1970-talet och ledde till att ett mycket stort antal fabriker nödgades inställa driften. Marieholms Yllefabrik lyckades emellertid att under hela krisperioden upprätthålla full sysselsättning men sökte ständigt efter en lösning att på sikt införliva företaget i ett större ekonomiskt sammanhang och därmed bland annat säkra framtida dyrbara maskininvesteringar och möjliggöra besparingar genom gemensam administration och försäljning. Ett samgående med en stor solid textilkoncern hägrade och år 1968 övertog Almedahls Alingsås

(Almedahlskoncernen) aktiemajoriteten i Marieholms Yllefabriks AB. År 1973 flyttade företagets VD, Hans Hallmark, utomlands och efterträddes av Direktör Göran Wirenstam, sedermera VD för hela Almedahlskoncernen. Under dennes och platschefens, Nils Haglunds ledning fortsatte företagets expansiva utveckling, årsproduktionen ökade till 2 miljoner meter, nya maskiner anskaffades, personalstyrkan reducerades och större delen av företagets tillverkning såldes med framgång på exportmarknaden. Kostnadsläget i Sverige fortsatte emellertid att stiga och den allt svårare konkurrensen från låglöneländerna ledde vid slutet av år 2002 till att det mer än 100-åriga marieholmsföretaget nödgades inställa driften. Därmed stängdes portarna till Sveriges sista yllefabrik för beklädnadsväv.

Företagsstruktur

Redan när företaget grundades fattades beslutet att detta skulle komma att omfatta komplett tillverkning, det vill säga fabrikation från råvara till färdigvara. Sålunda byggdes det ut till att omfatta följande fabrikationsavdelningar: Riveri, spinneri, väveri, färgeri samt våt- och torr-appretur. Fabrikationen skulle omfatta ylletyger av god kvalitet i mellanprisklass.

Vatten - Bränsle - Ånga

Vattenåtgången vid textilfabrikation var stor, men i Marieholm kunde den helt täckas från intag ur den närbelägna Saxån. Bränslet utgjordes under många år av stenkol. Denna var tidvis under andra världskriget en bristvara och ersattes på yllefabriken av ekbark vid garveriverksamheten. Ekbarken var en avfallsprodukt från Weibulls fabriker i Landskrona. Dess värmevärde var lågt och åtgången i yllefabrikens två stora ångpannor därför mycket stor. Weibulls levererade varje månad hela tågsätt till Marieholm med ekbark och ekflis. Först åtskilliga år efter krigets slut övergick man till oljeeldning. Fabrikens förbrukning av ånga var betydande. Denna användes dels för uppvärmning av arbetslokalerna, dels för att värma upp vatten för tvättning av ull respektive tyg och dels vid torrappretering av vävnaderna.

Personal

Försäljnings- och kontorspersonal rekryterades inom landet. Den textiltekniska utbildningen i Sverige var relativt blygsam och därför hämtades flertalet textiltekniker, mästare och dessinatörer, med flerårig gedigen fackutbildning in från Tyskland. Arbetssökande arbetare med erfarenhet från textilfabrikation fanns sällan att tillgå, och därför skedde upplärning av dessa i företagets regi. Arbetsstyrkan utgjordes huvudsakligen av ortsbor från Marieholm med omnejd. Textilbranschen tillhörde de så kallade låglönebranscherna. Detta meförde tidvis stora problem vid personalrekrytering, enär höglöneföretag i närbelägna Eslöv och Landskrona lockade arbetssökande med högre lön. Marieholms Yllefabrik såg sig av denna anledning föranledd dels att engagera legoarbetare och hemarbetare, dels att öppna en filial i Billinge, se nedan.

Råmaterial

Råmaterialet bestod under företagets cirka trettio första verksamhetsår dels av inhemsk ull och dels av importerad ull samt mohair (gethår) från bland annat Australien och Sydamerika. Under andra världskrigets brist på råvaror köpte Marieholms Yllefabrik stora kvantiteter kamelull från Sovjetunionen och dessutom svensk så kallad skinn-ull, även kallad kalk-ull, en biprodukt vid glacegarvning. Därtill kom så kallad rivull (konstull), som framställdes i företagets rivmaskiner av inköpt yllelump av avlagda klädesplagg. Först under andra hälften av 1930-talet började företaget att som inblanding använda konstfibrerna cellull, Modal och Viskos och från och med 1960-talet även syntetiska fibrer, av olika slag. De sistnämnda kom under firmans slutskede att nästan helt dominera i tillverkningen och ledde till en enorm produktionsökning. Yllefabrikens tekniker ägde ett mycket stort kunnande på området blandvaror, det vill säga kardgarnstyger innehållande en blandning av ull och rivull. Den sistnämnda var billig och blandades därför in för att i likhet med importerade konkurrensartiklar reducera priset på slutprodukten. Ända in på 1930-talet köpte Marieholms Yllefabrik årligen tonvis med yllelump. Denna sorterades i olika färger och samtidigt avlägsnades alla knappar i de avlagda plaggen. Innan rivningen av lumpen påbörjades blöttes den med en olein-emulsion, vilken smorde fibrerna för att underlätta rivningsprocessen. De mycket starka rivmaskinerna rev upp lumpen och förvandlade den till ett på nytt spinnbart råmaterial. Två sorters lump kom till användning, dels sådan av trikå, det vill säga stickade plagg, som under rivningsprocessen förvandlades till ett förstklassigt, långfibrigt råmaterial, så kallat stickylle eller shoddy, dels lump i form av vävd vara, som vid rivningen blev mera kortfibrig, så kallad mungo. Hur stor mängd rivull det färdiga tyget kom att innehålla berodde på den använda rivullens fiberlängd. Det gedigna kunnandet på området blandvaror utgjorde en stor tillgång för företaget och bidrog i viss mån till att detta överlevde textilkrisen på 1950- och 1960-talen.

Varusortiment

Under företagets mångåriga verksamhet kom varusortimentet då och då att växla, bland annat på grund av modesvängningar. Under årens lopp fanns sålunda en eller flera av följande tygsorter på tillverkningsprogrammet: Kläde, herrkostym- och byxtyg, damkapp- och dräkttyg, överrockstyg, loden, flanell, bouclétyg, klänningstyg, sportplaggstyg, uniformstyg och sängfiltar. Tillverkningen omfattade dels kardgarnstyger vävda av garner spunna i det egna kardgarnsspinneriet och dels kamgarnstyger tillverkade av importerat kamgarn. Tidvis tillverkades stora mängder bouclégarn i firmans tvinneriavdelning. Detta garn kom till användning i modebetonade damkapp- och klänningstyger. Under krigsåren utgjordes tillverkningen till mycket stor del av uniformstyg, dels så kallad "kommisväv" av kardgarn, dels officersdiagonal av kamgarn. Denna tillverkning av uniformstyger granskades regelbundet av statliga kontrollanter. Omkring år 1940 inregistrerade Marieholms Yllefabrik varumärket MARIFA. En mycket stark koncentration av varusortimentet genomfördes under 1960-talet, vilken innebar tillverkning enbart av styckfärgade byx- och kostymtyger. Denna åtgärd blev av stor betydelse för företagets fortbestånd och ledde till en ytterst rationell produktion i långa tillverkningsserier med ett fåtal garnsorter.

Filial

Marieholms Yllefabriks AB förvärvade 1943 av Stockamöllans AB den nedlagda snickerifabriken, Rönneådalens Snickerifabrik i Billinge. I lokalerna öppnades ett väveri med 18 stycken mekaniska vävstolar samt en tyglagningsavdelning. Totalt sysselsattes, inklusive legoarbetare, cirka 35 personer, uteslutande kvinnor.

Branden 1956

I januari 1956 utbröt en förödande nattlig brand i fabrikens råvarulager vilken kunde ha spritt sig över hela företaget och lett till en verklig katastrof. Lagerbyggnaden som var uppförd i tegel och betong innehöll stora mängder ull och cellull. Flera meter långa flammor slog ut genom fönsterna. Brandmän från inte mindre än fem brandkårer bekämpade elden i 20 graders kyla. Deras arbete försvårades dessutom av en svår iskall blåst. Redan när vattnet kopplades på, frös det till is i slangarna. Tack vare tillgång till varmvatten från den närbelägna färgeriavdelningen kunde isen i slagarna hjälpligt töas upp. Brandmännen hade under 4 timmar ett fruktansvärt arbete i den stränga kylan och förvandlades snabbt till riktiga isstoder. Släckningsarbetet pågick under hela natten. På morgonen återstod av lagerbyggnaden endast yttermurarna. Orsaken till branden visade sig vara självantändning. Hela yllefabrikens lager av råvaror förstördes. Lyckligtvis kunde detta snabbt ersättas varför driftsavbrottet endast blev kortvarigt.

Maskinpark

Ända fram till mitten av 1930-talet utgjordes maskinparken huvudsakligen av tysktillverkade begagnade textilmaskiner, vilka inköptes billigt från nedlagda inhemska och utländska yllefabriker. Bland annat köptes år 1934, för 50 kronor styck, ett antal begagnade mekaniska vävstolar från då nedlagda Stockholms Yllefabriks AB. Nästan alla maskiner drevs då från ångmaskinens stora remskiva. Denna drev i sin tur ett stort antal, genom alla arbetslokaler och genom golv och väggar framdragna, axlar med remskivor. Och ångmaskinens generator alstrade den elektricitet som behövdes för belysningen av lokalerna. Stannade ångmaskinen, vilket ibland hände, stannade alla maskiner och belysningen släcktes. Den lokala fackföreningen var alltid positivt inställd till rationaliseringar och gjorde det därigenom lättare för företagsledningen att ta ställning till investeringar i moderna maskiner som krävde färre anställda. Yllefabrikens färgeri utrustades redan i ett tidigt skede för tre slags färgning, nämligen färgning av fibrer, av exempelvis ull, av garn samt av råväv, det vill däga av ännu ej appreterad vävnad. Sedermera koncentrerades färgningen till att omfatta endast råväv i ytterst produktiva och vattenbesparande så kallade högtrycksfärgmaskiner. Den första verkligt stora investeringen i nytillverkade maskiner företogs 1951 då hela kardgarnsspinneriet försågs med högproduktiva ringspinnmaskiner av amerikanskt fabrikat. I dessa maskiner spanns garnet på jättespolar 7 till 8 gånger större än på konventionella maskiner. Genom jättespolarnas stora sammanhängande trådlängder reducerades antalet knutar krafigt, vilket i sin tur medförde produktionshöjningar i efterföljande fabrikationsprocesser. Nästa stora maskininvestering företogs när textilkrisen härjade som värst och den ena svenska yllefabriken efter den andra nödgades lägga ner driften. I början av 1960-talet installerades nämligen i Marieholm de första revolutionerande och högproduktiva schweiziska skyttellösa vävmaskinerna av fabrikat Sulzer. Under åtskilliga årtionden hölls vävmaskinerna igång kontinuerligt dygnet runt, periodvis utan någon betjäning. Innan personalen på kvällen lämnade väveriet laddades vävmaskinerna upp med mycket stora så kallade korsrullar innehållande väftgarn, och sedan fick maskinerna gå tills de av någon anledning, till exempel trådbrott, automatiskt stannade. En del av maskinerna var alltjämt igång på morgonen då personalen anlände. På detta sätt vävdes i Marieholm nattetid åtskilliga meter tyg utan någon personalkostnad. Dessa skyttellösa vävmaskiner, tillsammans med de nya ringspinnmaskinerna, medförde fortlöpande en mycket stor reduktion av antalet anställda, och yllefabrikens konkurrenskraft ökade därmed i hög grad. Marieholms Yllefabrik hade inget eget kamgarnsspinneri, vilket var av mycket stor fördel, eftersom företaget kunde importera sådana garner till priser som var avsevärt mycket lägre än vad dess svenska konkurrenter kunde spinna dem till.

Ekonomi

Under Marieholms Yllefabriks mer än hundraåriga verksamhet redovisades aldrig något förlustår.

Kundkrets

Företagets kundkrets utgjordes av inhemska och utländska konfektionsfabriker. Dess kundförteckning omfattade under 1950-talet cirka hundratalet svenska konfektionsfabriker. Men det höga kostnadsläget i Sveige blev även landets konfektionsindustri övermäktigt. Det ena företaget efter det andra tvingades inställa driften tills det knappast fanns någon inhemsk konfektionstillverkning kvar. Lyckligvis började Marieholms Yllefabrik på ett tidigt stadium bygga upp en exportmarknad och kunde successivt kompensera bortfallet av inhemsk försäljning genom export till bland andra Finland, England, Tyskland, Holland, Irland, Polen, Österrike och Portugal. Att marieholmstygerna i mycket hård internationell konkurrens fann avsättning på den stora europeiska marknaden utgör ett bevis på deras höga kvalitet.

Planerad förläggning av driften utomlands

I början av 1990-talet insåg företagsledningen att det troligen, trots rationell tillverkning med hypermoderna maskiner, skulle bli omöjligt att i det långa loppet upprätthålla lönsamheten vid fabrikation i Sverige med de där ständigt stigande kostnaderna. Långt drivna förhandlingar fördes med ett textilföretag i Polen om att överflytta driften dit ifrån Marieholm. Det visade sig emellertid att en flyttning kom att dra med sig oanade problem och svårigheter, varför projektet ifråga skrinlades.

Tidningsartiklar

För ytterligare information om Marieholms Yllefabriks AB hänvisas till artiklar i följande tidningar:

Personliga verktyg