Från Rilpedia

Martin Opitz var en tysk skald och smaklärare, "den nyare tyska skaldekonstens fader", född 23 december 1597 i Bunzlau i Schlesien, död 20 augusti 1639 i Danzig.

Som gymnasist utgav han latinska dikter, och i Aristarchus sive de contemptu linguas teutonicos (1617) lovprisade han tyska språket. Efter studier vid universiteten i Frankfurt an der Oder och Heidelberg besökte han 1620-21 Holland och Jylland. 1622-23 var han gymnasielärare i Weissenburg (Siebenbürgen) och påbörjade där det aldrig fullbordade lärda verket Dacia antiqua. Han nedskrev på fem dagar sin poetik Buch von der teutschen poeterey (1624; ny upplaga 1876), som under mer än ett århundrade vördades som ofelbar auktoritet på detta område. 1625 ombesörjde han en upplaga av sina Teutsche poemata och utnämndes samma år till poeta laureatus av kejsar Ferdinand II, som han uppvaktat med smicker.

1626-32 innehade Opitz en för sin karaktär förnedrande anställning som sekreterare hos borggreven av Dohna, kejserlig kammarpresident i Breslau och protestantismens bittra fiende. Opitz adlades 1627 av kejsaren (till Opitz von Boberfeld), invaldes 1629 i den vittra Palmorden och gjorde 1630 en resa till Paris. 1633-35 skötte han diplomatiska uppdrag hos hertigarna av Liegnitz och Brieg; han deltog bland annat i Banérs tåg till Böhmen 1634 och vann hans fulla bevågenhet. 1633 vistades han en tid hos Axel Oxenstierna i Frankfurt am Main. Genom inställsamhet mot konung Vladislav IV av Polen ernådde Opitz 1637 sitt utnämnande till polsk historiograf, men arbetade i Polen hemligt som svensk agent. Han bortrycktes av pesten.

Av sina samtida och de närmast följande generationerna firades Opitz i översvinneliga ordalag. Som vers- och språkrensare har Opitz sin egentliga betydelse. I sin ovannämnda poetik, stödd huvudsakligen på Horatius, Vida, Scaliger och Ronsard, ivrar han bland annat för den rena högtyskans bruk i skaldekonsten, stränga studier för vitterlekaren, antikhärmning, rimmens renhet, alexandrinen som ledande versform samt fast versbyggnad med regelmässig växling av betonade och obetonade stavelser. Genom sistnämnda yrkande och sitt eget föredöme fastställde Opitz den prosodi, som ännu in på 1900-talet gällde. Han höjde den inhemska diktningen i de lärdes och de franskt bildade hovens aktning. I korrekta och oftast smakfulla visor, sonetter, epigram och andliga dikter efterbildade han Anakreon, Propertius, Petrarca, nylatinska skalder, Ronsard, holländaren Heinsius och psalmisterna. Än idag finns han representerad med psalm nr 488 i svenska psalmboken, Ljus av ljus, o morgonstjärna, som är skriven av Opitz 1634 och den enda av hans verk som funnits med i de svenska psalmböckerna sen 1819.

Själv klent utrustad på känslans och fantasins vägnar, var han till sin allmänna hållning sedolärande. Visserligen finnes det i åtskilliga av hans smådikter både hjärtlighet och behag (till exempel i Segen der einfalt, vars svenska version med omkvädet "Hvar må följa sitt egit sinn'; kär håller jag min herdarinn' " länge troddes vara ett originalpoem av Erik XIV), men i de flesta har lärdomstyngden eller den nyktra förståndigheten tagit överhand. Bäst bland hans större alster är Trostgedicht in widerwärtigkeit des krieges (skriven 1621). Vidare märkas dikterna Zlatna (1623) och Vielgut (1629), som prisa lantlivet, Vesuvius (1633), herderomanen Schäfferey von der nimfen Hercinie (1630) samt operatexterna Daphne (efter Rinuccini; den tidigaste tyska, 1627) och Judith (1635). Opitz översatte bland annat Psaltaren, Jeremias klagovisor, Höga visan samt dramer av Sofokles och Seneca, varjämte han f. f. g. utgav den forntyska dikten Annolied (1639).

På den svenska skaldekonsten hade Opitz ett långvarigt inflytande. Opitzs Werke utgavs 1625, 1629, 1637 och 1641; ett urval finns i Kürschners Deutsche nationalliteratur (bd 27).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).