Från Rilpedia

Lagmansrätt, förr lantdomstol i andra instans (mellan häradsrätt och hovrätt). Lagmannen var domare, utom på Gotland där motsvarigheten (ordföranden på landstinget eller på Gotland det så kallade Gutnaltinget, ett allting) kallades landsdomare.^[1]

Redan i allmänna stadslagen (mitten av 1300-talet) inskränktes lagmansrättens verksamhet till landsbygden. I stad infördes istället kämnärsrätt och i andra instans rådstufvurätt. Där sökte man emellertid länge lagmansrätten både som första och andra instans. Och ehuru man försökte att inskärpa en bestämd instansordning genom flera stadgar (åren 1493, 1593 och 1598), var det först efter införandet av hovrätten och utfärdandet av 1614 års rättegångsprocess, som lagmansrättens egenskap av andra instans någorlunda iakttogs.

Lagmansämbetet medförde en viss prestige, åtminstone till en början, som det historiskt viktiga ämbete det var. Det gav bötesinkomster också liksom häradshövdingeämbetet i häradsrätten. Detta gjorde ämbetet attraktivt för adelsmän som inte alltid var villiga att alltför ofta utöva ämbetet. Istället upprätthölls ämbetet i praktiken ofta under 1600-talet av så kallade lagläsare (även lagförare) som var ett slags avlönade vikarier, som inte sällan genom det ofta förekommande bruket att läsa lag vid flera häradsrätter parallellt, förvärvade betydande juridiska erfarenheter.

Lagläsarsystemet medförde under 1600-talets gång att bondeståndet och lokalsamhället fick ökat inflytande över domsmakten. Denna utveckling avbröts år 1680 då Karl XI införde krav på att en häradshövding måste bosätta sig inom sin domsaga.

Karl XII bestämde år 1718, genom att upplösa lagsagornas och avskaffa häradsrätterna, att göra lagmansrätten till första och enda instans på landet under hovrätterna, men år 1719 återinfördes den gamla ordningen. Genom 1734 års lag blev lagmansrättens kompetens, som på 1600-talet väsentligen begränsats, på följande sätt bestämd: vid lagmansrätt skulle endast tas upp tvistemål, som vädjats från häradsrätt; medan brottmål i regel ej skulle tas upp av lagmansrätten; endast smärre brott, som förefallit under pågående lagmansting eller sammanhängde med anhängiggjort tvistemål, kunde tas upp av lagmansrätten.

Ursprungligen, bestod lagmansrätten av lagmannen och hela tingsmenigheten, men senare ersattes den senare av lagmansnämnden. Enligt 1734 års lag skulle denna bestå av tolv nämndemän från lagsagans häradsrätter; på lagmannens anmodan kunde dock även några lagfarna män få sitta i rätten, men utan befogenhet att med lagman och nämnd taga del i domslutet. Lagmansrätterna upphävdes i Sverige år 1849 och i Finland 1868.

Referenser

1. ↑ Nordisk Familjebok, Encyklopedi och konversationslexikon (fjärde upplagan), Förlagshuset Norden AB, Förlagshuset Nordens Boktryckeri, Malmö 1952, band 9, spalt 146.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Lagmansrätt, 1904–1926 ^(Not).

v • d • r Historiska Rättsinstanser i Sverige På landet Häradsrätt • Lagmansrätt (-1849) • Hovrätt • Högsta domstolen I staden Kämnärsrätt • Rådhusrätt • Hovrätt • Högsta domstolen Andra historiska domstolar Ägodelningsrätt • Krigsdomstol Se även Rättsväsendet • Domstol