Kejneaffären

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Karl-Erik Kejne)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Kejneaffären var den första och största av de så kallade rättsröteaffärerna under första halvan av 1950-talet. Den har namn efter pastor Karl-Erik Kejne (född Johansson 20 maj 1913 i Karlstad, död 26 december 1960). I pressen framförde Kejne och hans meningsfränder från våren 1950 anklagelser om att det i Stockholm fanns en "homosexliga" som organiserade manlig prostitution och som skyddades av högt stående samhällspersoner. Påståendena, som rönte kraftig uppmärksamhet innan de 1951 kunnat avfärdas, fick allvarliga konsekvenser för många som misstänkliggjorts. Efter att författaren Vilhelm Moberg engagerat sig i saken på Kejnes sida utmynnade skandalen i att också Haijbyaffären uppmärksammades.

Affären kan, oavsett dess sanningshalt, också ses som ett klassiskt exempel på hur påstådda olämpliga sexuella förbindelser som inbegriper makthavare och samhällseliten överlag lätt kan mynna ut i mediala spekulationer, politiska skandaler och rättsliga snårigheter. Även Haijbyaffären rymmer denna dimension, liksom den s.k. bordellhärvan under 1970-talet och de fall där svenska domare dömts för att ha brutit mot sexköpslagen. Andra kända exempel är Profumoaffären i England, det tidiga 1900-talets Eulenburgprocess i Tyskland, turerna kring Bill Clinton och Monica Lewinsky och den amerikanske politikern Eliot Spitzer.

Innehåll

Anklagelser mot Gösta Malmberg

En av dem som blev dömda i samband med affären var lekmannapredikanten Gösta Malmberg (1905-1980), som i december 1950 mot sitt nekande dömdes för fellatio under 1946, med en man som vid tillfället stod under Malmbergs övervakning, och därmed i beroendeställning. Olika uppgifter om åldern på mannen har återgivits i litteraturen. Enligt Kejne ska han ha varit minderårig,[1] enligt förre riksåklagaren Maths Heuman var mannen 1946 20 år gammal.[2] Malmberg dömdes också för förtal av Kejne. Rättsprocessen och vittnets tillförlitlighet[3] har satts ifråga. Historikern Ulf Hamilton kallar rättegången en skådeprocess.[4]

Upprinnelsen till anklagelserna var enligt Kejne att en ung man uppsökt Kejne och hävdat att hans hyresvärd, Malmberg, försökt tvinga honom att tillsammans med andra delta i ett sexövergepp på en ung drogad kvinna.[källa behövs] Enligt andra uppgifter var upprinnelsen ett gräl mellan den berusade Malmberg och dennes inneboende, och ett yttrande som den inneboende uppfattat som ett hot om gruppvåldtäkt från Malmbergs "långholmsgossar".[5] Kejne och en vän till honom som var poliskonstapel hade hjälpt den inneboende att samma natt flytta ut från Malmbergs lägenhet, och förmått den upprörde Malmberg att betala tillbaka hyra. Malmberg betecknade deras tilltag som hemfridsbrott.

Kejne började undersöka Malmberg, och hävdade att han funnit bevis för att denne hade för vana att sexuellt utnyttja de unga pojkar som bodde i ungdomshemmet.[källa behövs] Även prostitution skulle ha förekommit, enligt Kejne.

Anklagelser mot polisen

Kejne polisanmälde Malmberg för hemfridsbrott i form av nattlig telefonterror och för förtal. Omedelbart före rättegången mot Malmberg träffade han en 19-årig sjöman som berättade att han några månader tidigare följt med Kejne hem, och efter otukt med Kejne råkat glömma kvar en fällkniv i lägenheten. 19-åringen fick under polisbevakning telefonera med Kejne, och besöka denne, som visade sig helt oförstående. Vid besöket fanns en journalist närvarande som tillsammans med Kejne följde efter ynglingen, och fick se att 19-åringen gick fram till en bil och talade med samma poliser som var satta att utreda Kejnes anmälan. Kejne och hans anhängare beskrev det inträffade som en "polisfälla" som försökte utmåla honom som homosexuell ("knivfällan"). Den upprörda pressdebatten ledde till att regeringen tillsatte en medborgarkommission med framträdande samhällsmedborgare, Kejnekommissionen, under ledning av riksåklagaren.

Kejneaffären gjorde att på den tiden ytterst känsliga frågor hamnade i samhällsdebattens centrum, såsom homosexualitet, anklagelser om sexuellt utnyttjande på ungdomshem och prostitution. Att de påstådda förövarna tillhörde samhällets övre skikt och sades ha utnyttjat sina kontakter med den politiska makten för att undslippa granskning gjorde inte saken mindre svårhanterlig.[6]

Anklagelser mot Nils Quensel

I samband med bildandet 1951 av en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och bondeförbundet fick också konsultativa statsrådet och domaren Nils Quensel avgå ur regeringen. Quensel, som i regeringen bland annat varit ansvarig för kyrkofrågor, hade av Kejne anklagats för samröre med Malmberg, och enligt Kejne hade Quensel även utsatts för utpressning av en man som han skulle ha haft ett sadistiskt färgat homosexuellt förhållande med. Enligt Kejne och hans anhängare skulle Quensel bland annat ha utnyttjat sina kontakter med polis och myndigheter för att få utpressaren placerad på mentalsjukhus.[7] Anklagelsen kunde enligt Kejnekommissionen inte styrkas, men den relativt milda kritik som kommissionen riktade mot Quensels poliskontakter räckte för att han skulle avgå som minister.[8] Till följd av Kejnekommissionens rapport som ingående beskrivit anstötliga rykten om Quensel, blev denne en politisk belastning för regeringen.

Anklagelser mot Kejnekommissionen, Stockholms biskop, med flera

Parallellt med kommissionen bedrev Kejne och Moberg privatspaning eftersom de enligt egen utsago inte litade på kommissionen, vars sammansättning de också resultatlöst försökte påverka, bland annat genom att hävda att riksåklagaren och tre av de övriga kommissionsledamöterna i hemlighet skulle ha varit homosexuella. Dessa anklagelser tillbakavisades av en särskild JK-utredning. Något jäv kunde därmed inte anföras som grund för att spränga kommissionen.

Slutresultatet av undersökningarna blev att ingen av de makthavare som Kejne anklagat, bl.a. Quensel, fångvårdsdirektören Hardy Göransson, biskop Manfred Björkquist kunde bindas till någon som helst brottslig verksamhet. Däremot visade sig det att flera av Kejnes uppgiftslämnare var dömda för olika brott.[9]

Följder av Kejneaffären

Kejnes strävanden att på rättslig väg få allmän acceptans för sin teori "om existensen av ett mäktigt homosexuellt brödraskap som kan ha Sveriges öde i sina händer" misslyckades.

Även om skandalen uppdagade att det fanns ett viss mått av korruption inom det svenska rättsväsendet har man på senare tid visat på att den upprörda stämningen kring affärerna Kejne och Haijby också ledde till ett bakslag för de homosexuellas kamp för lika rättigheter. Homosexualitet avkriminaliserades i Sverige 1944, men affärerna och dess uppmärksamhet bidrog troligen till att toleransen för homosexualitet minskade i samhället. Saken hade också en politisk sida som dock hamnat i skuggan av Kejnes uppenbara homofobi och har sällan diskuterats.[10]. Kejne var nämligen folkpartist och det var i själva verket hans överordnade vid Stadsmissionen, pastorn och riksdagsmannen J.W. Johnsson som förmedlade Kejnes version till den liberala pressen.[11]

Influenser

Birgitta Stenberg har i två böcker, Mikael och poeten (1956) och Apelsinmannen (1983), skildrat Kejne och kretsen kring honom och den man som utmålades som misstänkt för att ha försökt förgifta pastor Kejne med en förgiftad apelsin, ett förmodat mordförsök som fick beteckningen "apelsinsaken". Stenbergs skildring är delvis självbiografisk, delvis fiktiv.

Se även

Litteratur

  • Artiklar i Arbetaren maj 1950 - december 1951.
  • Björn Collinder, Rättsskandalen X, Stockholm 1951
  • Björn Collinder, Är rättsrötan ett hjärnspöke? Stockholm 1951
  • Fredrik Silverstolpe (red.) Dags att avliva myterna kring Kejne- och Haijby-affärerna! : hotbilden, motbilden, mytbildningen Homosexuella Socialister, Studier för en socialistisk sexualpolitik, nr 5, 1982
  • Joh. W. Johnsson, Fakta och problem i "Kejneaffären", Stockholm 1951
  • Karl-Erik Kejne, Om dessa tiga... Stockholm 1951
  • Kejnekommissionens rapport, Stockholm 1951
  • Vilhelm Moberg, Fallet Krukmakargatan, Stockholm 1951
  • Vilhelm Moberg, Att övervaka överheten, Stockholm 1953
  • Justitiekanslersämbetets utredning rörande påståenden om illegal telefonavlyssning i den s.k. Kejneaffären samt vissa påståenden mot ledamöter av *Kejnekommissionen med mera1951
  • Anders Sundelin, Främlingen i Falun, 2002
  • Sigurd Carlsson (pseud. för Sigurd Tullberg), Vad vill Kejne?: Pastorns verksamhet granskad, Stockholm 1950

Referenser

Noter

  1. ↑ Hamilton, Ulf: Mentaliteter i kamp - Kejne och Apelsinsaken, 1999, Personhistorisk tidskrift 1999:2, sid. 130. ISSN 0031-5699. 
  2. ↑ Heuman, Maths: Rättsaffärerna Kejne och Haijby, Norstedts, Stockholm/Lund 1978, sid. 147. ISBN 91-1-787202-2. 
  3. ↑ Söderström, Göran: Söderström (red.): Sympatiens hemlighetsfulla makt, Stockholmia, Stockholm 1999 "Rättsrötan",, sid. 464. ISBN 91-7031-065-3. 
  4. ↑ Ulf Hamilton, Karl-Erik Kejnes föreställningsvärld (1998) Personhistorisk tidskrift. 1998:2. sid. 140. ISSN 0031-5699.
  5. ↑ Göran Söderström (red.): Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholmia, Stockholm 1999, ISBN 91-7031-065-3 sid. 426
  6. ↑ Erik Rodenborg, Kejneaffären: inte bara homofobi, Internationalen juni 1995.
  7. ↑ Erik Rodenborg, Kejneaffären: inte bara homofobi, Internationalen juni 1995.
  8. ↑ Ulf Hamilton, "Mentaliteter i kamp - Kejne och Apelsinsaken", Personhistorisk tidskrift 1999:2 s. 130
  9. ↑ Hamilton, "Karl-Erik Kejnes föreställningsvärld", Personhistorisk tidskrift 1998:2
  10. ↑ Anna Gustafsson, Arbetaren i det homofobiska träsket, Arbetaren 7/95
  11. ↑ Hamilton, "Karl-Erik Kejnes föreställningsvärld", Personhistorisk tidskrift 1998:2

Källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Kejneaff%C3%A4ren"
Personliga verktyg
På andra språk