Utpressning
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Utpressning (olika betydelser).
Utpressning innebär att tvinga någon till handling eller underlåtenhet genom att hota med till exempel våld, skandalisering eller polisanmälan. Beskyddarverksamhet räknas som en form av utpressning. Utpressning skiljer sig från rån genom att hotet vid rån är om "trängande fara" och praktiskt taget inte lämnar offret något val. Utpressning är ett brott upptaget i den svenska Brottsbalkens 9 kap 4§ och kan ge böter eller fängelse i högst sex år. Domstolsförhandlingar i utpressningsmål hålls ofta bakom lyckta dörrar.
Utpressning infördes som brott i Brottsbalken först år 1934, efter en riksdagsmotion till 1933 års riksdag av Vilhelm Lundstedt (s) som främst avsåg att upphäva förbudet mot homosexuella handlingar mellan vuxna.[1] Bakgrunden var ett antal uppmärksammade fall av utpressning där offren tett sig dubbelt skyddslösa. Dels hade de gjort sig skyldiga till kriminell otukt mot naturen, som den gängse termen löd, dels var utpressning ännu laglig. Eftersom offret i allmänhet var äldre än utpressaren riskerade offret ofta betydligt strängare straff än utpressaren. Därtill riskerade offret efter rättegång och straff att förlora sitt anseende, sin samhällsställning och sin inkomst.
Se även
Externa länkar
Anmärkningar
- ↑ Maths Heuman: Rättsaffärerna Kejne och Haijby. Norstedts, Stockholm 1978, sid 106-107. Den senare riksåklagaren Heuman var den på justitiedepartementet som av justitieminister Karl Schlyter fick ansvar för utformningen av lagtexten. Heuman nämner dock inte alls något samband med Lundstedts riksdagsmotion, utan framkastar att Schlyter skulle ha fått idén direkt från rapporteringen i pressen.