Josip Broz Tito
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 29 november 1945 –
14 januari 1953 (premiärminister) |
|
| Företrädare: | Peter Stambolić (prem.) Ivan Ribar (pres.) |
| Efterträdare: | Lazar Koliševski (pres.) |
| Födelsedatum: | 25 maj 1892 |
| Födelseplats: | Kumrovec, Kroatien-Slavonien, Österrike-Ungern |
| Dödsdatum: | 4 maj 1980 |
| Dödsplats: | Ljubljana, Slovenien, Jugoslavien |
| Maka: | Pelagija Broz |
| Politiskt parti: | Jugoslaviens kommunistparti |
Josip Broz Tito, egentligen Josip Broz, född 7 maj 1892 i Kumrovec, en liten by i Zagorje i nordvästra Kroatien-Slavonien, Österrike-Ungern (i nuvarande Kroatien), död 4 maj 1980 i Ljubljana, Slovenien, Jugoslavien (i nuvarande Slovenien), var en jugoslavisk, av kroatisk och slovensk börd, kommunistisk politiker och diktator. Han var regeringschef från 1945 och president från 1953 till sin död 1980 i den Jugoslaviska socialistiska federationen.
Innehåll |
Tiden före 1945
Då Kroatien 1913 ännu var en del av Österrike-Ungern, anslöt Tito sig som 21-åring till den habsburgska armén. Han var redan som ung politiskt engagerad. Han gjorde karriär i armén och avancerade till översergeant, men efter första världskrigets utbrott togs han 1915 till fånga av ryssarna. Två år senare rymde han till Sibirien och anslöt sig till Röda armén. 1920 återvände han till Zagreb och anslöt sig till Jugoslaviens kommunistparti. Han dömdes 1928 till fem års fängelse för medverkan i bombkastarmålet. Inför domstolen förklarade han: "jag är icke skyldig... ty jag betraktar denna domstol som icke behörig, utan endast partiets domstol". Snart förbjöds partiet, och Tito arbetade illegalt i partiet i 20 år. År 1937 hade han arbetat upp sig till partiets generalsekreterare.
Jugoslavien hade förklarat sig neutralt under andra världskriget. Trots detta anslöt man sig, under hård press från Tyskland, till Stålpakten år 1941. Denna pakt garanterade internationellt politiskt samarbete och stöd vid krigssituationer mellan Tyskland och Italien. Detta ledde till statskupp i Belgrad. Då invaderades Jugoslavien av Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien.
Under kriget var partisanerna de enda som gav frekvent motstånd mot de tyska trupperna. Četnikerna var monarkister i Serbien, Ustaša var fascister i Kroatien medan partisanerna bestod till stor del av kommunister ur alla folkgrupper. De som flydde från den tyskkontrollerade statens förtryck och den nationalistiska aggression som četnikerna visade, vände sig till partisanerna. Partisanerna sade sig vilja skapa tolerans mellan folkslagen, deras motto var "broderskap och enighet". Det bildades en befrielsearmé år 1942 som leddes av Tito. När Italien kapitulerade år 1943 kunde partisanerna erövra stora områden i Istrien, Kvarner (Rijeka) och vissa delar av Dalmatien (Zadar). I krigets slutskede tog partisanerna hämnd på kroatiska fascister, slovenska vitgardister och deras familjer i vad som kom att kallas Bleiburgmassakern.
De allierade samarbetade med Tito eftersom han kämpade emot tyskarna. Winston Churchill lovade Tito materiell hjälp för att underlätta krigföringen. Röda armén tågade in i Belgrad med Tito år 1944. Tito blev nationell hjälte när han befriade sitt land från Tysklands grepp. Jugoslavien fick en ny struktur med sex republiker: Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro. Även det mycket folkfattigare Albanien var mycket nära att bli Jugoslaviens sjunde delrepublik men kunde efter inledningsvis obetydliga motsättningar inte upptas i unionen, vilket ledde till stora spänningar mellan de två i förhållande till det övriga östblocket relativt självständiga länderna.
Efterkrigstiden
Till en början fick Tito efter andra världskrigets slut stort stöd ifrån Sovjetunionen och Josef Stalin. Stalin trodde vid denna tid att han hade en pålitlig allierad i Tito och att Jugoslavien skulle bli en stark allierad inom östblocket. Men 1948 bröt Tito med Stalin eftersom Tito inte ville låta Sovjetunionen dominera Jugoslavien alltför mycket. Detta ledde till en bitterhet mellan östblocksländerna och Jugoslavien till en början, men efterhand normaliserades relationerna länderna emellan. Jugoslavien var en socialistisk och alliansfri stat som hade en ledande roll i De alliansfria staternas organisation.
Tito ville se till att få en ening mellan Jugoslaviens folk, där många grupper hade gjort sitt bästa till för att bekämpa varandra under andra världskriget.
Jugoslaviens ekonomi under Tito skilde sig starkt ifrån Sovjetunionen och övriga östeuropeiska socialistiska länder under den här tiden. Tito valde bort den statliga planekonomin och införde en socialistisk marknadsekonomi, som istället för att vara uppbyggd på statligt ägande inriktade sig på "social egendom", med arbetarnas egna beslut rådande i administreringen av företagen. De jugoslaviska företagen exporterade både till de västliga och östliga marknaderna. Jugoslavien deltog även i flera industriella och infrastrukturella projekt i Afrika, Europa och Asien.
Människorna i Jugoslavien fick lov att resa utomlands och många jugoslaver kom under början av 1960-talet att emigrera till västeuropeiska länder som Sverige, Tyskland, Österrike, och övriga länder som då hade ett enormt behov av arbetskraft. Tito uppmuntrade människor att åka utomlands för att se till att de kunde tjäna pengar där som de senare skickade hem till Jugoslavien för att på så sätt göra landet rikare. Olika fördelningssystem gjordes för att minska skillnaderna mellan de rika och industrialiserade norra delarna av Jugoslavien och det fattigare och agrarare södra Jugoslavien. Tito var även en stor filmälskare och såg till att uppmuntra film- och musikskapare inom Jugoslavien. Bland annat var Jugoslavien den första kommuniststaten att delta i Eurovision Song Contest och den årliga filmfestivalen i Zagreb var en given höjdpunkt på den internationella evengemangsarenan. De liberaliseringar som i motsats till det övriga östblocket ägde rum inom det starkt federativa landet stod likafullt i motsatsförhållande till hans starkt auktoritära ledarprofil med en utbredd korruption inom polis- och militärväsende.
I slutet av Titos liv försvagades hans ställning. Han lyckades aldrig helt överbrygga splittringarna mellan de jugoslaviska folken trots bland annat en ny administrativ reform 1974 som syftade till att låta de norra rika delarna av landet få behålla det mer av det deras industrier producerade. Vid Titos död 1980 höll CIA det för sannolikt att ett inbördeskrig skulle komma att bryta ut i landet vilket även skedde knappt 11 år efter hans död, man trodde dock att upplösningen skulle komma tidigare[källa behövs].´
Efterkrigstiden
Tito har efter sin död fått mycket kritik för sitt ledarskap i de stater som en gång utgjorde den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. I synnerhet i Slovenien och Kroatien skapar hans namn ännu kontroverser. I mars 2009 krävde Janez Janša, ledare för det Slovenska demokratiska partiet och före detta premiärminister, att alla statyer föreställande Tito skulle avlägsnas och förpassas till museer i Slovenien. Vidare krävde han att alla gator och torg som fortfarande bär hans namn skulle byta namn[1]. Under 2008 organiserade föreningen den kroatiska kulturrörelsen två demonstrationer och samlade namnunderskrifter för att ändra namnet på "Marskalk Titos torg" i centrala Zagreb till det ursprungliga namnet "teatertorget"[2].
Källor
| Företrädare: Ny titel |
Jugoslaviens premiärminister 1945-1963 |
Efterträdare: Petar Stambolic |
| Företrädare: Ivan Ribar |
Jugoslaviens president På livstid från 1974 1953-1980 |
Efterträdare: Lazar Kolisevski |
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Josip Broz Tito
