Johnny Bode
Från Rilpedia
Johnny Bode, född 6 januari 1912 i Falköping, död 25 juli 1983 i Malmö, var en svensk kompositör och sångare. Han har beskrivits som mytoman och enfant terrible.
Efter sin skivdebut vid 17 års ålder sjöng Bode in hundratals låtar på 78-varvare, ofta till egna kompositioner. En av hans mer kända sånger är En herre i frack, som Gösta Ekman d.ä. sjöng in 1936 och senare bland annat Jan Malmsjö haft på repertoaren. Den sista 78-varvsskivan med Bode som sångare spelades in 1942. Hans levnadsöde hör till de mest otroliga i svensk musikhistoria: gång på gång lyckades han resa sig och på nytt bygga upp en karriär, bara för att själv så småningom rasera den igen.
Bode levde större delen av sitt liv långt över sina tillgångar. Han var en känd figur i dåtidens nöjesliv och att han ofta var barskrapad hindrade inte att han blev omtyckt för sin frikostighet på krogarna. Han var en mästare på att smita ut bakvägen och låta andra stå för notan. En annan utmärkande egenskap var en sällan skådad grad av mytomani. Bode lyckades gång på gång krångla in sig i svåra lögner, vilka försvårade hans karriär. Han blev god vän med Gösta Ekman d.ä. och gick som en son i huset ända tills han blev upptäckt med att försöka pantsätta dennes silverservis. Han smet från oräkneliga mängder hotellnotor och blev bannlyst på många av stadens krogar. Bland alla småbrott Bode var delaktig i finns bland annat stöld av dyra mattor och förskingring genom falska checkar.
Bodes skenande leverne ledde flera gånger in honom i kriminalitet och efter flera bedrägeriaffärer blev han till slut omyndigförklarad och dömd till vård på mentalsjukhus, vilket främst blev S:t Sigfrids sjukhus i Växjö. Han blev i samband med detta tvångssteriliserad.
Innehåll |
Johnny Bode och nazismen
Under andra världskriget fascinerades Bode av nazismen, vilket för resten av hans liv gjorde honom bannlyst i Sveriges kulturliv. Troligen var det kombinationen av uniformer, marscher och pompös kultur tillsammans med det faktum att de godtog honom, som lockade den barnslige Bode. Han lyckades få permission från sjukhuset och reste till Finland där han tog värvning för Finland. Den lille tjocke och mycket komplicerade Bode blev snabbt omöjlig och blev hemskickad med en underofficersgrad som plåster på såren.
Bode hann inte landa på svensk mark förrän han fortsatte att förstöra sin karriär. Vid hemkomsten 1942 var motståndet mot nazismen starkare än någonsin. När Karl Gerhard för hundrade gången spelade sin starkt nazistkritiska revy Tingel-Tangel, närvarade Bode i sin finska frivilliguniform, med furirs grad på axelklaffarna och väl synligt hakkors på bröstet. Uniformen använde han sedan under sina många besök i Stockholms kulturliv. Effekten blev att de få vänner han verkligen hade tog avstånd från honom och att han blev bannlyst i svenskt kulturliv.
Strax därpå reste Bode till Norge, där han satte upp en revy åt den norska Quisling-regimen. Bode lovade vitt och brett och levde lyxliv i Oslo. Några av sångerna han nu skrev ansågs i Sverige som sverigekritiska, bland annat sången Har du hört vad svensken sier?. Detta retade ytterligare svensk artistelit och media. Det var mycket svårt att få tag på artister som ville ställa upp i revyn. Ingen ville svärta ner sitt rykte. Själv sjöng Bode kupletter och imiterade Churchill, till nazisternas glädje. Efter ett tjugotal föreställningar fick revyn ställas in då publiken uteblev. Till slut gjorde sig Bode omöjlig även i Norge. Han söp för mycket, lurade för många, stal och brast i sin respekt för herrefolket. Till slut blev Bode plötsligt gripen av Gestapo och fick sitta fem veckor på det ökända koncentrationslägret Grini. Han var lite svävande anklagad för att vara en "suspekt person". Själv hävdade Bode att han smugglat ut hemliga uppgifter till Sverige. Bodes välkända mytomani gjorde att ingen trodde honom. Till slut utvisades han till Sverige.
Försök till en ny karriär i Sverige
Efter kriget försökte Johnny Bode på nytt bygga en karriär i Sverige, men det var först omöjligt. Han var bannlyst av både skivbolagen och radion. Han försökte använda många olika pseudonymer för att dölja sitt numera omöjliga namn. Den vanligaste pseudonymen var Johnny Delgada, men han använde vidare bland annat namnen Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, och många fler. Mest energi la nu Bode på att tonsätta dikter av Nils Ferlin. Det var dock mycket svårt att framföra dem. Pressen var duktig på att spåra upp honom bakom alla pseudonymer och flera föreställningar fick ställas in när lokaluthyraren fick reda på att det var Johnny Bode som skulle uppträda. Ibland lyckades han dölja sitt namn och han skrev bland annat filmmusiken till första filmen om Åsa-Nisse och han skrev religiösa sånger till Lapp-Lisa. År 1945 träffade han sin blivande fru Kerstin Hansson hos sin övervakare godsägare Ernst Svensson på Sjöbergs säteri i Tenhult. De gifte sig i Jönköping i slutet av 1946 och Kerstin kom att bli ett stort stöd för Bode under dessa jobbiga år. Bode frågade sig ofta varför Zarah Leander blivit förlåten så snabbt i Sverige, men inte han.
Tiden i Österrike
I slutet av 1951 reste Bode till Östtyskland där han försökte tjäna pengar på att förmedla biograffilm till Sverige. Han reste och spenderade allt för mycket pengar, vilket gjorde att han gick i konkurs i oktober 1953. Efter en tid av häleri i Sverige flyttade han till Bryssel för att fly rättvisan. När UD krävde att de belgiska myndigheterna skulle lämna ut Bode flyttade han till Wien i Österrike. Wieneroperan led vid denna tid av stora problem och behövde nya influenser. Johnny Bode, under namnet Juan Delgada, kom som en skänk från ovan; hit hade ännu inte hans dåliga rykte nått. Musik kunde han skriva och här skrev han operetterna Nette Leute och Keine Zeit für Liebe. De blev succéer och spelades runt om i världen i många år. Med succén kom pengar och berömmelse, men bidrog också till att den svenska polisen kunde hitta honom. År 1955 flögs han till Sverige för att avtjäna ett fängelsestraff. En skilsmässa följde. Tillbaka i Österrike gifte emellertid Bode om sig på midsommardagen 1957 med den 22-åriga Inge Pelz. Framgången i Österrike fortsatte, men var dock ingen bra medicin för den labile Bode. Han fortsatte i allt vildare stil. Han kallade sig själv Kammersänger, en hederstitel motsvarande hovsångare som han inte hade fått. Vid en presskonferens i Wien påstod han att det var han som, under pseudonym, skrivit An der schönen blauen Donau. Till slut, 1961, fick hans unga hustru nog och begärde skilsmässa. Bode svarade med det bisarra infallet att inleda en vårdnadstvist om parets tax. Bode vann målet och fick rätt att besöka hunden varje söndag. Till slut hann verkligheten i Wien ifatt den nu 49-årige Johnny Bode och han tvingades hals över huvud att lämna landet försommaren 1961. Hans tid som operettkungen Juan Delgada var förbi. Han skyltade dock gärna med sin falska "Kammersängertitel", som han ironiskt hävdade att han fått "av Joseph Goebbels i närvaro av ministerpresident Quisling" om någon ifrågasatte den.
Hemma i Sverige igen
Den nu hemkomne Bode gled under 1960-talet runt i Stockholm i lånekaruseller och småkriminalitet. Han drabbades av en psykos 1962, och klädde ut sig i en stulen päls och kjol och kallade sig "fröken Florence Stephens på Huseby", ett namn som tillhörde en i media på den tiden berömd och rik dam i Småland som hävdade att hon var oäkta barn till kung Oscar II. Han greps i Florence Stephens skepnad av polis i Köpenhamn och han åtalades för bland annat bedrägerier, tjuvåkning, stöld, taxismitning och tjuvringning. Emellertid fick han för andra gången i sitt liv diagnos som så kallad "fem-femma", icke tillräknelig. Diagnosen var "hypoman-manisk fas av manodepressiv psykos", och Bode skulle i flera år behöva kontrolleras psykiatriskt. Efter detta irrade han runt i Sverige och kom i slutet av 1960-talet i kontakt med undergroundkulturen. Under pseudonym släppte han 1968 den pornografiska skivan Bordellmammas Visor!, vilken via postorder sålde mycket bra. På skivan sjöng, förutom Johnny Bode själv Lillemor Dahlqvist. Hon lovades anonymitet, men ett sådant löfte vägde mycket lätt när det kom från Bode. Framgången följdes upp med bland andra skivorna Bordellmammas dotter, Styrman Janssons Frestelser och singeln Vi är inte som andra vi. Den sistnämnda är troligen den första skivan i Sverige med homosexuellt tema. Skivorna gavs ut i flera länder, på flera olika språk. Bland annat sjunger Johnny Bode själv i den tyska versionen. Han gav också ut flera erotiska böcker, exempelvis Jag var en kärlekskonstens mästare och Sex och svek.
Sin vana trogen levde Bode snabbt upp pengarna han fick för sina porrskivor. På den här tiden var han bosatt i Malmö och han gjorde täta turer med båten till Köpenhamn, på vilken han enligt egen utsago ska ha ätit kaviar och druckit champagne till frukost. Hans hårda liv började nu sätta spår och han åldrades snabbt. Sina sista år levde han fattigt i en lägenhet i Malmö. Han drog sig dock inte för ett och annat bedrägeri. Bland annat lurade han en jul till sig en julskinka från en restaurang. Han hittades död i sitt hem 25 juli 1983 av Lillemor Dahlqvist, som hade blivit en av hans få riktiga vänner. Trots sin sterilisering var han inte barnlös. Han hade ovetandes en son tillsammans med en tidig ungdomskärlek. Sigge Bode (1928 - 2003) verkade inom restaurangbranschen och som trubadur i mindre omfattning.
Bode idag
Johnny Bode hade tydliga symptom på det som idag kallas bipolärt syndrom (manodepressivitet).
Den förste som tog fram den illa beryktade Bode på nytt var möjligen Jan Malmsjö, som sjöng in Timmerflottar-Sixten och En herre i frack på skiva 1984. Därefter kom Bodes tonsättningar av Ferlin-dikter på lp-skiva: Laterna Magica 1987 med sång av Lillemor Dahlqvist och John Ulf Anderson. På cd har numera flera av Bodes schlagermelodier och egna insjungningar återutgivits, bl.a. en samlingsskiva med namnet En herre i frack.
Bodes ändå goda stämma och njutbara musik hindrade honom från att helt glömmas bort. Han var en återkommande gäst bland skivorna som spelades av Lars-Göran Frisk i radioprogrammet Skivor från Vetlanda. Det var Lars-Göran Frisk som bröt den inofficiella censur ("dödskallemärkning") som gjorde att Bodes skivor inte spelades på Sveriges radio efter andra världskriget.
Kuriosa
Latin Kings har i sin låt Så skön samplat textraden Det är så skönt att suga bröstens smultronvårtor ifrån Johnny Bodes sång Det är så underbart att alltid vara kåt.
Det svenska popbandet Florence Valentin har tagit sitt bandnamn efter ett av Bodes många pseudonymer.
Filmmusik
- 1949 – Med flyg till sjunde himlen
- 1949 - Lapp-Lisa
Litteratur
- Arvidson, Markus, "Med fantasi i själen och operett i blodet" : en sociologisk och narrativ betraktelse över Johnny Bodes liv, Erfarenhet, berättelse och identitet : livsberättelsestudier, s. 11-27 (2006) ISBN 91-7063-100-X
- Bode, Johnny, Brokiga förflutna (1950) (Självbiografi)
- Norlén, Ingemar, Jakten på Johnny Bode : skandalernas man (Stockholm 2001) ISBN 91-7203-563-3
- Norlén, Ingemar och Nyquist, Bengt, Herre i frack : berättelsen om Johnny Bode (Stockholm 1991) ISBN 91-7798-430-7