Gösta Ekman d.ä.
Från Rilpedia
| Gösta Ekman | |
|---|---|
| Fil:Gösta Ekman d.ä.jpg |
|
| Födelsenamn | Frans Viktor Gösta Ekman |
| Född | 28 december 1890 Stockholm, Sverige |
| Död | 12 januari 1938 Stockholm, Sverige |
| År aktiv | 1911-1937 |
| Maka | Greta Sundström |
| Webbplats | Ekmansällskapet |
| Betydande roller | Filmer:
|
| IMDb | |
Gösta Ekman d.ä., född 28 december 1890 i Stockholm, död 12 januari 1938, svensk skådespelare och teaterdirektör. Far till Hasse Ekman, farfar till Gösta Ekman d.y.. Han gifte sig i Engelbrektskyrkan, lördagen den 12 december 1914 med Greta (född Sundström)[1]. Gösta Ekman var en legendarisk scen- och filmaktör vars register sträckte sig från munter fars till klassiskt drama.
Innehåll |
Biografi
Gösta Ekman växte upp i en medelklassfamilj där fadern var bokhandlare i Stockholm. Han engagerades redan vid arton års ålder till ett resande teatersällskap. Efter en period i Göteborg var han 1913–25 anställd hos Albert Ranft vid Svenska teatern i Stockholm. På 1910-och 1920-talen var han Sveriges dominerande skådespelare inom teatern. Hans sätt att riktigt ingående gå in i sina roller, hans inlevelse, blev vida känt och uppskattades av teaterpubliken. Med sitt bildsköna utseende, sin spjuveraktiga läggning och sin personliga charm firade han triumfer. Exempel på roller är som huvudrollsinnehavare i "Gösta Berlings saga" och i Strindbergs "Lycko-Pers resa" och som Armand i "Kameliadamen".
Gösta Ekman var teaterdirektör i omgångar. Han ledde Oscarsteatern mellan 1926–1931 tillsammans med John W. och Pauline Brunius. I början av 1930-talet disponerade Ekman både Vasateatern och Konserthusteatern, ofta i samarbete med Per Lindberg. Detta gav Ekman också utrymme till en ytterligare fördjupade rolltolkningar. Till hans mest snillrika tolkningar hörde hans gestaltning av Joe Meng i Hjalmar Bergmans "Patrasket”. Hans bredd visades under denna tid då han spelade i stycken så vitt skilda som "Glada Änkan", John Masefields "En japansk tragedi" och Ragnar Josephsons "Kanske en diktare", en roll som han lysande spelade även i filmversionen 1933. En av hans mest uppskattade roller var som Filip, den drömmande rockvaktmästaren och diktaren, i "Kanske en diktare".
Det särpräglade i Ekmans spelstil med dess kombination av drivet tekniskt kunnande, naturlig scenauktoritet, små intima medel i gestik och mimik, kan ännu i dag upplevas på vita duken. Som filmaktör debuterade Ekman 1911 i "Blott en dröm" och hade sin första filmroll av betydelse i "Mästerkatten i stövlar", 1918. Sina mest uppmärksammade stumfilmsframgångar hade han i "Karl XII", 1925, och "Faust" 1926, den senare inspelad i Tyskland i regi av F.W. Murnau. Ljudfilmen passade hans rika begåvning väl, och han gjorde nyanserade karaktärsstudier i bland annat "Swedenhielms", 1935, och "Intermezzo", 1936. Stora Ibsenroller som Peer Gynt och Hjalmar Ekdal samt Shakespeareroller som Shylock och Hamlet, hörde också till 1930-talets repertoar. En ytterligare fördjupning av den tragiska storformen kunde skönjas i de sena gestaltningarna av Lagerkvists "Bödeln" och Tolstojs "Fedja", starkt gripande båda trots att eller just därför att Ekman under slutskedet var förbränd av den våldsamma anspänningen i sitt konstnärskap och ett stegrande drogmissbruk.
Genom sitt missbruk av kokain, inlett redan i mitten av 1920-talet under en sejour i Berlin, påskyndades det ödesdigra förloppet av en akut sjukdom. Gösta Ekman dog på Röda Korsets sjukhem av urinförgiftning i kombination med lunginflammation vid fyratiden på morgonen den 12 januari 1938. Gösta Ekmans begravning blev en enastående manifestation fylld av beundran och uppskattning till en person och hans livsgärning, att förnya svensk teaterkonst. Jordfästningen ägde rum den 18 januari i Hedvig Eleonora kyrka. En tyst minut hölls i radion till hans minne. Ungefär 100 000 personer var närvarande och kondoleanser och blomsteruppsättningar bildade formliga drivor.
Gösta Ekman sägs spöka på Vasateatern i Stockholm. För att blidka spöket låter personalen ingen annan än den manlige huvudrollsinnehavaren använda hans loge.
Gösta Ekmans memoarer, Den tänkande August, publicerades 1928.
Vid sin bortgång var Ekman kontrakterad för följande produktioner:
- Film: Vi börja i Paris, Irefilm. Inspelad till hälften, ej fullbordad.
- Teater (Dramaten): Masque of Kings av Maxwell Andersson, Bergmans Vävaren i Bagdad samt Sherwood Andersons Idiots delight.[2]
Filmografi
Regi
Filmmanus
Galleri
 I rollen som Danilo i Glada änkan, 1931. |
 Från teaterstycket Dahlin och drottningen, 1925. |
 Från teaterstycket Män i vitt, 1934. |
 Från filmen Ett revolutionsbröllop. |
 Fotograferat utanför scenenen, privat porträtt, 1930-talet. |
 Fotograferad med sin hund Kay, privat porträtt. |
Källor
- Händelser man minns - en krönika 1920-1969, fil dr Harald Schiller 1970
- Nationalencyklopedin
- ↑ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.341
- ↑ Gustaf V och hans tid 1938-1947, Erik Lindorm 1947 sid.10
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Gösta Ekman d.ä.
