Från Rilpedia

Liturgiska striden kallas de 20-åriga stridigheter (1574-1593) angående den svenska kyrkans bekännelse och religionsbruk, som framkallades av kung Johan III:s försök att tvinga kyrkan att inta en förmedlande ståndpunkt mellan katolicismen och de protestantiska meningsriktningarna genom fasthållande av endast så mycket i lära och kult, som kunde anses grundat omedelbart i Guds ord eller de äldste kyrkofädernas skrifter.

Idén om en de olika kristna kyrkornas sammanslutning på denna grundval hade redan tidigare framträtt utomlands och där haft sin mest framstående målsman i den nederländske teologen Georg Cassander (död 1566). Johan III hade genom sina teologiska studier under fängelsetiden på Gripsholm (1563-1567) gjort sig förtrogen med samma tanke, och han fick i sin sekreterare Petrus Fecht en god medhjälpare vid strävandet att återställa "den första kyrkans apostoliska och katolska tro". En början gjordes därmed, att kungen vid en riksdag 1574, trots ramkastade betänkligheter, fastställde åtskilliga jämförelsevis betydelselösa förhållningsregler rörande gudstjänsten och 1575 förmådde kyrkans främsta män att som förklaring av den 1571 utgivna kyrkoordningen antaga "nya ordinantian", som i flera punkter även innehöll lärosatser, skiljaktiga från vad som snart därefter gällde som ensamt renlärig lutherdom. Teologerna från Uppsala fick avge ett särskilt utlåtande över denna ordinantia: de ansåg att den innehöll kyrkans godkända lära, "allenast den rätt förstodes", samt att de däri föreskrivna ceremonierna väl kunde gillas, "såvida det ej väckte förargelse". Samma år godkändes stadgan villkorligt även av de präster, som sammankommit, då ärkebiskop Laurentius Petri Gothus samt biskoparna i Linköping och Västerås invigdes i sina ämbeten. Men 1576 kom schismen till fullständigt utbrott, sedan kungen i böljan av samma år låtit trycka och sprida en av honom och Fecht sammanskriven ny gudstjänstordning, den så kallade liturgien eller - efter färgen på de tryckta exemplarens band - Röda boken. (Bokens titel och företal samt föreskrifterna för prästen, randanmärkningar och noter är skrivna på latin, men själva liturgien är skriven på både latin och svenska.) Denna mässordning skilde sig från den övriga, mindre ceremoniösa "Svenska mässan" genom att omedelbart upptaga en stor del av den romerska mässans innehåll, dock med uteslutning av alla korstecken, bugningar och altarkyssningar samt med ändring av de för protestantiska ögon mest anstötliga uttrycken. Om denna gudstjänstordning var det, som kampen därefter huvudsakligen fördes; därav även själva namnet på striden, vars innehåll likväl under några år (1576-1580) blev av vida större betydelse genom Johans samtidigt förda underhandlingar om ett direkt närmande till romerska kyrkan.

Första motståndet mot "nya ordinantian" och liturgien kom från hertig Karl. Han uttalade sig från början bestämt för bibehållande av de under Gustav Vasas tid införda kyrkobruken. Senare, i september 1576, förklarade sig även hertigdömets invånare vilja därvid förbli. Samtidigt började oron ge sig till känna i huvudstaden. Stockholms kyrkoherde, Olaus Petri Medelpadius, rektorn vid stadens skola, Abrahamus Andreae Angermannus, samt två kaplaner sattes 7 september ur tjänstgöring för sin vägran att iakttaga den nya ordningen. Då de inte lät böja sig, utan tvärtom avgav en skriftlig förklaring mot liturgien, förflyttades Olaus Petri till domprost i Uppsala och Abrahamus till predikant i Öregrund, båda under ärkebiskopens särskilda uppsikt. Av de båda kaplanerna flydde den ene, Petrus Erici, till hertig Karl; den andre fick stanna i Stockholm på grund av sin höga ålder.

Vid jultiden 1576 uppflammade striden i Uppsala, där ärkebiskop Laurentius förbjöd den nye domprosten och professorn Petrus Jonae, vilka uppträdde med häftiga predikningar, att utöva prästämbetet. I januari 1577 kallades Petrus Jonae och hans ämbetsbroder Olaus Luth av konungen till Stockholm. Religionssamtal ägde rum, varvid jesuiten Laurentius Norvegus ("Klosterlasse") förde liturgiens talan. Men de båda männen förblev gensträviga, och domprosten i Västerås, Salomo Birgeri, som förmåtts understödja liturgien samt förordnats att tjänstgöra i Stockholm, slöt sig till motståndet. Emellertid lät konungen underhandla i landsorterna om liturgiens erkännande. Och då en till Stockholm utlyst riksdag skulle avhandla frågan, bortfördes Uppsalaprofessorerna i förvar till Svartsjö, Salomo Birgeri samt Olaus Petri och Abrahamus Angermannus, vilka senare fortfarande visade sig omedgörliga, till gården Häringe i Södertörn. Vid ständernas sammanträde lämnade de världsliga stånden genast sitt bifall till den nya mässordningen (11 februari). Prästerskapet undertecknade däremot först fem dagar senare sitt medgivande, efter ett ihärdigt motstånd av Linköpingsbiskopen Martinus Olai Gestricius samt med hänvisande till en därav föranledd förklaring över den omtvistade boken. Därefter återhämtades fångarna, men kunde inte heller nu förmås att ge med sig. De båda professorerna fick då återvända till Uppsala; Abrahamus Angermannus skickades som kyrkoherde till Saltvik på Åland, och Olaus Petri fick slå sig ned på en sin gård i Roslagen. Salomo Birgeri hölls ännu någon tid fången och fick därefter återgå till sin befattning i Västerås.

Trots det genomdrivna beslutet förmärktes dock icke - utom i Västergötland - någon synnerlig nitälskan för liturgiens verkliga införande, och allra minst kom detta i fråga i Linköpings stift, där biskop Martin var den styrande, eller i Strängnäs stift, där hertig Karls vilja var bestämmande. Den omständigheten, att de till Sverige inkomna jesuiterna uppträdde alltmera ohöljt, bidrog snart att öppna ögonen på många, som visat sig undfallande, och själve ärkebiskop Laurentius Petri (död 12 februari 1579) vände sig under sitt sista levnadsår mot den vidtagna förändringen.

Sedan förhoppningen om en överenskommelse med påven gått om intet 1580, blev konung Johan mera våldsam i försöket att genomdriva sin vilja, medan åter hertig Karl började öppet trotsa denna. Konungen befallde sina fogdar att undanhålla inkomsterna för de präster, som vägrade att följa liturgien. Biskop Martinus i Linköping avsattes, men utsågs till kyrkoherde i Nyköping av hertig Karl, vilken vid samma tid även utnämnde den avsatte kyrkoherden i Vadstena Jesper Marci till superintendent över Värmland samt Vadsbo och Valla härad. Petrus Jonae kastades 1581 i fängelse, och Abraham Angermannus, som en tid hållits fången på Åbo slott, hotades ånyo av fångenskapen, men båda lyckades fly till hertigen. På riksdagen i Stockholm 1582 lät Johan prästerna stadfästa kyrkoordinantian 1575 samt förklara sig frivilligt samtycka till liturgiens införande i alla församlingar i riket, hvarjämte han i den aldrig i verket satta "stadgan om konungslig och furstlig rättighet över furstendömen" intog, att alla kyrkoseder och ceremonier, som nyttjades i riket och av meniga prästerskapet var samtyckta, skulle iakttagas även inom hertigdömet. 1583 var alla rikets biskopar, utom den i Strängnäs, samlade vid ärkebiskop Andreas Laurentii Björnrams vigning och förband sig då till den liturgiska reformens fullständiga genomförande.

Hertig Karl, å sin sida, gav efter Martinus Olai död 1585 kyrkoherdebeställningen i Nyköping åt den för konungen förhatlige Petrus Jonse, lät 1586 välja honom till biskop i Strängnäs stift och utfärdade i maj samma år några av ett prästmöte i Örebro antagna artiklar, i vilka det bl. a. framhölls, att endast de ceremonier i kyrkotjänsten skulle gälla, om vilka prästerskapet förenat sig i Uppsala 1572. Vid den förlikning emellan konungen och hertigen, som stadfästes i Vadstena 1587, hänsköts den religiösa stridsfrågan till ett blivande kyrkomöte; men redan samma år lät Karl Strängnäs stifts prästerskap förklara liturgien både onödig och skadlig, och denna förklaring biträddes av det övriga prästerskapet i hertigdömet. Karl anskaffade även genom Abrahamus Angermannus fyra tyska teologiska fakulteters förkastelsedomar över konungens älsklingsverk. Johan rasade och förkunnade i ett av kraftord fyllt öppet brev fredlöshet över hertigdömets prästerskap 1588. Detta svarade därpå oförbehållsamt, men i vördnadsfulla ordalag, och åberopade därvid, utom profeternas och apostlarnas skrifter, även augsburgiska bekännelsen från 1530 och Luthers mindre katekes. Det lyckades konungen att förmå prästerna i några andra landsdelar att uppsäga all gemenskap med hertigdömets andlige; men å andra sidan gjordes från flera håll påminnelser om det tilltänkta kyrkomötet, och även rådet yrkade 1589 på, att ett sådant borde sammankallas. För sin vägran att erkänna liturgien fängslades samma år de tre lärarna vid kollegiet i Stockholm Ericus Jacobi Schinnerus, Nicolaus Olai Bothniensis och Petrus Kenicius, den till konungens motståndare övergångna skolrektorn Ericus Olai Schepperus m. fl. Men under den sjukdom, som föregick konungens död 1592, mildrades hans sinne, och då prästerskapet även i det för liturgien mest undfallande stiftet (Växjö) sökt frihet från att följa den, förklarade Johan sig icke vilja vara "deras samvetens konung". 1593 slutade hela striden genom det definitiva ordnandet av svenska kyrkans förhållanden, som ägde rum på Uppsala möte.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).[1]