Från Rilpedia

Titeln superintendent användes i Sverige i de nya stift som upprättades efter reformationen och som kallades superintendentia. Till superintendenturen hörde således en del av de uppgifter som normalt hör till biskopsämbetet. Ett skäl till att kungamakten ogillade termen biskop kan ha varit att biskoparna före reformationen innehade en betydande politisk makt. Dessutom ansågs termen superintendent av vissa lutheraner som mindre katolskt influerad än termen biskop.

Dessutom fanns förr, i de under Sverige lydande provinserna på andra sidan Östersjön under den svenska tiden, samma titel. Kyrkorna i Livland ställdes 1622 under en superintendent (från 1678 kallad generalsuperintendent), medan kyrkliga styresmän med samma benämning tillsattes i Ingermanland 1641 och på Ösel 1650. I Estland kallades stiftschefen endast en kortare tid (ca 1622–1638) superintendent. Riga och Reval hade egna stadssuperintendenter.

Genom att stiften blev fler och genom att ärkebiskopens ämbete inskränktes på grund av att han inte vigde alla stiftschefer kunde kungarna lättare hålla kyrkan i schack. Gustav Vasas kyrkominister Georg Norman, som även själv titulerades superintendent eller superattendent, ville egentligen gå ännu längre genom att ersätta biskoparna med så kallade ordinarier. Dessa skulle bli betydligt fler än biskoparna, men genomfördes aldrig.

I vissa protestantiska länder används fortfarande titeln superintendent, till exempel i några av de tyska landskyrkorna.

Fältsuperintendent

Ämbetet avsåg de superintendenter som medföljde de stridande förbanden och där övervakade fältprästernas arbete. En fältsuperintendent hade således inte något eget stift.

Stift med superintendenter

• Kalmar stift (1603–1678)
• Göteborgs stift (1620–1665)
• Visby stift (1645–1772)
• Mariestads stift (senare Karlstad) (1583–1647),
• Karlstads stift (1647–1772)
• Härnösands stift (1647–1772).

Även Lunds stift hade superintendenter 1537–1637, men tillhörde under perioden Danmark