Från Rilpedia

Jakob von Engeström, född 1 november 1735 i Lund, död 14 november 1802 i Uppsala, var ett svenskt kansliråd, historiskt känd som misstänkt för delaktighet i sammansvärjningen mot Gustav III.

Jakob von Engeström var son till biskopen i Lunds stift, Johan Engeström och Margaretha Benzelstierna. Han och hans syskon adlades 1751. 1776 gifte han sig med sin tremänning Beata Sophia Benzelstierna.

Efter att ha studerat vid Lunds universitet arbetade han från 1756 som kanslijunkare på Kanslikollegiets expedition. 1764 var han med vid kejsarvalet och kröningen i Frankfurt am Main i egenskap av ambassadsekreterare och ambassadkavaljer. Därefter reste han omkring utlandet till 1766. Vid hemkomsten befordrades han till president-sekreterare (kabinett-sekreterare), ämbeten som han redan förut länge förvaltat som tillförordnad. Vid riksdagen 1769 var Engeström sekreterare i det sekreta utskottet och 1776 befordrades han till kansliråd. Vid flera tillfällen var han föreslagen till utländska ambassadörsposter (i Dresden, Warszawa, och Konstantinopel). Men han fick aldrig någon sådan post. 1783—1784 var Engeström tillförordnad landshövding i Uppsala län, vilket han skötte väl. När landshövdingeposten1786 blev ledig igen anmälde han sig utan framgång som sökande. På samma sätt blev det 1787 med landshövdingeplatsen i Åbo. 1779—1789 var han bankofullmäktig och innehade detta förtroendeuppdrag även 1792, då han som misstänkt för delaktighet i mordet på kungen dömdes att förlora sina ämbeten.

Engeström var en skicklig ämbetsman och var intresserad av vetenskapliga sysselsättningar och litterära samlingar. Vid Vitterhetsakademins återupplivande 1786 var han en av de första som valdes in och han var invald i Vetenskapsakademin 1792. men eftersom detta val förklarades ogiltigt på grund av att han ansågs delaktig i det kort därefter inträffade kungamordet. Vitterhetsakademins handlingar innehåller många historiska och antikvariska uppsatser av honom (bl. a. ett tal Om framfarna åldrars vittre landsmän) och många handskrifter om historia (särskilt Skånes), numismatik, genealogi m. m. Hans handskrifter finns nu i Kungliga Biblioteket).

Engeström spelade inte någon framstående politisk roll. Med sitt försiktiga och tillbakadragna väsen var han inte lämplig som partiman och ännu mindre som revolutionsman. Men han hörde mot slutet av Gustav III:s regeringstid till de missnöjda och talade vid 1789 års riksdag mot säkerhetsakten. Tanken på en statskupp var inte främmande för honom. Bland hans efterlämnade papper finns ett utkast till en i frihetstidens anda formulerad ny regeringsform med en skarpt begränsad kungamakt och styrelsens tyngdpunkt förlagd till "svenska folkets fullmäktige", vilka klassvis borde väljas till representanter för en tid av tre år. Detta förslag, som äger en viss märkvärdighet, ehuru det föreligger i ett föga utarbetat skick, var (enligt en å handskriften gjord anteckning af brodern L. v. E.) föranlett af en 1791 tilltänkt plan till en "civil revolution", som skulle hava ägt rum om Gustav III:s planer till ett krig mot Franska republiken blivit förverkligade.

Efter konungamordet 1792 var Engeström en av de misstänkta. Hans åsikter var kända. Det gick rykten om hans förslag till ny regeringsform och om att de missnöjda, om statskuppen lyckats, skulle ha gjort honom till statsråd. Det var också känt att han hae samröre med Pechlin. Det är inte bevisat eller ens sannolikt han samtyckte med mordplanen eller att han tagit del i sammansvärjningen. Däremot kände han till den och hade tänkt ut åtskilliga åtgärder som skulle vidtagas om kungen dog. Vid rannsakningen efter mordet röjde Liljehorns bekännelse Engeströms medvetenhet om mordplanen och hans förslag till regementsförändring och planer till regeringsåtgärder efter kungens död. Han erkände själv att han inte varit okunnig om mordanslaget men sade att han hoppats att det skulle kunna förhindras. Han nekade till det mesta av de övriga anklagelserna. Egendomligt nog påträffades under rannsakningen inte det ovan omförmälda, ännu bevarade utkastet till en ny grundlag, vars upptäckt skulle ha varit mycket komprometterande. Dess existens var endast ryktesvis känd av samtiden. Men senare har det förvarats obeaktat bland de Engeströmska dokumenten.

Hovrätten dömde Engeström till livstids fängelse och förlust av adelskap och riddareorden. Men domen mildrades till förlust av tjänstens och tre års fängelse på Vaxholm. Han flyttades dock redan 1792 till Uppsala och fick efter någon tid frihet att besöka sin egendom Kipplingeberg.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).