Jägarförband
Från Rilpedia
Jägarförband är en militär enhet med huvudsaklig kompetens och förmåga inom strid och underrättelseinhämtning på det operativa-strategiska djupet av en fiendes territorium jämte lågintensiv krigföring. Jägarförbanden saknar generellt tungt pansarskydd samt tunga vapen till förmån för rörlighet och uthållighet. Jägarförbandens organisation, träning och utrustning gör att de är flexiblare, uthålligare och mer självständiga än reguljära infanteriförband. Jägarförband kan självklart lufttransporteras såväl taktiskt som inom högre chefs operativa och strategiska målsättningar.
Jägarförband fungerar också ofta som understöd till olika specialförband som används för specialuppgifter som till exempel utbildning, samverkan, Hearts and Minds, antigerillakrigföring, antiterrorism, gisslanfritagning, HUMint (human intelligence) etc i de fall där ordinarie militär eller polis inte förmår eller ska lösa ut situationen. Exempel på specialförband är svenska SSG och SIG, brittiska SAS, och amerikanska SEAL:s samt Delta force. Eftersom specialförbanden är små och väldigt specialiserade, kräver deras insatser ofta tranport, närskydd, understöd samt evakuering som utförs i samarbete med olika jägarförband. En majoritet av medlemmarna i specialförbanden rekryteras även från befälen i jägarförbanden, vilket gör att förtroende mellan jägare och specialförband är starkt. Idag utbildas i armén en Jägarbataljon på AJB i Arvidsjaur ett Kustjägarkompani för Amfibiebataljonen (KJK-Berga) ett Fallskärmsjägarkompani för Underrättelsebataljonen (FJS-Karlsborg) och Flygbasjägarplutoner ingående i Flygbasbataljonen (FBJS-Kallinge).
Innehåll |
Etymologi
Det är inte tveklöst varifrån det militära begreppet har sitt ursprung, även om termen "jägare" har tyskt ursprung. Ett försök till härledning är att Fredrik den Store i Preussen under sjuåriga kriget rekryterade vana skogsmänniskor, förbrytare och skogvaktare för att möta österrikiska lätta trupper. De kom inte från de högsta klasserna i samhället och sågs inte vara stora förluster. Experimentet var en besvikelse eftersom de preussiska jägarna ofta bedrev stråtröveri istället för krigföring, men kom ändå att leda till efterföljd. Jägarna var skickliga skyttar och duktiga på att överleva. Jägare användes framför allt vid fronten som furagerings- och rekognoseringstrupper. Den moderna jägarstriden grundades under vinterkriget, då finska "sissi-förband" utförde nattliga räder och spaningsuppdrag.
En modern härledning av begreppet jägare är kopplingen till de förband som sattes upp under andra världskriget såsom rangers, commandos m fl. Samtliga svenska, norska och danska jägarförband har sitt omedelbara ursprung i dessa förband, både avseende funktion, förmågor och terminologi. Notera att begreppet fältjägare inte ryms inom denna definition utan ligger närmare det finska språkbruket där jägare används synonymt med fotsoldat eller enskild infanterist. Travestier och avledningar förekommer i den inofficiella militära terminologin, som till exempel "depåjägare" eller "kasernjägare" för värnpliktiga i förråds-/depåtjänst.
Äldre historia
Under Napoleonkrigen började flera länder använda sig av lätt infanteri, i första hand för att skydda sina trupper mot eldöverfall framför allt under känsliga skeden av uppmarsch och gruppering inför slag när små och rörliga enheter kunde orsaka stor förvirring i leden, samt i andra hand för att utföra sådana eldöverfall på fientliga förband.
Detta var ett bruk som går tillbaka åtminstone till de romerska legionernas lätta specialförband velites, men som inte hade vidmakthållits under medeltiden i någon organiserad skala.
Specialförband med dessa uppgifter, ofta beridna som t.ex. kosacker i Polen och Ryssland, hade vuxit fram sedan de stora krigen i Europa på 1700-talet men inte använts i större omfattning. Från ca. 1750 rekryterades så kallade jägarförband i Tyskland från erfarna jägmästare och viltvårdare bland landsbygdsbefolkningen. I regel goda skyttar och vana vid strapatser, utgjorde de spanings- och gerillakrigsföringsenheter.
I Sverige
I svenska armén dök det första jägarförbandet upp även under Pommerska kriget (1757-1762), då officeren Jacob Magnus Sprengtporten satte upp en lätt blandad frikår med jägaruppgifter i svenska Pommern i Tyskland. Förbandet bestod både av fotburna jägarsoldater och lätta dragoner till häst. Frikåren var klädda i gröna uniformer på preussiskt manér.
1775 i och med att Jacob Magnus Sprengtportens bror, Göran Magnus blev chef för Savolaxbrigaden utvecklades jägarkonceptet ytterligare bland annat vapentekniskt med framtagandet av den såkallade "savolaxstudsaren" som Göran Magnus Sprengtporten själv bidrog till att utveckla.
1788-1789 sattes Wermlands Fältjägare upp på order av Gustav III för skydd av den Värmländska gränsen mot Norge och även en del av Jämtlands lätta infanteriregemente utrustades i Stockholm och sändes till Finland som jägare.
I den svensk-finska armén 1788-1790 sattes även förband som Kajana, Karelska, och Sandelska jägarkårerna upp. Även andra mer eller mindre temporära krigsförband av jägarkaraktär sattes upp under kriget. Under napoleonkriget användes förbanden flitigt, det mest berömda av dem är Savolax jägare som deltog i många strider under finska kriget som avantgard (förtrupp). Små grupper som stridsspanade mot fienden.
År 1802 bildades Jämtlands hästjägare av Jämtlands kavalleri - eller dragonkompani och deltog i striderna i Finland och Sverige 1808-1809 både som infanteri och kavalleri.
En modern bakgrund
Den moderna bakgrunden är de olika commandoförband som upprättades under det andra världskriget, men självklart man spåra förbandstypen via tyska Stosstruppen under det första världskriget längs sydafrikanska commandos eller spanska gerillor vidare bakåt i historien. Militära system håller ofta traditioner och historiskt vunna lagrar högt varför till exempel amerikanska rangers söker sina rötter i frigörelsen från britter och fransmän före 1770-talets oro.
I Sverige
I samma anda spårar svenska jägarförband sina rötter från Finska kriget mot Ryssland 1808-1809. De stora skogarna och de dåliga vägarna i Finland medförde att små och snabba förband, som inte slogs traditionellt utan snarare genomförde eldöverfall och överfall, hade god verkan på båda sidor.
Det första elitförbandet med modern jägarkaraktär i Sverige sattes upp i Boden 1910, Norrbottens regementes Skidlöparbataljon. 1943 flyttades den till Kiruna och bildade 1945 Arméns jägarskola som sedemera 1975 ombildades till Lapplands jägarregemente, I22.
De olika svenska jägarna äger sina första förlagor i Storbritannien där fallskärmsjägare skapades efter brittiska "Paras" mönster och kustjägare skapades enligt "commandos" mall. Däri ligger även förklaringen till legenderna och symboliken kring röda och gröna baskrar. Svenska kustjägare inklusive attackdykare har sedermera hämtat mycket från bland andra US Marines och US Navy SEALS, liksom svenska jägarförband använt US Army Rangers som referens. Idag ingår svenska jägarförband i såväl den skandinaviska som den NATO-baserade gemenskapen av jägarförband, med olika typer av till exempel utbyte och samövningar.
Aktuell definition
Militär vid jägarförband, till exempel norrlandsjägare, kust- eller fallskärmsjägare med innebörden att soldaten är speciellt tränad i att lösa underrättelse- och stridsuppgifter på djupet av en fiendes territorium utom manöverförbandens räckvidd och mot annat särskilt identifierat mål, såsom ledningsplats, brohuvud, nyckelpersonal etc.
Jägare med röd eller grön basker
Jägarförband ingår eller angränsar till definition om hur man tränar och organiserar olika elit- och specialförband, men definitionerna kring vad som är vad är oklara. Detta kan dock var ett mer eller mindre medvetet val eftersom det i många stycken råder en slag kamratlig rivalitet parad med respekt i det internationella kollektivet av jägar-, elit- och specialförband. Termen elitsoldat är inte direkt felaktig, men omfattar även andra typer av militär personal på vilka höga fysiska och/eller psykiska krav ställs. I allmänna ordalag avsågs även tidigare med benämningen jägare i Sverige även till exempel attackdykare och soldater ingående i Särskilda Skyddsgruppen (SSG)och Särskilda inhämtningsgruppen (SIG), personalen i dessa specialförband benämns dock idag operatörer.
Sedan det andra världskriget har röda och gröna baskrar kommit att utgöra en del av det tysta språket bland jägarförbanden, då baskrarna har stått för en grupptillhörighet vunnen efter att individen prövats och funnen duglig. Det är dock ingalunda så att yttre symboler eller avsaknad av yttre diton är något fungerande system för att avgöra tillhörighet till jägarförband. Somliga förband verkar i ett sammanhang där en del av vardagen innebär att synas är att verka, medan andra enheter löser uppgifter som kräver anonymitet. Kulturer och kontexter skiftar både i fred och krig, vilket innebär att uniformer, symboler, hårlängd, skäggväxt och uppträdande i stort som smått ofta är irrelevant faktorer för att avgöra huruvida någon är jägare eller ej.
Svenska jägarförband
I Sverige har det funnits (och finns) ett antal internationellt välrenommerade jägarförband under namn såsom norrlandsjägare (K4-sedan 2004 I19/AJB), fallskärmsjägare (FJS-sedan 2004 ingående i K3), kustjägare (KJ), flygbasjägare (FBJ), lapplandsjägare (I22-nedlagt 2000) på K 3 (JBat, 2002 dock ombildat till Luftburen Bat). Därtill kan läggas mp/säk, och säkpluton sjö (tidigare säkjakt/bassäk) vilka inte är är jägare i enlighet med den aktuella definitionen ovan, utan istället bedriver spaning och patrullering inom ramen av bevakningsuppdrag låsta till specifika objekt eller områden som inte befinner sig bakom fiendens linjer. Bakom dessa konstruktioner döljer sig mängder av legender och myter, men gemensamt för dem alla är att utbildning och tänkta skarpa uppgifter i många bemärkelser skiljer sig från och rymmer andra psykiska och/eller fysiska krav än den traditionella fotsoldatens. Svenska jägarförband med värnpliktiga kan i ett internationellt perspektiv inte definieras som specialförband. Anledningen till detta är att värnpliktiga, som tjänstgör mindre än 1 år, inte hinner lära sig och öva på alla tekniker som krävs. Kraven kan idag bara fyllas av yrkes- eller reservofficerare med många års träning.
Bland andra svenska förband, som i stor utsträckning rekryterar officerare från jägarförbanden märks Särskilda skyddsgruppen (SSG) och Särskilda inhämtningsgruppen (SIG).
Däremot tillhör inte fältjägarna som kollektiv jägarförbanden, eftersom fältjägarregementet (I5 nedlagt 2005) är ett traditionellt men modernt mekaniserat infanteri.
Idag utbildas olika typer av svenska jägare vid förband eller med huvudsakliga utbildningsanläggningar i Arvidsjaur (norrlandsjägare), Karlsborg (SSG, SIG, fallskärmsjägare, Berga (kustjägare), och Kallinge (flygbasjägare). Arméns jägarskola (I 22) förlagd i Kiruna ett utbildningsförband norr om polcirkeln och ett hem för lapplands- eller fjälljägarna, är numera nedlagt. Den tidigare jägarutbildningen i Karlsborg (Jbat) är sedan 2002 ombildad och utbildar istället luftburen bataljon och underrättelsesoldater, dessa tilldelas även jägarbågen efter godkänt jägarprov.
Se även
- Kustjägarna
- Commandos
- Special Air Service
- Special Boat Service
- Delta Force
- Rangers
- SEAL
- Lapplandsjägare
- Fallskärmsjägare
- Norrlandsjägare
- Gränsjägare
- Fältjägare
- Flygbasjägare
